Tuschstreckets förskjutning – de diskreta orden rymmer en omvälvande förändring av det svenska partiväsendet: den stund då liberal gick från att vara vänster till att bli höger. Så länge allmän rösträtt var en av svensk politiks grundläggande stridsfrågor hade liberaler och socialister utgjort enad front mot konservativa, men när demokratianhängarna slutligen avgick med segern, kunde rösträttsfrågan avföras från den stridspolitiska dagordningen. Intresset kom istället att riktas mot den ekonomiska fördelningen i samhället. Socialisterna ville att medborgarnas politiska likställdhet skulle följas av social jämlikhet, och socialiseringen blev den stora frågan i 1921 års val. Liberalerna lämnade vänstersidan och fann istället gemenskap med konservativa i synen på samhällsekonomin. Liberaler och konservativa blev tillsammans den nya högern, medan socialisterna genom sitt förordande av större statliga ingrepp i ekonomin stod kvar på vänstersidan. Alltsedan dess har synen på samhällsekonomin utgjort den konfliktlinje som avgjort huruvida ett parti anses befinna sig till höger eller vänster i svensk partipolitik.

Grundläggande intressekonflikter som slagit igenom i andra länder (till exempel mellan stad och land, kyrka och stat eller centrum och periferi) har aldrig kommit att utgöra ett verkligt hot mot vänster– höger-skalan i Sverige. En etniskt, religiöst och språkligt förhållandevis homogen befolkning har även bidragit till att frågan om ekonomisk fördelning kunnat härska i ensamt majestät.

En konfliktlinje som uppmärksammats mer och mer under senare år bygger på vad som brukar förkortas GAL – TAN (Green – Alternative – Libertarian respektive Traditionalist – Authoritarian – Nationalist). Vad begreppsreda anbelangar finns dock en del att anmärka på GAL – TAN. För det första rymmer ”dimensionen” ett flertal dimensioner, och det är inte på något sätt självklart att en position längs en deldimension motsvaras av en viss position längs en annan. Det är fullt möjligt att vara ”grön” utan att vara ”libertarian”. Och så vidare. Ytterkantsvärdena är dessutom formulerade på ett sätt som rymmer mer av moraliska övertoner än vänster– höger-skalan. GAL förknippas till exempel med ett värde som tolerans, medan TAN har beskrivits som förbundet med xenofobi. Utifrån vår tids vedertagna normer framstår GAL som den goda sidan och TAN som den mindre goda, och dimensionen ställer därmed upp skenbara motsättningar, t.ex. mellan tradition och tolerans (se PJ Anders Linder i Borås Tidning 7/8 och Dagens Industri 30/8 2016).

Dessa begreppsliga oklarheter förhindrar givetvis inte de medborgare som så önskar att omfamna de idékluster som GAL – TAN beskriver som sammanhängande. Henrik Ekengren Oscarsson har med utgångspunkt i svenska väljardata visat hur väljaropinionen delvis kan förstås i förhållande till skalan. Motsvarande gäller partierna. Bland annat kan vissa av Centerpartiets mer vidsträckta ambitioner till ideologisk förändring – tydligast gestaltat i partiets omdebatterade utkast till idéprogram 2013 – sägas motsvara GAL. Även Feministiskt Initiativ och Miljöpartiet har utmärkt sig i den riktningen. TAN, å andra sidan, överensstämmer i långa stycken med Sverigedemokraternas sakpolitiska inriktning, eller med vissa ”gammelmoderata” uppfattningar.

Skalans analytiska stringens kan sålunda kritiseras, men den riktar välbehövlig uppmärksamhet mot den omständigheten att vänster– höger-skalan ibland inte räcker för att förstå vår politiska tid – som att Sverigedemokraterna drar till sig både moderater och socialdemokrater eller att vissa liberaler i till exempel migrationsfrågan hamnar på samma sida som vissa socialister – som om tuschstrecket aldrig skulle ha förskjutits.

Partier med en stark vänster- eller högerprofil har därmed skäl att känna sig vilsna. Men om nu GAL – TAN inte fångar samtiden på ett adekvat sätt, vad är det då som skär genom höger–vänster-skalan?

Litet grovhugget kan man säga att den fråga som vänster och höger ställer om hur resurserna i ett samhälle ska fördelas har fått ge mer och mer plats åt frågan hur vi ska kunna upprätthålla ett sammanhållet samhälle överhuvudtaget. Alltmer djupgående värdekonflikter och ett mer och mer segregerat samhälle ger näring åt denna fråga. Vänster–höger-konflikten i svensk uttolkning utgår just från att det finns ett sammanhållet samhälle, där huvudkonflikten står mellan arbete och kapital. Och, det ska understrykas, det är huvudsakligen ekonomin inom den egna staten som striden utgår från. Vänster– höger-skalan är sammanflätad med nationalstaten.

