Det har ofta sagts att Walter Benjamin hör till de postumt födda. När han dog för egen hand 1940 var han i stort sett okänd utanför en mycket begränsad krets. Idag ses han som en av 1900-talets betydande tänkare, någonstans i gränslandet mellan filosofi, teologi och litteraturkritik.

Hans verk fortsätter att komma ut i upplagor, lika omsorgsfullt redigerade och kommenterade som om det rörde sig om antika klassiker. Det finns hela bibliotek om honom. Många av böckerna är så hårt nischade att de endast vänder sig till specialister på den ena eller andra aspekten av hans verk. Det finns ett par undantag. Ett sådant är Gershom Scholems Walter Benjamin – ­historien om en vänskap, som nu har kommit på svenska (översättning Christian Nilsson, Bokförlaget h:ström). Det är inte bara är ett djupt känt dokument utan också en visserligen mycket personlig men ändå ganska heltäckande beskrivning av Benjamins mångfacetterade författarskap. Boken kom ut för snart ett halvsekel sedan och ger en helt oersättlig bild av människan bakom texten.

”Benjamin var en lysande kritiker men alltför egensinnig för att bilda skola. Han förblir en särling.” 

Redan 1915 lyssnade den då 18-årige studenten Scholem till ett snårigt anförande av den fem år äldre Benjamin. Scholem har glömt vad Benjamin sade men han har inte glömt det intryck hans personlighet gjorde. Det var början till en vänskap som inte utan konflikter varade livet ut.

Vid tiden för deras möte studerade Scholem matematik och filosofi men hade ganska låga tankar om tidens tyska filosofer. Den som främst tycks ha gjort intryck på honom var Gottlob Frege – också här visade han sin framsynthet och förmåga att känna igen genier när han mötte dem. Han skulle emellertid snart överge matematiken och ägna sig åt judaistik. Scholem blev en av de främsta experterna på kabbala och så småningom professor vid Hebreiska universitetet i Jerusalem, en betydande intellektuell i sin egen rätt. Under läsningen har jag mer än en gång kommit att tänka på en annan relation mellan två stora andar – den mellan Raymond Aron och Jean-Paul Sartre. Alltså mellan en typisk akademiker av, som det skulle visa sig, yppersta klass och ett ofta besvärligt geni som inte låter sig kategoriseras.

Det var alltså två mycket unga och brådmogna män som möttes i Berlin för mer än ett sekel sedan. Mycket i Scholems bok – ibland i nästan löjligt hög grad – handlar om författare de gillar eller ogillar och om böcker de läste och gav till varandra. Visst råder det en ganska stor samsyn mellan de två, men aldrig till den grad att det blir tråkigt. Ett med jämna mellanrum framfört klagomål är att Benjamin är närmast otillständigt dunkel. Scholem, den store experten på judisk mystik, är i jämförelse ett under av klarhet.

Ganska mycket uppehåller han sig vid kritik av eller rent av skvaller om gemensamma vänner och bekanta. Mer eller mindre kända namn virvlar förbi. Här hade man kunnat önska sig lite fler kortfattade noter med biografiska upplysningar i den svenska utgåvan.

En stor och i det långa loppet betydande skillnad fanns i inställningen till omvärlden. Scholem var en närmast konventionell borgare eller hoppades att bli en sådan. Benjamins hållning till den borgerliga världen präglades av en nihilistisk brist på betänkligheter som gjorde Scholem upprörd. I den här boken bara antyds något som blir tydligt i Howard Eilands och Michael Jennings Walter Benjamin. A Critical Life: hans problematiska inställning till en borgerlig verklighet. Benjamin hade skarpa konflikter med sin familj och tycks har blivit indignerad över att han inte alltid fick det finansiella stöd han ansåg sig ha rätt till.

Så på åtminstone en punkt var han en intellektuell av en typ som är vanlig än idag och som av oklara skäl anser sig ha rätt att roffa åt sig andras pengar. Tanken att de själva är ansvariga för sin försörjning tycks sällan eller aldrig föresväva dem.

Länge hoppades Benjamin att göra en akademisk karriär. Han skrev en avhandling om den tyska romantikens litteraturkritik men för att bereda väg för en bana som universitetslärare behövdes en så kallad Habilitationsschrift. Benjamin författade då sitt antagligen viktigaste men också mest svårförståeliga verk om det tyska sorgespelets ursprung. De stackare som ingick i betygsnämnden påstod att de inte förstod ett ord och därmed försvann allt hopp om en tjänst som lärare vid något universitet.

