Kanske var det myten om hur det en gång var och drömmen om hur det borde vara som låg bakom den svenska Arts and Crafts-rörelsen? Den industrialism som varit på frammarsch sedan 1800-talets mitt hade fört med sig ett helt nytt samhälle där tekniska framsteg och massproduktion visserligen gav välfärd och goda inkomster för en växande medelklass, men för arbetarna också ökad trångboddhet och sjukdomar och en alltmer förorenad miljö. Förändringarna sågs av många som ett hot och man tog avstånd från det nya med en obehaglig känsla av att ha förlorat det som tidigare byggt en gemenskap ur vilken man kunde hämta identitet och trygghet.

Istället blickade man nostalgiskt bakåt, bort från den förfulade nutiden till den svunna tid av lugn och ro då byarnas liv gick sin gilla gång och hantverkarens arbete värdesattes. Man ville bort från det grälla, plottriga och konstlade. Tidens nya anda var det naturliga, vilda och otämjda; det enkla, folkliga och en fri och böljande stil. Det gamla hade blivit modernt.

Samtidigt var Sverige i full färd med att etablera sig själv som en modern nation, med en gemensam svensk identitet som kunde bära idéerna om en ny tids människa med rötter i det förflutna. Ett blomstrande folk krävde djupa, vårdade rötter.

Detta nyfödda intresse för den svenska folkkulturen fick folklivsforskaren Artur Hazelius att börja samla in det försvinnande allmogesamhällets föremål och folkminnen. Resultatet blev den Skandinavisk-Etnografiska samlingen som öppnade i Stockholm 1873 och Nordiska museet 1907. Men däremellan skapade Hazelius också Skansen, en levande plats för byggnader, folkliv, natur och hantverk som öppnade 1891 och var världens första friluftsmuseum. Skribenten Gustaf af Geijerstam sammanfattade tidens känslor med orden: ”Ty som en dröm verkade på mig denna utställning av gammalt svenskt liv, som en stor folklig dikt, omsatt i realiteter.” Här kunde den överciviliserade stadsmänniskan se och lära av bondens liv som romantiskt framställdes utan pessimism och nutidens problem.

Skansen blev ett konstnärligt uttryck för nationalism och en samlingspunkt för intellektuella och konstnärer. Det blev ett tittskåp in i det gamla och inspiration för det nya man ville skapa, på samma sätt som Victoria and Albert Museum fungerade för William Morris.

Runt om i Sverige startades hembygdsföreningar som gjorde stora insatser för att dokumentera och bevara det gamla allmogesamhällets kultur, folklore och inte minst textil och folkdräkter – ett område där kvinnor som Karin Larsson, Ottilia Adelborg och Emma Zorn var engagerade.

Vågen av nationalism och natur- och hembygdsromantik fick många svenska konstnärer som bott och verkat i Frankrike att flytta hem. De hade varit på jakt efter det fantastiska ljuset och funnit det i Normandie och i Grez men nu såg man ljuset i Sverige. Hem! lydde ropen, allt fanns ju att få i Sverige och kanske rentav ännu bättre. Nu ville de söka sina rötter, bosätta sig på landet, skaffa hus, trädgård och måla sin verklighet där. Livet skulle levas enkelt och lugnt i harmoni med by och trakt, gamla hantverk och byggnadstraditioner.

Inspiration från den brittiska Arts and Crafts-rörelsen och motsvarigheter som skotska Glasgow-skolan och österrikiska Wiener Sezession nådde Sverige genom tidskrifter och böcker. Arkitekterna Carl Westman och Lars Israel Wahlman influerades till exempel av britterna Mackay Hugh Baillie Scott, Norman Shaw, Philip Webb och Charles F A Voysey, men underströk att idéerna måste omplanteras i den svenska myllan – annars blev det bara en ny stil bland andra.

Svensk natur, hemslöjd, allmogeliv skulle ge landet en ny sund och modern stil och ingå tillsammans med det fornnordiska arvet i ett nationellt program som skrevs av Wahlman och Westman år 1900. Liksom Carl Larsson, Anders Zorn och författaren Ellen Key reste de till London för att se utställningar och möta företrädare för rörelsen på plats och deras intryck och upplevelser återges i reseberättelserna.

