En av den franska litteraturens särdrag är den höga ställning man tillmäter prosan snarare än poesin, och då en prosa som inte nödvändigtvis är fiktiv eller stilistiskt extravagant. Kritikern Marc Fumaroli har framfört förklaringen att den franska prosans inriktning på det rimliga snarare än det iögonfallande utgjorde en form av ”andens diplomati”. Det var ett sätt att skapa enhet i ett land som har genomgått religionskrig och motsättningar mellan adel och stat, och som utmärktes av såväl mångfalden av åsikter som den iver med vilken undersåtarna anslöt sig till dem och den envishet med vilken de höll fast vid dem. En stil i mellanregistret, med den vårdade konversationen som modell, blev synonym med en resonabel hållning.

En typisk sådan prosa finner vi i den korrespondens som Marie de R...