Scholem insåg redan i mitten av 1920-talet vartåt det barkade i Europa och Tyskland. Så snart det var möjligt emigrerade han till Palestina då han inte kunde ”förstå vad som kunde hålla kvar en människa […] i Tyskland”.

Åtskilliga sidor av denna minnesbok ägnas åt Scholems försök att locka vännen till Palestina och förmå honom att börja studera hebreiska. Han lyckades till och med utverka ett stipendium för en vistelse i Jerusalem men Benjamin tycks ha spenderat pengarna på annat. Under sina sista år säger Benjamin allt oftare att han vill lära sig hebreiska för att kommentera texter på språket, men inte heller detta blir av.

Med stort tålamod och förståelse försöker Scholem hjälpa vännen i hans alltmer kaotiska liv, där hans äktenskap gick i kras och pengarna aldrig räckte till. I förtäckta ordalag talar Benjamin om självmord eftersom han inte längre ser några möjligheter att leva i Europa även om han på 1930-talet tillbringade en lycklig tid på Mallorca där solen sken och livet var billigt.

Den stora debatten eller skiljelinjen mellan dessa två var att Scholem var sionist och Benjamin marxist – den olösliga konflikten mellan Jerusalem och Moskva. ”Han förblev oförmögen till ett avgörande mellan metafysik och materialism”, menar Scholem och ser det som något negativt. Man kan också se det som något positivt: det var denna aldrig upplösta spänning som ger många av hans texter deras oförlikneliga karaktär. Men han kom att betala ett högt pris för denna obeslutsamhet.

Benjamin var som sagt nästan fullkomligt okänd vid sin död 1940. När hans namn först började bli känt var det främst som en låt vara egensinnig marxistisk litteraturkritiker med läsningar av Baudelaire och Brecht och mera generella uppsatser som Författaren som producent och, framför allt, Konstverket i den tekniska reproduktionens tidsålder. Texter som dessa gjorde honom till ett omhuldat namn i vad som då kallades den nya vänstern. Den ville komma bort från en stalinistisk litteraturkritik, med en fyrkantig socialrealism som högsta estetiska ideal.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Scholem, som kände Benjamin bättre än någon annan, såg med avsmak och förfäran på hans ”slaviskt-masochistiska inställning till Brecht”. Scholems förakt sträckte sig längre än så. Efter att ha sett en föreställning av Tolvskillingsoperan skriver han: ”Min förvåning visste inga gränser när jag fick bevittna hur en borgerlig publik som förlorat varje uppfattning om sin egen situation här jublade över ett stycke i vilket de till det yttersta hånades och bespottades.” Det är inte utan man kommer att tänka på dagens globaliserade värld och alla de böcker som handlar om hur onda vi västerlänningar är och har varit och hur god resten av världen är – böcker som sedan andäktigt hyllas av borgerliga kritiker.

Scholem ansåg att vännen förnekade sitt rätta jag när han skrev i marxistiska termer. Idag är nog de flesta beredda att hålla med honom. Mycket av det väsentliga hos Benjamin formulerade han i det kryptiska, kunskapskritiska förordet till boken om det tyska sorgespelet med dess teorier om allegorin som ett bärande element i både barocken och moderniteten.

Att han länge, så att säga, förnekade sitt rätta jag berodde åtminstone delvis på att han var tvungen att skriva för brödfödan. Länge var han utan fast inkomst. Först mot slutet av sitt liv fick han ett litet stipendium, tack vare Theodor Adorno.

Tonen i vännernas samtal blev allt mörkare. Benjamin ”gav intryck att vara en människa som just stigit ner från ett kors och står i begrepp att klättra upp på ett nytt”. När han väl kom till insikt att Europa hade blivit en livsfarlig plats för alla av judisk börd var det för sent. Han deponerade sitt stora och aldrig avslutade projekt om Paris passager i det franska nationalbiblioteket och försökte fly till det neutrala Spanien. Han stoppades vid gränsen. På natten mellan den 26 och 27 september 1940 tog han livet av sig. Men som Scholem så tydligt visar hade han långt tidigare umgåtts med självmordstankar.

Benjamin var en lysande kritiker men alltför egensinnig för att bilda skola. Han förblir en särling.