De ville ersätta massfabricerade föremål med det handgjorda och omsorgsfullt skapade. Allmogens skickliga hantverkare blev en förebild i att skapa både det vackra och det funktionella. Önskedrömmen var att föremålen och möblerna skulle vara tillgängliga för alla; över- och medelklassen som fastnat i tidens borgliga livsmönster och tunga snirkliga inredning likaväl som arbetarklassen, även om den, enligt tidens syn, måste ges bildning för att rätt kunna förstå värdet. Men liksom i andra länder insåg man snart att detta var en utopi som inte alla hade råd att dela.

Det konstnärliga uttrycket var inte det enda som förmedlades. Det handlade inte bara om en stil utan om ett nytt sätt att tänka och leva sitt liv. Kanske satte detta djupare spår i dåtidens människor än artefakterna och idag kan vi se det återfödas i nygamla livsstilar.

Det sanna livet kunde nu endast levas på landet, i den förlorade hembygden. Konstnärerna Karin och Carl Larsson, Christian Eriksson och Anders Zorn var bland de första att flytta ut som sin tids grönavågare. Karl-Erik Forsslund, författare och folkbildare byggde sitt hem Storgården helt enligt John Ruskins idéer om huset som en produkt av klimat, landskap och folklynne. Gården verkar ha växt upp ur jorden, byggd av barrskogens stammar och med vita knutar som ekar av björkens stam. Husets röda färg är jordens blod, hämtad från koppargruvans djup.

Författare som Selma Lagerlöf, Ellen Key och Erik Axel Karlfeldt följde efter. Deras pennor skrev fram idéerna och berättelserna. Tonsättare som Hugo Alfvén och Wilhelm Peterson-Berger tolkade i sin nationalromantiska musik naturens alla toner ur det landskap som målarnas penslar spred ut över duk och papper.

De gav människorna, miljöerna, tonerna och orden nya uttryck men i en traditionell kostym. Från deras konstnärshem spreds idéerna om att leva fritt, att odla sin jord, äta sina egna grönsaker och ge barnen en mjukare uppfostran, fylld av lek och naturupplevelser och lässtunder i storstugan. Men också att skapa och bygga vidare på gamla hantverkskunskaper.

Hemmen blev omskrivna och bilderna som publicerades i böcker och artiklar runt sekelskiftet och skapade en våg av efterföljare. Svenska arkitekter fick allt fler beställningar på lantliga villor och privathus men även stadsplaner i den nya andan.

Att leva i Sverige, / på äng och i dal, / i skogar på sjöar, / i gröna blads sal / Se det är att vara! / Se det är ett liv, / att dela med vänner, / med ungar och viv!

De som bäst förverkligade Arts and Crafts teorier var Karin och Carl Larsson (1853–1916 och 1859–1928). På Lilla Hyttnäs skapade de ett hem och en värld som varit stilbildande sedan dess. Den enkla lilla stuga de fick av Karin Larssons far var först ett sommarnöje men blev från 1901 ett permanent hem för dem och deras sju barn.

Den blev också utgångspunkten för det allkonstverk som skulle rymma deras liv och arbete. Med åren byggdes den ut och om helt efter deras egna idéer; i skiftande stilar och med stor variation i utsmyckningarna.

Verandan och konstnärsateljén kom först. Redan där ser man inspiration från Arts and Crafts men också från bergsmännens gårdar – till exempel den höga vita skorstenen och de låga, avlånga, småspröjsade fönstren. Utsmyckningen var egensinnig; vindflöjlar formade som djur och målarpaletter, ateljéns yttervägg som pryddes med snideri ur The Book of Kells och fiffiga blomsterhyllor. Genom åren fortsatte man att bygga ut och inlemmade även en äldre stuga som flyttats till gården. Huset växte organiskt för att fylla deras behov.

De var sällan stadda vid kassa; istället fick de skapa med det som fanns tillgängligt och göra det mesta själva, som en del i sin konstnärliga kreativitet. De roade sig säkert också när de skapade sitt hem tillsammans. Karin Larsson var ofta drivande i arbetet, särskilt när det gällde färgsättning, hon sågs som den bättre koloristen av dem båda. De blandade högt och lågt av föremål, konst och möbelstilar och skapade även egna möbler med former som drar mer åt det moderna än allmogens former.

