I stunden är det säkert roligare att beundra stjärnor än att själv snubbla runt, men det hjälper dem inte att bli bättre på fotboll. Vill man lära sig något ordentligt finns ingen omväg runt träning. Och medan det går att leva ett skapligt vuxenliv utan att kunna dribbla eller slå inlägg går man en knepig framtid till mötes om man inte kan läsa och skriva. Det vimlar inte av attraktiva jobb för funktionella analfabeter.

Ändå tycks skolan ofta vara mer intresserad av att skydda elever mot utpekande specialundervisning än av att se till att lässvaga elever kämpar sig fram till målet att kunna läsa och skriva på ett tillfredsställande sätt.

Skolans kursplaner pekar inte heller ut läsning och skrivning som unikt betydelsefulla mål utan buntar ihop dem med en rad andra önskvärdheter, noterar Sydsvenskans reporter Emma Leijnse i en läsvärd artikel (10 jan). Hon intervjuar kognitionsforskarna Agneta Gulz och Magnus Haake vid Lunds universitet, som fäller en kärv dom över metoder som inte fungerar men likafullt används i skolan: Digitalisering istället för arbete med papper och penna. Differentierad undervisning, som ger läraren det omöjliga uppdraget att bedriva lika många lektioner på en gång som det finns elever i klassen. Listor med formella kriterier att bocka av istället för helhetsbedömning.

I framtiden mindre så? Den som lever får se, och ett långvarigt umgänge med utbildningspolitiska frågor har lärt mig att inte ta ut några framgångar i förskott, men regeringen har i alla fall bestämt sig för att försöka. Dels att stärka just läsningens ställning som kunskapsskolans fundament, dels att betona ämneskunskapernas betydelse på de abstrakta resonemangens bekostnad, enkannerligen i de yngre årskurs­erna. Det är inte rimligt att begära självständig reflexion och analys av barn som inte ens förstås vad orden betyder.

”Om inriktningen nu är så vettig, varför då känna skepsis mot resultatet? Jo, därför att läroplanerna har utretts förut.”

Strax före jul meddelade skolminister Lotta Edholm (L) att regeringen tillsatt utredningen ”En tydligare kunskapsinriktning i skolan” med förre generaldirektören för Myndigheten för yrkeshögskolan Thomas Persson som ansvarig utredare.

”Tydligare kunskapsinriktning” låter ju bra och det finns många förnuftiga formuleringar i direktiven. Utredaren ska föreslå ändringar i läroplanerna som ”stärker betydelsen av faktakunskaper” och gör kraven i de olika årskurserna bättre anpassade till ”barns kognitiva utveckling”. Regeringen lyfter fram att ”samlad vetenskaplig empiri” visar att förmågan att läsa, skriva och räkna ”bäst förvärvas genom analoga miljöer”, och man ger utredaren i uppdrag att ”ta ställning till om vissa didaktiska val och metoder bör framhållas i läroplanerna”. Även om man betonar värdet av lärarnas yrkesmässiga frihet får väl just denna kombination ses som en beställning av fler pennor och böcker och färre möss och skärmar framöver.

Om inriktningen nu är så vettig, varför då känna skepsis mot resultatet? Jo, därför att läroplanerna har utretts förut.

Lotta Edholms partivän Jan Björklund var skolminister under Alliansregeringens glada dagar och utmärkte sig som reformivrare. Allt från ny skollag till nytt betygssystem knäsattes under hans tid på kommandobryggan: nya läroplaner likaså. På vägen från rorkult till roder förvrängdes dock signalerna och slutresultatet fick inte den efterfrågade kunskapsprägeln. Tjänstemännen var inte med på båten och Björklund hade inte kraft eller kynne att följa upp. Inte heller Anna Ekströms (S) glädjebudskap hösten 2020 om ”fokus på kunskap och bildning i nya kurs- och ämnesplaner” tålde mötet med den byråkratiska verkligheten utan ledde till de textmassor som nu ånyo ska förändras.

Edholm och Tidöpartierna verkar medvetna om hur svårt uppdraget är. Redan i direktiven konstateras smått uppgivet att utredaren kanske inte hinner att ta fram alla ändringsförslag och i så fall får nöja sig med att lägga förslag på ”principer, riktlinjer och exempel”.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Två ting behöver gälla om det ska bli något.

För det första en politisk ledning som håller ögonen på bollen ända tills förändringarna har klubbats. Att utreda är bara början.

För det andra en myndighet som är med på noterna. Den 15 januari i år blev känt att riksantikvarie Joakim Malmström tar över som generaldirektör i Skolverket. Han har en krävande läxa framför sig.