Såväl Aftonbladets ledarsida som Svenska Dagbladets kulturavdelning har i sommar publicerat artiklar om att det i var och en av oss bor en snattare, som vill lägga rabarber på rabarberna.

En programledare – Nom de guerre: Arge snickaren – dömdes i augusti för att inte ha betalt för några sällsynt dyrbara bitar nötkött. Det hela inträffade i den process som kallas för ”själv­scanning” och som går ut på att man ska vara sin egen snabbköpskassörska, men som också tydligen kan tolkas mer allegoriskt som en introspektiv moralisk självrannsakan.

”En vanligare känsla inför självscanningen är nog en lätt panik inför att göra fel.”

Trots programledarens bedyrande om god moral och trots att han själv menade det hela var ett misstag, så lät tingsrätten rätt gå före nåd. Man får väl anta att både lagfarna och lekmän vid det här laget fått sin beskärda del av historier om självscanningens oöverstigliga komplexitet. Vår tids variant av den oförhappande ox­filén i rockfickan.

Efter rubriken ”Arga snickaren gjorde det alla fantiserar om”, fick Aftonbladets ledarsida upp sin sedvanliga ånga och slog deprimerande fast att ”drömmen om en entrecôte har blivit ouppnåelig”.

I en ”Kommentar” i Svenska Dagbladets kulturavdelning gavs följande insikter i självscannandets moraliska universum: ”Vissa dagar kanske den risken känns som en sport, ett välkommet adrenalinpåslag, andra dagar är den otänkbar. Andra dagar tänker vi att vi ju faktiskt gör en del av personalens arbete i och med att vi blippar. Det måste väl vara värt något?”

Det säger möjligen något om kommentatorns ambitioner att sprida eventuell moralisk skörhet över fler händer, att ordet ”vi” förekommer nitton gånger i den korta artikeln. Det visar sig att ”vi” gör både det ena och det andra.

Den utan skuld ska ju kasta första stenen, men jag är inte övertygad om att ”vi” eller ”alla” resonerar så här. En vanligare känsla inför självscanningen är nog en lätt panik inför att göra fel. Om Arga snickaren faktiskt inte är Arga snattaren, är hans situation onekligen en mardröm. Många ”vi” undviker nog självscanning av det skälet.

Det ska även noteras att Aftonbladets ledar­skribent tar avstånd från stöld. Han ser sig föranledd att göra följande förtydligande:

”Jag vill klarlägga att jag inte är på Arga snickarens sida. Jag fördömer kraftfullt alla sorters tjuveri – inte minst köttskurkar. Det är ju även dåligt för klimatet.”

Det hade onekligen varit intressant att få ”klarlagt” hur ledarsidans bila fallit över Arga snickaren, om han råkat få med sig tre sojabiffar.

Till grupperna ”alla” och ”vi” lägger Aftonbladet slutligen ”folk”. Som naturligtvis också utgör potentiella snattare. Också av mindre ädla köttbitar.

”Om det fortsätter är det inte bara ryggbiff folk kommer att vilja stoppa i fickorna. Snart är även den där falukorven värd en förmögenhet.”

Det är behäftat med risk att relatera matpriser till inkomster, men om man utgår från medellönen för en svensk arbetare så tar det tjugo minuter – högst en halvtimme – att netto skrapa ihop det som krävs för att köpa en falukorv. Allting är förvisso mer relativt än någonsin, men det får ändå sägas vara tämligen lågt ställda krav på en förmögenhet.

Snatterier är inte bara en me­diefråga. Behovet av adrenalinpåslag, eller helt enkelt förstärkning av hushållskassan, förekommer även på andra håll.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Partiledaren för det norska socialistpartiet tvingades å sin sida avgå efter att han lade vantarna på ett par solglasögon för 1 200 norska kronor på Gardemoens flygplats. Man får anta att lyxkonsumtion i samband med flygresande inte faller inom kategorin hållbart snattande. ”Vi” har inget överseende med sådant.

I Stockholm har en ledande vänsterpartist dömts för att på första maj 2017 ha plockat på sig kalsonger och annat för tretusen kronor. Varför första maj?

”Ja… bra fråga. Jag tror att jag (var) nere i någon depressiv fas på den tiden.”

När Lenin den 13 april 1917 – på väg till Petrograd – köpte sin berömda kostym på Pub i Stockholm ska den ha kostat hundra kronor. Den betalades kontant. Det var dock ingen särskilt bra indikation på hans återhållsamhet. Han skulle som bekant ställa till stort elände på de flesta områden, inklusive den enskilda äganderättens helgd.

Någon moralisk självscanning var det inte tal om.