Paret Larsson var beresta och belästa. De talade engelska, tyska och franska och inspirerades av hela Europas konstliv utöver Arts and Crafts. Deras bibliotek är en skattkista av tidens europeiska konsttidskrifter. Där finns även Ruskin i svensk översättning: Huru vi rätt skola förstå konsten. Tankar om konstens betydelse som gavs ut 1900 och innehåller utdrag ur hans stora verk om venetiansk konst och arkitektur The Stones of Venice.

Självklart fanns även den tongivande brittiska konsttidskriften The Studio som de prenumererade på från 1893. År 1907 blev de själva omskrivna där, men i en ganska avmätt artikel. I deras hem blandades de svenska uttrycken med de nya idéerna på ett högst personligt sätt. De tvingade, som skribenten Gustaf Näsström sade, ”Ruskin och The Studio att tala dalmål”.

Karin Larsson vävde, broderade och skapade, ofta med blommor som motiv. I trädgården fortsatte hon att väva och brodera fram blomsterrabatter, fria och okonstlade till färg och form. Hon fann motiv överallt i naturen; ett päron som lagt sig tillrätta på en dukkant eller en insekt som fladdrat in och bitit sig fast i en bård. Karin Larssons sätt att skapa konst och hem och ordna sin vardag skedde efter eget huvud. Hon plockade upp idéer från när och fjärran men omformade dem; i slutänden syns alltid hennes hand tydligast.

Ett evigt sommarregn fick Carl Larsson att fästa familjens vardag på papper; frusna ögonblick som ändå lyckades förmedla så mycket liv att det spiller över i vår tid och lockar oss. Bilderna publicerades i ett antal böcker som gjorde hemmet känt för en vidare publik. Först kom De mina 1895, därefter Ett hem 1899, Larssons 1902, Spad­arvet 1906 och Åt solsidan 1910. De såldes i stora upplagor i Sverige och den tyska utgåvan, som var en sammanslagning av de tre första böckerna, såldes i 360 000 exemplar.

I böckerna öppnade sig de ljusa och vackra rummen mot naturen. Men det var inte bara hemmets utseende som förtrollade läsarna; själva livet hos Larssons var lika lockande och beskrevs på ett roande sätt med Carl Larssons frejdiga språk. Visst fanns det mörka dagar, men det var vardagslyckan i sin enkelhet som hyllades – det informella livet i ett hus där inget finrum fanns. Deras vardagsfester som firar just ingenting eller allting. Det triviala och det märkvärdiga – allt är lika viktigt. Familjens lättsamma sätt att leva och ta sig an vardagen förundrade och inspirerade många läsare, men förskräckte också en del.

Runtom huset skapade de trädgårdsrum för handarbete, lek, läsande, odlande och vila. Trädgården var de självständiga barfota­ungarnas egen fantasivärld. Där intogs frukost om sommaren, dracks namnsdagskaffe och eftermiddagste och viktigast av allt – kalasades på kräftor. Vid måltiderna satt alla tillsammans och deltog i samtalen, även de sju barnen.

Odlandet var nödvändigt för deras kosthållning och trädgården ingick i Karin Larssons domäner. För henne var det en plats för skapande i lika hög grad som i huset. Maken var alltid ivrig att prova nytt, gärna vara först i byn med sina grönsaker och hon var nyfiken på nya sorter som till exempel den trädgårdssyra de ätit i Frankrike och tomater som var ovanliga i Sverige på den tiden.

På Lilla Hyttnäs möttes Carl och Karin Larssons i ett gemensamt allkonstverk där liv, arbete och miljö gick hand i hand. Konsten skulle levas, konstnären stå mitt i sitt verk och i vardagen. Karin Larssons konstnärliga öga ordnade miljöerna så att de blev lockande för hans pensel och betraktaren. Hon plockade och arrangerade blommor i vaserna, hon övervakade detaljer och hon godkände bilderna när de var klara.

Det goda hemmet blev en symbol för något mycket större; ett sätt att leva sitt liv på ett enkelt och vackert sätt. Hemtrevnaden var varpen i livets väv och utan den kunde livet aldrig bli vackert och sant. Så förde paret Larsson ut budskapet om konstens uppgift att skapa andlig hälsa och kraft i vardagslivet.

