Skilda världar
Den har visserligen stått på agendan också inom naturvetenskapen genom århundradena. Men fram till för ungefär ett halvsekel sedan ansåg de flesta bedömare att kosmologi inte var en riktig (natur-)vetenskap: det fanns visserligen många teorier om hur universum kunde vara beskaffat och hur det kunde ha uppkommit, men de var alldeles för spekulativa och det fanns inga eller få observationer som teorierna kunde grunda sig på.
Sedan mitten av 1960-talet har det dock skett en revolution och idag är (naturvetenskaplig) kosmologi en högst aktiv och väl ansedd (natur-)vetenskap, grundad som den är på etablerade fysikteorier och bekräftat av en uppsjö av ytterligt avancerade och precisa astronomiska observationer. Trots, eller kanske tack vare, att kosmologin tagit sin plats i det vetenskapliga finrummet, har spekulationerna inte upphört. Tvärtom har de tagit ny fart under de senaste decennierna. Till exempel tillåter sig nu många väl etablerade kosmologer att odla föreställningar kring andra universa än vårt – ja, rent av en hel mängd andra universa i ett stort ”multiversum”.
Dessa senare tiders spekulationer vill religionsvetaren May-Jane Rubenstein sätta i ett större sammanhang med sin bok Worlds Without End. Hon inte bara söker efter de historiska, filosofiska och religiösa rötterna till dagens föreställningar. Hon lyckas också ge en mycket bra beskrivning av dagens fysik och astronomi och hur dessa, med vad många anser vara en nästan tvingande logik, leder till de kosmologiska spekulationerna.
Vi behöver inte gå längre tillbaka än till ungefär 1930 för att träffa på ett viktigt frö till den moderna kosmologin. Edvin Hubble och hans medarbetare kunde då visa att de allra flesta galaxer rör sig bort från oss med en fart som ökar ju längre bort de befinner sig. (Den svenske astronomen Knut Lundmark var för övrigt den upptäckten på spåret några år före Hubble.) Andra forskare tolkade detta som att rymden mellan galaxerna dras ut, att universum som sådant utvidgar sig. De djärvaste vågar till och med spekulera i att allt har tagit sin början med en het ”uratom”, i det vi idag kallar den stora smällen. Andra – delvis styrda av att de vill undvika varje som helst religiös anknytning till att världen en gång skulle ha skapats – framförde under 1950-talet istället idén att universum skulle ha funnits till i evighet. Dessa forskare menade också att universum sett likadant ut alltid, så att till exempel galaxernas rörelse bort från varandra ständigt skulle ha pågått. För att undvika slutsatsen att universum då skulle ha tunnats ut för länge sedan måste man anta att det hela tiden skapas ny materia som kunde bilda nya galaxer och på det sättet få rymden att se ungefär likadan ut alltid.
Där stod alltså uppfattning mot uppfattning, stora-smällen-falangen mot dem som slöt upp bakom föreställningen om ett oföränderligt evighetstillstånd. Det fanns inga observationer som kunde avgöra vem som hade rätt. Men 1965 kom utslaget. Forskare inom radioastronomi upptäckte då att det kom radiostrålning från rymden med den enda rimliga tolkning att den härrör från en ”uratom”. När även andra astronomiska iakttagelser visade att universum idag inte ser likadant ut som det gjorde för ett antal miljarder år sedan, måste uppfattningen om ett oföränderligt evighetstillstånd överges. Stora-smällen-teorin var den enda som stämde med vad astronomerna kunde observera i sina instrument.
Sedan dess har utvecklingen inom kosmologin bara fortsatt. Inte minst har man kunnat göra noggranna observationer av den kosmiska mikrovågsbakgrundsstrålningen, den som radioastronomerna upptäckte 1965. Allt har bara ytterligare bekräftat stora-smällen-teorin. Idag talar alla teorier och observationer för att universum kom till för 13,8 miljarder år sedan i en urhet, urtät ”uratom”. Vad som tidigare var en djärv spekulation har alltså blivit ett väl bekräftat vetenskapligt faktum.
Man har också fått ökad förståelse vad som kan ha hänt i denna ”uratom” i dess första ögonblick. Dess höga temperatur – det var mycket, mycket hetare än inuti solen idag – och dess enorma täthet gör att materien bara kan förekomma i sådana former som undersöks inom dagens kärn- och elementarpartikelfysik. På det sättet är alltså kunskap om det allra minsta – atomkärnor och elementarpartiklar – av avgörande betydelse för hur vi skall förstå vad som skedde i universum i dess allra tidigaste skede. Bland annat har man kunnat förklara vilka grundämnen som bildades först – det var väte och helium – och i precis de proportioner som man idag kan iaktta.
