Vanligt i italienska hem är att tv:n står på under måltiderna. I början var det främmande för mig, men nu har jag börjat vänja mig vid att se italienska nyhetssändningar i streaming-tv tillsammans med pastan eller soppan. Jag lyssnar med ett halvt öra på nyhetsuppläsarens rapporter om antal båtar som kommit i land eller förlist, medan bilderna som flimrar förbi fastnar på näthinnan: fullastade farkoster som anländer till Lampedusa nattetid i grov sjö; flygbilder från helikoptrar med simmande människor i havet runt förlista skepp; kroppar som fiskas upp ur vattnet – döda eller levande. Ibland flyter kropparna till land och upptäcks av badande turister. Nyhetsbilderna har också zoomat in säckar i flyghangarer och likkistor som står staplade på varandra på kajen i väntan på vidare transport och begravning på fastlandet.

I svensk tv, radio och tidningar nås vi också av dessa nyheter, men rapporteringen av händelserna skiljer sig från den jag har tagit del av under hösten i italiensk tv.

Fartygsolyckan den 3 oktober då 366 människor omkom utanför Lampedusas kust utlöste i svenska medier en massiv kritik mot EU:s gränsbevakningskontroll, dess migrationspolitik och i synnerhet den italienska lagen Bossi-Fini som infördes 2002 för att försvåra för flyktingar att ta sig till Italien och söka asyl.

Nyhetsbyrån AFP rapporterade dagen efter olyckan om vad som hade orsakat fartygskatastrofen. Enligt vittnesmål från överlevande hade flyktingarna på den överfulla båten, mestadels från Eritrea och Somalia, i desperation tänt eld på en filt för att väcka uppmärksamhet hos kustbevakningen. Båten hade haft motorproblem och tagit in vatten, men när det bensinindränkta fartygsdäcket fattade eld av den självframkallade eldsvådan övertändes båten och gick snabbt i sank.

Borgmästaren på lampedusa, Giusi Nicolini, hävdade att det nu varken fanns plats för döda eller levande på ön. Såväl bårhus som kyrkogård och flyktingförläggning var alla fulla. Räddningsinsatser kom snabbt på plats till olyckan, men många hann inte få hjälp.

Dagens Nyheters utrikeskorrespondent Peter Loewe har fortlöpande sedan händelsen ägde rum rapporterat från Lampedusa och Rom. Det är en sakligt hållen journalistik utan vilja att suggerera eller väcka känslor. Annat kan sägas om den opinionsjournalistik som efter olyckan har kommit att dominera i svensk press.

Ett exempel är författaren Elisabeth Hjorth som målar upp en bild av ett Europa med en ”rasistisk gränspolitik” (DN 26/10). Med målande beskrivningar suggererar Hjorth fram en ond värld som hotar flyktingarna som törs komma hit. Hon ser en exodusberättelse ta form som kan jämföras med de israeliska slavarnas uttåg ur Egypten.

Hjorth rannsakar sig själv som vit, privilegierad kvinna i ett Europa där svarta män försörjer sig på att sälja krimskrams på badstränderna och erbjuda turister massage. Sedan kommer självbestraffningen:

”Uttåget måste vara ett uttåg också från mig själv. Från min vargmentalitet, från den oerhörda vanföreställning som ger mig rätt att blunda för andras liv.”

På ledarplats i tidningar men även i nyhetsrapporteringar från Lampedusa manas en bild fram av ett stängt Europa vars gränskontroller bär ansvaret för de omkomnas död. Det är en journalistik som förespeglar analys men som i sin ideologiska iver att skuldbelägga Europa fjärmar sig alltmer från fakta och helhetsbild. Detta sker från såväl höger som vänster.

Liberala debattörer som Fredrick Federley (Expressen 16/10) förespråkar inte bara legala vägar för att ta sig in i Europa och en rättssäker process för de asylsökande, utan också ett europeiskt green card-system som öppnar för ökad arbetskraftsinvandring av okvalificerad arbetskraft. Inte utan grund kritiserar vänstern samma förslag för att skapa ett samhälle med växande ekonomiska klyftor. I det lägret uppmanas till solidaritet med människor på flykt, men hur de asylsökande och ekonomiskt utsatta egentligen skall försörja sig i den ekonomiska krisens spår är mindre klart.

I svenska nyhetsartiklar ges fakta om antalet döda det senaste året men mer sällan information om alla de flyktingar som kommit iland och tagits emot. FN:s flyktingorgan UNHCR uppskattar att 32 000 asylsökande har landat i Italien och på Malta i år – många av dem från Eritrea, Somalia och Syrien. I italienska medier ges dagligen rapporter om detta i s.k. cronaca.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Eftersom jag nu varje dag under hösten har sett nyhetssändningar med bilder från Lampedusa och Sicilien och även noterat hur många båtar som har kommit iland och människor som tagits omhand, sticker det i ögonen när jag i svenska medier serveras ömsom självgodhet, ömsom självrannsakan med anklagelser gentemot andra länder för att vara rasistiska. Ökade insatser till havs för att förhindra fartygskatastrofer som den i Lampedusa genom gränsskyddsmyndigheten Frontex – vilket var en seger för Italiens premiärminister Enrico Letta vid EU-toppmötet 24–25 oktober – misstänks av svenska politiker och debattörer för att försvåra för flyktingar att ta sig hit. Kritiken mot att flyktingar kriminaliseras genom nuvarande lagstiftning framförs även i Italien, och en lagändring är på väg, men debatten har inte alls de övertoner som finns i Sverige – mycket på grund av att problemen finns nära.

Ett beslut om generösare invandring försvåras av att länderna i unionens södra gräns: Cypern, Grekland, Italien, Malta, Spanien och Kroatien kräver mer stöd som kompensation av länderna i norr. Enligt Dublinförordningen skall en asylsökande som får avslag i ett land skickas tillbaka till det land dit denne först har anlänt. Italien, Grekland och Malta står alltså inte bara för själva mottagandet utan också för biljetten hem. 13 000 flyktingar har sedan mars förra året fått tidsbegränsat visum i Schengen och en reskassa på 500 € för att lämna landet. Tyskland har kritiserat Italien för att de skickar problemet på dem genom detta.

Det är väldigt lätt att sitta i de svenska tv-sofforna och döma och ha åsikter, men hur skulle vi själva reagera om det varje natt kom en båt till Skånes kust med 200 uttorkade och medtagna flyktingar ombord som skall tas omhand? När får vi ett inslag i nyheterna om hur det är för de fattiga människorna på Lampedusa, cirka 6 000 bofasta, som själva inte har mycket att leva av? Hur förväntar vi oss att vår kustbevakning och polis agerar i en liknande situation? Står Röda korset och andra hjälporganisationer på plats i gryningen redo att ge första hjälpen? Är civila beredda att sträcka ut en hjälpande hand? Detta, ska vi komma ihåg, sker i Italien. Varje dag.