Man kan undra vad som hade blivit av Arts and Craftsrörelsen svenska avlöpare utan Lilla Hyttnäs och bilderna från Sundborn. Där trädde naturen, hemtrevnaden och människornas gemenskap fram som det mest åtråvärda. Där vajade den svenska flaggan som en symbol för det lilla livet i den stora världen. ”För att kunna älska det hela måste man börja med att älska delen”, sade Carl Larsson. Och det hela, det var den stora gemensamma torvan Sverige.

En av dem som gästade Lilla Hyttnäs var författaren, ideologen och pedagogen Ellen Key (1849–1926). Hon skrev ett fyrtiotal böcker och skrifter och slog igenom internationellt 1900 med Barnets Århundrade. Hennes böcker översattes till 26 språk.

Som varm anhängare av Arts and Crafts och John Ruskin spred hon idéerna i Sverige. Sommaren 1900 for hon även till London för att se saker och ting på plats. Hon förfasade sig över hur det stora utbudet av konsumtionsvaror fick människor att förlora känslan för det äkta och gedigna. Men äkta skönhet kunde bli allas egendom och där framhöll hon Larssons och deras hem som en av de bästa förebilderna om man ville skapa ett vackert och gott hem där estetiken och det vackra genomsyrade allt.

Redan i Skönhet i hemmet 1897 gav hon – ganska mästrande – praktiska råd för hur detta kunde uppnås med enkla medel. Det handlade inte om att rakt av kopiera det gamla; trots allt var det en ny värld man levde i, med andra levnadssätt och vanor. I sann hygienisk anda ville hon släppa in ljuset, ha enfärgade tapeter och stabila möbler, gärna med hemvävda tyger och vackra, enkla bonader på väggarna. Starka färger rekommenderas: ”Man kan om man har smak, nå en mycket vacker effekt med distinkta, kraftiga, klara, väl sammansatta färger, till exempel gult och blått, grönt och rött, rött och djupblått.”

Detta ville hon föra ut genom folkupplysning och folkfostran, skrifter och utställningar. Tillsammans med vänner gjorde hon 1899 en utställning på Stockholms arbetarinstitut där praktiska och vackra standardinredningar för arbetarhem visades. Med utgångspunkt i det befintliga visades vad som kunde ändras och förändras. Sol, färg, renlighet och trädgård skulle förbättra arbetarnas liv och syn. Smak, menade hon, är en människas förmåga att förstå och ta in naturens hemligaste sanningar och låta skönheten genomströmma allt – från vardagsföremål till katedraler.

Hemmet i Sundborn hölls fram som ett föredöme för alla, inte minst Karin Larssons sätt att smycka rummen genom enkla och naturliga medel. Hon fyllde, enligt Key, hemmet och barnasinnet med dagliga glädje- och skönhetskänslor och skapade visionen av sommaren:

”Om man vill se ett hem, vilket med enkla medel nått det hemtrevligaste och originellaste artistiska intryck, då bör man besöka målaren Carl Larsson uppe i Sundborn i Dalarna. Ty lyckligtvis är det ej stoffets dyrbarhet, som avgör skönhetsvärdet vare sig i byggnad eller bohag.” (Skönhet för alla).

År 1911 bosatte sig Ellen Key på Strand, huset hon byggt vid Vätterns strand. Nu kunde hon leva på det ”riktiga landet”, där man ”arbetar, oroas och glädjes”, och genomföra sina idéer i verkligheten. Planerna för trädgården där ”vilt och tamt” skulle mötas var omfattande. Köksträdgården skulle digna av frukt, bär och egna grönsaker, omgiven av rosengårdar och den vilda naturen utanför. Det skulle ge ”känslan av att leva i en dröm”, men det var mycket mer arbete än hon trott. På hennes favoritplats, Solbadet, ville hon ägna sig åt lyssnandets andakt, i solens, månens och i stjärnornas sken.

Känslan för vardagsskönhet, menade hon, bäst given i barn­domen, öppnar människans ögon för nya världar. Den gör upplevelsen av omvärlden rikare och skapar fullödiga människor. Utgångspunkten var hemmet; skymningsbrasan som ger minnen, skönhetslängtan och drömmar. En skönhet som inte är lyx, utan istället förädlar och fördjupar människan, som Key skriver i Skönhet för alla: ”Man arbetar bättre, mår bättre, blir vänligare och gladare, ifall man i sitt hem, det må vara hur litet som helst, möter vackra former och färger på de ting med vilka man omger sig.”