Framgången med att ha en teoribyggnad som från det lilla kan förklara det stora är vad som har lett ett antal forskare att åter ge sig ut på spekulationernas gungfly. Man har bland annat lanserat hypotesen om ett multiversum med många världar vid sidan av vår. Företrädarna för dessa idéer hävdar att de teorier vi har idag nödvändigtvis leder till att det måste finnas många världar. Den svensk-amerikanske kosmologen Max Tegmark är en av de mera framträdande forskare som hävdar att det måste finns många andra universa, till och med i flera nivåer (se recension av hans bok Our Mathematical Universe i Axess nr 4/2014).
Det finns dock många andra forskare som inte ställer upp på dessa idéer. Multiversum¬förespråkarna anklagas bland annat för att hårdra sina teorier in absurdum. Och där står striden idag.
Debatten gäller dock lika ofta mera filosofiska och rent av metafysiska frågor som de fysikaliska och astronomiska. Så spelar till exempel uppfattningen om oändligheten en viktig roll. Är vårt universum oändligt? Finns det oändligt många oändliga universa? Debatten har också religiösa övertoner. Multiversumföreträdarna menar till exempel att man med ett multiversum undviker varje form av skapelseakt: om det finns många universa, alla med olika egenskaper, så måste det finnas (minst) ett av dessa som har precis de egenskaper som fordras för att liv som vi känner det skall uppstå och utvecklas, att vi alltså skall finnas till. Detta är möjligt utan att det finns någon skapare eller någon form av ”intelligent design”. I ett multiversum finns det med andra ord säkert plats för vårt världsallt och vi behöver egentligen inte fundera över varför det är så väl anpassat för oss, eller om det finns någon upphovsman.
Allt detta sätter nu Rubenstein in i ett större sammanhang. Som sig bör börjar hon med de gamla grekerna. Det var naturligtvis då inte fråga om naturvetenskaplig kosmologi i vår bemärkelse, men det var ändå en föreställningsvärld som i varierande grad har påverkat många senare tänkare. I några välskrivna och innehållsrika kapitel tar hon oss med från Platon och Aristoteles, över de antika atomfilosoferna och stoikerna, liksom över kristna tänkare som Augustinus, Thomas av Aquino och Nicolaus av Cusa, fram till Giordano Bruno. Den senare dömdes ju till att brännas på bål av den katolska kyrkan för sina kätterska läror om bland annat oändligt många andra världar än vår. Under medeltiden var för övrigt kyrkans inställning till mångvärldsbegreppet något kluven. Å ena sidan måste man hävda Guds allmakt att kunna göra allt, till exempel att skapa hur många världar som helst. Å andra sidan: om det funnes många andra världar, skulle det unika med en Gud och en Kristus kunna ifrågasättas.
Den moderna naturvetenskapens intåg med Kopernikus, Galileo, Kepler, Descartes och Newton förändrar problembilden, om än försiktigt till en början. Nu måste man nämligen förhålla sig till vad naturlagarna medför mer än till vad Gud kan tänkas göra eller har gjort.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
I ett par mycket läsvärda och intressanta kapitel presenterar Rubenstein sedan de idag aktuella föreställningarna om multiversum och vad dagens kosmologer stöder sig på när de försvarar idéerna om att vårt universum långt ifrån är det enda som finns.
I ett slutkapitel vågar hon sig sedan på att väva samman de historiska trådarna med dagens kosmologiska spekulationer. Det blir en väv med många knutar. Hon sammanfattar de argument som har förts fram bland kosmologer, fysiker och astronomer för och emot mångvärldstolkningen. Hon kommer också, religionsvetare som hon är, självfallet in på likheter och skillnader mellan religionens föreställningar idag och den moderna kosmologins uppfattningar. Inte minst intresserar sig Rubenstein för i vilken mån de moderna multiversumföreställningarna skulle göra rent hus med varje religiöst färgad världsuppfattning.
Har verkligen multiversumkosmologerna en gång för alla lyckats göra Gud arbetslös? Hon besvarar frågan nekande. Dels, hävdar hon – med instämmande från alla forskare som är kritiska till mångvärldsidéerna – går multiversumförespråkarna alldeles för långt i sin tillit till just dagens teorier när de tillämpar dem långt utanför de områden där de hittills har kunnat prövas. Dels ser hon överhuvudtaget ingen motsättning mellan religionen och (natur-)vetenskapen på dessa områden. Det är rakt inte fråga, hävdar hon, om någon kamp mellan religion och vetenskap. Hon påpekar istället att det finns ett antal fysiker som kan acceptera en mångvärldstolkning utan att det strider mot deras religion. ”Enkelt uttryckt”, säger hon ”kan en kristen lätt föreställa sig att Gud skapade ett multiversum som i sig innehåller (vårt) universum.” Hon går till och med så långt att hon anser att debattens kärna inte rör deism mot ateism, eller andligt mot världsligt, utan snarare rör olika uppfattningar om vad som menas med ”vetenskap”.
Sin kritik av mångvärldsspekulationerna spetsar Rubenstein slutligen till i den retoriska frågan: På samma sätt som vetenskapen utvecklats bort från ett beroende av religionen så kanske multiversumkosmologierna är en utveckling bort från ett beroende av vetenskapen? Den som lever får väl se hur det blir med den saken.