TES 1.

Om ord vore materia skulle ingen yttrandefrihet kunna existera. Rätten till de egna orden och rät­ten att få lyssna på andras ord grundar sig i vetskapen om att ord inte är kött. Noga taget orsakas ingenting av yttranden, utan allt som sker är följden av de tankar, känslor och beslut som leder till handling.

Propaganda dödar inte och ger inte upphov till utrotning, fördrivning, förföljelse eller andra övergrepp. Dessa handlingar är följden av val, etisk försumlighet, slarv och feghet. Ord speglar och återger verkligheten samt påverkar tanken och känslan, men skapar dem inte.

Yttranden kommer aldrig först. Nidbilderna av judar i Der Stürmer ledde inte till Förintelsen, utan samma hat och frånvaro av sans, tolerans och medmänsklighet som ledde till utrotandet var vad som alstrade nidbilderna.

Att säga: ”Härmed viger jag er till man och hustru”, är inte, som språkfilosofen J L Austin hävdade, det faktum som viger paret. Det sker genom idén och beslutet om vad det innebär att vigas. Den språkliga formeln kommer efter. Att säga att det nyfödda barnet får sitt kön när omgivningen uttalar att barnet är en pojke eller en flicka, som språkfilosofen Judith Butler hävdat, är att förfalska verkligheten och försöka sudda ut gränsen mellan materia och icke-materia.

Förfarandet leder till det numera vanliga påståendet att ”ord dödar”. Men ord dödar inte. Om vi emellertid tror det tvingas vi kontrollera alla yttranden, eftersom vi givetvis inte kan gå omkring och döda varandra.

TES 2.

Med frågan om yttrandefriheten är det som med frågan om den fria viljan. Allt är sagt. Men om jag ska upprepa en enda tanke är det denna: Verklig och betydelsefull samhällskritik utföres för att den är viktig i sig, har ett värde i sig, och det även om ingen blir upprörd. Tomma provokationer som ignoreras vill ingen utföra. Därför bör tomma provokationer ignoreras. Så testas också deras halt: Är de tomma eller inte?

Att bränna religiösa skrifter förefaller mig vara en meningslös handling, meningslös som religionskritik, vilket dock är synnerligen meningsfullt. Det meningslösa har en plats i fria samhällen, men friheten att utföra det skänker inte mening.

TES 3.

Jag håller med Murray Rothbard, politisk filosof och ekonom i den österrikiska skolan, om att alla friheter naturligt och logiskt måste vara underställda äganderätten, att det deduktivt och ofrånkomligen förhåller sig så. Yttrandefriheten är alltså ingen högre stående frihet, utan begränsas av
äganderätten. Det är äganderätten som gör att tidningar och bokförlag inte är tvungna att trycka allt som någon vill låta trycka. Det går inte an att hänvisa till sin yttrandefrihet och tvinga publicisten att publicera. Ägaren bestämmer.

Av samma orsaker behöver den som eldar religiösa skrifter i egen trädgård inte be om lov. Och den som kommer överens med någon mark- eller husägare om att elda böcker på hans ägor ska inte behöva ha tillåtelse annat än med avseende på brandskyddet. Inför brandskyddet är alla böcker lika och skiljer sig inte från grillkorvar.

Det är med andra ord äganderätten och inte yttrandefrihet som har en särställning. Äganderätten tar sin början i individens självägande, hennes naturliga autonomi. I den stund vi finge klart för oss att det alltid är ett ägarskap av något slag, och följaktligen överenskommelser med andra ägare, som avgör rätten att utföra manifestationer och upptåg, skulle tanken om yttrandefriheten ledas i nya fruktbara riktningar. Frågan skulle då ha förutsättningar att få mindre drag av helighet och blind tro.

Handlingen att bränna böcker bör således inte vara tillåten för att den klassas som ett yttrande eller som maktkritik, utan för att människan är fri att handla.

