Det är i stor utsträckning en litteratur som är upptagen av frågor kring minnet och historiens skiftningar. Bland de klassiska centraleuropeiska verken finns memoarböcker som Stefan Zweigs Världen av igår och Elias Canettis självbiografiska svit som började med Den räddande tungan.

Ibland, som i den triestinska klassikern Zenos bekännelser av Italo Svevo, har man att göra med autofiktion. Och även i de rent skönlitterära texterna är minnet centralt. På många sätt kan centraleuropeisk litteratur sägas vara ett försök att upprätthålla eller rädda den enskilda människans erfarenheter och självständighet undan 1900-talets överväldigande historiska rörelser och totalitära experiment.

Den litterära dagboken – i grunden en vanlig dagbok, men omsorgsfullt redigerad och måhända tillrättalagd för en bredare publik – återfinns såklart inom olika litteraturtraditioner. Men i Centraleuropa intar den alltså lite av en särställning. Redan Franz Kafka, som på sätt och vis kan sägas ha grundat den centraleuropeiska litteraturen, skrev uppmärksammade dagböcker. Från efterkrigstiden intar Witold Gombrowicz Dagbok med rätta en särskild plats, och räknas till hörnstenarna inom modern polsk litteratur. I några fall kan man därutöver tala om regelrätta skolboksexempel på centraleuropeisk litteratur – hit kan man räkna Kazimierz Brandys Månaderna och Ludvík Vaculíks Tjeckisk drömbok.

En av de bästa men också mest förbisedda dagboksförfattarna från Centraleuropa är Andrzej Bobkowski. Hans skarpsinniga dagbok från Frankrike under andra världskriget är spännande och tänkvärd, ett mäktigt försvar för individens värdighet och den civiliserade medmänniskan. Det vore välgörande om något förlag såg till att den översattes till svenska