För ett parti som Socialdemokraterna försvårar dessa nya frågor den ideologiska tillvaron. Den välfärdspolitik som är en väsentlig förklaring till partiets styrka är nära knuten till den svenska staten och dess historiska särdrag, nämligen en sammanhållen nationalstat med hög grad av nationell gemenskap och tillit. Socialdemokraterna har förvisso även en internationalistisk ådra, med högt ställda ideal om internationell solidaritet. Det är dock en internationalism som bygger på att utlandet ligger i just utlandet. När omfattande migration gör att det internationella flyttar in i det nationella, uppstår problem. Välfärdsstaten kan inte omfatta hur stora territorier eller hur många nyanlända på det egna territoriet som helst. I fråga efter fråga, nu senast civilminister Ardalan Shekarabis resonemang om att införa ett förbud mot tiggeri, ser vi att Socialdemokraternas främsta solidaritet ligger hos nationen, inte internationen.

Den mer idealistiska migrationspolitik som Socialdemokraterna kunde förorda i opposition har visat sig betydligt svårare att tillämpa när man i regering måste omforma orden till praktisk handling. Den pragmatism som präglat Socialdemokratins historia, och som burits fram av dess ledare, från Hjalmar Branting och framåt, segrar över idealismen, och den senare återgår till att löpa som ett smalare stråk genom partiet.

Inte heller det andra stora partiet, Moderaterna, har alldeles lätt att navigera i det nya landskapet. Liksom Socialdemokraterna rymmer partiet skilda synsätt i frågan hur vidsträckt migration som är förenlig med den svenska statens existens, en fråga som därmed bryter mot tanken om partiet som ett ideologiskt enhetligt (höger)parti.

Spänningen inom Moderaterna kompliceras ytterligare av att Sverigedemokraterna betraktats, och i stor utsträckning fortfarande betraktas, som oberörbara. Att Moderaterna post Reinfeldt nu förordar en sakpolitik på migrationsområdet som ligger mycket nära Sverigedemokraternas förslag gör inte saken mindre komplicerad. De försök till balansgång som partiet ägnar sig åt gestaltas tydligt av att Anna Kinberg Batra, numera, å ena sidan inte vill utesluta möjligheten att stödja sig på en icke-socialistisk majoritet i riksdagen, även om den skulle innefatta Sverigedemokraterna, och å andra sidan beskriver detta parti som rasistiskt och därmed omöjligt att samarbeta med (Ekots lördagsintervju 11/6 2016; SVT Agenda 28/8 2016).

Det brukar sägas att svensk borgerlighet har ”otur” med konjunkturerna och att detta är ett bidragande skäl till att den setts som underlägsen Socialdemokraterna i att sköta rikets finanser. Alliansregeringen lyckades bryta mot denna föreställning genom att leda Sverige förhållandevis oskatt genom finanskrisen.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Samtidigt hade alliansregeringens samarbete med Miljöpartiet på migrationsområdet som ett uttalat syfte att framställa Sverige som ett välkomnande land för migranter, en ambition som också hade avsedd effekt, men som omprövades hösten 2015 när det visade det sig att alla de som alliansregeringen öppnat sina hjärtan för inte kunde få plats. De som styrde återgången till en mer restriktiv migrationspolitik blev Socialdemokraterna, ironiskt nog med Miljöpartiet i motvilligt släptåg. Redan hörs välbekanta kommentarer från socialdemokratiskt håll om att de får ta ansvar för att reda upp konsekvenserna av ansvarslös borgerlig politik. Det kan komma att visa sig att svensk borgerlighet inte bara har ”otur” med de ekonomiska konjunkturerna, utan även med samhällsförändringen i stort.

Svenska partier tvingas alltså förhålla sig till ett antal frågor som går djupare än vänster– höger-skalan och som rör själva existensen av en stat. Vilka ingår i en stat? Vems röst är giltig? Vem kan göra anspråk på att omfattas av en stats omsorger? Medan vänster och höger i den uttolkning vi är vana vid utgår från ett befintligt, klart definierat och avgränsat folk, bottnar dagens konflikter i en spänning mellan detta folk och alla dem som befinner sig utanför, men som ändå kan söka sig till detta folks territorium.

Vänster–höger-skalan har ännu inte utvecklat verktyg för att hantera dessa frågor. Den har dock visat sig anmärkningsvärt hållfast genom århundradena, så eventuella rykten om dess nära förestående död bör tas med en nypa salt. Å andra sidan gäller det även ryktet om nationalstatens död, och det kan inte uteslutas att framtidens tuschstreck kommer att dras någon annanstans än längs vänster–höger-skalan. Längs kartornas nationsgränser lyser tuschet i alla händelser tydligare än på länge.