Frihetens samhällen kännetecknas av att allt är tillåtet som inte är förbjudet. I ofria samhällen är regeln tvärtom, att allt är förbjudet utom det som tillåts, och det tillåtna är påtvingat. Handlingar är antingen påbjudna eller förbjudna. Man måste eller får inte. I fria samhällen finns ett stort fält där man får men inte måste, och där man får men inte bör. Det gör att samtalet om moral och dygder ständigt behöver hållas levande.

Laddningen kring begreppet yttrandefrihet har fått det att liknas vid en trollformel. Har en handling väl inordnats därunder upphör samtalet. Det sagda blir inte utsagor att begrunda, utan testet på en persons karaktärsstyrka. Detta förhindrar ett rationellt förhållningssätt där frihet är den givna utgångspunkten, vilket gör att vi kan lägga desto mer kraft på att diskutera vad som faktiskt utgör ett yttrande samt dess halt och innehåll.

TES 4.

Människan behöver inte yttrandefrihet för att ha rätt att använda sina talorgan och sin medfödda förmåga till språk. Den naturliga rätten att öppna munnen, tala, sjunga och göra läten, kommer av den universella vetskapen om att samhället bör styras i enlighet med människans vara. I alla tider har man stridit om vad det innebär, men principen har sällan ifrågasatts. Innerst inne vet till och med tyranner att samhället måste utformas i enlighet med människans villkor och med det naturligt rätta och goda som inte går att bortse från ens om man försöker.

Där talorgan och språk finns behövs ingen särskild lag som ger henne rätten att tala. Där armar och ben finns behövs ingen lag som ger rätt att gå, sätta skor på fötterna, klä på sin kropp och samla föda. Där ett naturligt förhandenvarande förstånd föreligger, finns också rätten att handla i enlighet med förståndet så länge andra inte kommer till fysisk skada.

Det givna och självklara behöver ingen tillåtelse. Såsom vi är utrustade kan vi inte ha annat än rätten att uttrycka våra tankar och känslor.

Hade vi tagit den naturliga rätten på allvar skulle det ha varit lika självklart att få yttra sig och att utbyta tankar och idéer som det är att andas och att äta, att glädjas och att tömma tarmen. Ingen kommer på tanken att vi behöver en särskild och specifikt utformad lag för något av detta. Men för att formulera våra åsikter och ståndpunkter tycker vi oss behöva en särskild lag.

Denna omständighet säger oss något om människans frestelse – också den naturlig – att skydda, inskränka och lägga till rätta. Den erinrar om när den svenske förhandlaren i Bryssel stred för att hela unionen skulle införa datummärkning på bröd, varvid den franske förhandlaren förvånat undrade: ”Men monsieur, menar ni att i Sverige säljer man annars gammalt bröd?”

Möjligen är det ingen tillfällighet att de amerikanska grundlagsfäderna inte skrev in freedom of speech i konstitutionen, utan först som ett specificerande tillägg i rättighetskatalogen. Skälet var knappast att de inte hade tänkt på saken, eller att de ursprungligen ansåg att kongressen borde få stifta lagar som inskränkte yttrandefriheten, religionsfriheten, rätten att gå samman och att kritisera staten och dess styre. Troligare är att de höll dessa rättigheter för lika givna delar av människans naturliga frihet som att andas och äta, och därför ansåg det oförnuftigt att särskilt notera deras givna ställning – att så att säga skriva in att bröd ska vara färskt.

Man ska vara försiktig med vad man poängterar. Folk kan få upp ögonen för att de beviljas en särskild nåd.

TES 5.

Det måtte vara ett svårslaget sofisteri att kalla både publicerandet av böcker och förstörandet av dem vid samma namn, yttrandefrihet. Vi betecknar inte som arkitektur både uppförandet av en ståtlig byggnad och rivandet av densamma. Men brännandet av en bok tycker vi ska betecknas på samma sätt som skrivandet, tryckandet och spridandet av den.

