Hans socialdemokratiska partikamrater här i landet kunde inte förstå hans absoluta avståndstagande från bolsjevismen, grundat i en solid historisk kunskap. Till slut var det nästan bara Ny militär tidskrift som tillhandahöll den gamle vänstermannen utrymme.

Nu har Enerud – tillsammans med Anna Pavlenko – publicerat Ett fruktansvärdt skräckvälde råder i Ryssland. Ryska revolutionen i svensk diplomatisk rapportering 1917–1919. Här bjuds ett collage av depescher från de svenska beskickningarna i Moskva och Petrograd under det turbulenta politiska skeendet efter tsarismens fall i mars 1917.

Begreppet ”ryska revolutionen” ställer ju till besvär. Enerud och Pavlenko låter det täcka flera olika företeelser samtidigt som de ärligt diskuterar problemet. Det finns hos dem liksom hos många av oss en vacklan mellan att låta ”revolutionen” beteckna tsarismens kollaps eller hela den turbulenta utvecklingen två år framåt. Klart är väl så mycket som att den bolsjevikiska minoritetskuppen i november 1917 inte längre kan beskrivas som en revolution.

Det som i förstone frapperar i depescherna är att de svenska betraktarna tenderar att missa de verkliga nyckelhändelserna: marsrevolutionen, novemberkuppen, det därpå följande demokratiska valet – det första i Rysslands historia – och den av bolsjevikerna strax krossade konstituerande församlingen. Man är för närsynt. Den tumultuariska dagsdramatiken skymmer sikten.

Till en början är Petrograd centrum. Sedan, en bit in på 1918, förflyttar bolsjevikerna makten till Moskva – en viktig symbolhandling som tydligt visar på deras slavofila orientering. I Petrograd finns envoyén Edvard Brändström, pappa till Elsa, ”Sibiriens ängel”. I Moskva verkar generalkonsul Claes Asker. Sverige har en betydelsefull roll i den våldsamma politiska processen. Vi fungerade under hela världskriget som skyddsmakt åt Tyskland, det gällde i det fortsatta för våra utsända att inte minst ge hjälp åt alla tyska krigsfångar. Där kommer Elsa Brändströms engagemang in.

Askers insatser är heroiska. Det blir efterhand tal om att Sverige ska bryta med den nya staten (det sker slutgiltigt 1919). Men han vill inte hem. Han känner sitt ansvar när han rör sig ute på Moskvas gator, mitt i kulregn och kanonader, i riktning mot generalguvernörens palats där de nya makthavarna huserar. Han sitter i överläggningar, han utverkar olika slags förmåner och det vill verkligen synas som om han med sitt rakryggade mod inger de nya herrarna en viss respekt som stärker hans förhandlingsposition.

Sverige har att förhålla sig till två Ryssland, det demokratiska, företrätt av den provisoriska regeringens rester, och det bolsjevikiska. I Stockholm föreligger följdriktigt två ryska representationer. Den svenska utrikesförvaltningen kryssar sig fram mellan de båda. Det är för resten inte vem som helst som leder omstörtarnas kontor i Stockholm. Han heter Vatslav Vorovskij, Enerud–Pavlenko beskriver honom som en ”polsk ingenjör”. Men han var faktiskt så mycket mer: en av Rysslands mest kända litteraturkritiker, en skarp vänsterprofil med en betydande produktion av böcker och artiklar bakom sig. Han vet att formulera sig sirligt på en till synes fläckfri franska.

Annat var det med den nya rådsrepublikens utrikeskommissarie Georgij Tjitjerin: å ena sidan en förfinad Mozartexpert, å andra sidan en hårdför prestalinist som spydde ur sig galla och propagandafraser. Svenska företrädare borde, inskärpte han, passa sig i umgänget med proletärstaten eftersom denna inte bara talade för den egna nationens arbetare och bönder utan för hela världens förtryckta som mycket snart skulle resa sig och förgöra borgarväldet – också i Sverige. Han förnekade inte att bolsjevikerna mördade utan misskund men kapitalismen var bara så mycket värre i sin slakt av arbetarmassorna.

Dessa diplomatrapporter visar att bolsjevismen (med en fjärdedel av folket bakom sig) från första dagen stod för ett totalt förakt för alla humanitära värden. Det kunde bara sluta på ett sätt: med en fruktansvärd nationell fasa, kallad ”stalinismen”, som Ryssland fortfarande är alldeles oförmöget att göra upp den slutgiltiga räkningen med.