Att sätta upp information på en anslagstavla kan inte heller anses vara samma typ av handling som att riva ner den. Att spela teater kan inte vara detsamma som att förbjuda teater och hänvisa till att politik är teater. Handlingar är av olika art och ska analyseras i enlighet med sin art. Det kräver att man ser till handlingens helhet, vad som kännetecknar och inramar den, hur den bäst förstås i relation till sina mål, medel och alternativ.

För att analysera en handling måste man närma sig den med förståelse genom inlevelse, vilket möjliggör tolkning. Denna tolkning får sedan bringas i samklang med principerna och deras inneboende stelhet. Begreppen bör därvid inte vara tillhyggen, utan verktyg för tänkandet.

Ifall vi trots allt bestämmer oss för att anse bokbål vara ”ett yttrande” blir det ändå inte samma sak som yttrandet att publicera en bok. Inte ens om boken som bränns är Mein Kampf är brännandet samma sak som att skriva boken. Att producera är inte att destruera. Det kan vara gott att destruera och ont att producera, men det är inte samma handling.

TES 6.

Om man ändå vill specificera vad yttrandefrihet är och vad som skiljer den från att ge ifrån sig läten och oljud, så inbegriper den människans förmåga att samla sin hjärnas tankeprocesser till distinkta yttranden i skrift, tal och avbildning. Med en sådan definition är det svårt att se att friheten att förstöra och ta sönder materiella ting skulle räknas till just yttrandefriheten.

Det ingår i den naturliga friheten att få göra åverkan på sin egen egendom, till exempel sin egen Koran, men med yttranden har det inte mer att göra än akten att slänga tidningar i återvinningen. Den handlingen skyddas inte av yttrandefriheten utan av friheten att handla efter eget huvud med sin egendom. På samma sätt borde brännandet av religiösa urkunder betraktas.

Man ska givetvis alltid få elda upp sin egen bok och sina sopor, men tillåtelsen att göra det på allmän plats skulle vara mycket svår att motivera om vi noga beaktade relationen mellan äganderätt och yttrandefrihet.

TES 7.

Jag menar att bokbål ska vara fullt ut tillåtna i lagen, men inte med hänvisning till yttrandefriheten, utan till individens frihet att sköta sig och sitt på sina ägor eller efter överenskommelse med annan ägare. Privat eldning hör inte allmänningen till. Att sätta fyr på en religiös skrift lindad i griskött är en intensivt fysisk handling som saknar intellektuella inslag. Akten kräver inget förstånd, bara elddon och torr väderlek. Dess brist på språk och analytisk exakthet gör tolkningen av den så bred och diffus att den saknar varje likhet med ett yttrande.

Varför säger koranbrännarna ingenting? Varför beter de sig som om de fått sina tungor utskurna och sitt intellekt stympat? Att bränna urkunder är religionskritik av och för analfabeter. Den som vill kritisera en religion men aldrig förklarar vad kritiken går ut på nyttjar inte sin frihet att angripa dåliga idéer, makten eller andra människor. Han nyttjar sin handlingsfrihet. Det finns ingen anledning att kalla det för yttrandefrihet. Att elda har ingen likhet med att i sofistikerad analys och med risk för att få sina argument skärskådade framlägga påståenden som är följden av tänkande.

På sin plats vore därför att låta koranbränningarna bli en del av yttrandefriheten på riktigt, den sfär där man använder speech för att framlägga tankar och idéer. Det offentliga samtalet borde med andra ord bjuda in koranbrännarna att omvandla sin explosiva men vaga och ofullgångna lek med elden till något substantiellt och förfinat. De borde uppmanas och beredas plats att i ord lägga fram, utveckla och precisera sina syften.

Vad friheten tillåter och behöver är deras yttranden, yttranden som går att svara på, inte deras riktningslösa handlingar utförda på andras ägor.