Om det enda du har är en hammare kommer varje problem att se ut som en spik. Det är en smart fras som har upprepats så många gånger att den gnisslar i öronen, men i ett fall passar den perfekt: när det gäller folk som gör samma sak som jag själv, det vill säga arbetar med språk. Jobbar du professionellt med språk är den vanligaste yrkesskadan att du börjar tro att alla samhälleliga problem är språkliga problem.

Här är ett exempel, som ska få förbli anonymt: ”Ingen ska tala om för mig att krig inte drivs fram av språk.” Jag vet inte hur många gånger jag har läst kultursidesartiklar som förklarar att språk är våld, att det är språket som mobbar, förtrycker, diskriminerar och dödar. Personer som upprepar den sortens fraser gör i praktiken ingenting annat än att peka på ordboken de har bakom sig i bokhyllan och säga: ”Det är den där som är farlig. Det är den där som är ansvarig. Inte jag.”

”Ge mig en lista på ord som rasister använder, och en annan lista som goda människor använder. Sedan får jag garanterat inga överraskningar i livet.”

När hörde du en programmerare förklara att kod är våld, eftersom den kan missbrukas till massövervakning och drönarattacker? Företrädare för vapenindustrin som skuldbelägger sina produkter offentligt? Varför är människor som arbetar med språk så angelägna att anklaga sig själva?
En liten djävul viskar sitt svar: ”Skuldmedvetande är granne med självöverskattning. Tillsammans utgör de en förförisk cocktail. Du har också smakat på den. Om språk är våld blir den som arbetar med denna farliga materia en viktig person.”

Hyvlar man ner distinktionen mellan språk och våld blir det lika lätt att glida över den i båda riktningar. Är det normalt att språk är våld blir det snart också normalt att svara med våld på språk. Om en skämtteckning är en våldshandling måste man väl, i självförsvar, få misshandla tecknaren?
Missuppfattning nummer ett leder till missuppfattning nummer två. Tror man att våld och förtryck beror på språket ligger det nära till hands att tro att man kan sätta stopp för nya orättvisor genom att sätta stopp för vissa ord. Det måste vara världshistoriens slappaste politiska ideologi – inte konstigt att den har blivit så populär.

Om medelklassen slutar använda vissa belastade ord kommer alla ekonomiska och kulturella orättvisor att upphöra av sig själva – någon gång, i en odefinierad framtid. För vem är den uppfattningen bekväm, och för vem är den värdelös? Mest av allt påminner den om ekonomernas ­nedsippringsteori: Låt de rika göra sig så rika de vill, så kommer deras välstånd med tiden att sippra ner till alla andra.

Visst kan du uppfostra folk att säga ”funktionsvarierad” istället för ”handikappad” (som i sin tur infördes som en ersättning för äldre och grövre uttryck). Gissa sedan hur lång tid det tar innan skolbarnen kommer på att de kan säga ”Är du helt varierad?” istället för ”Är du cp?” Den långa kedjan av eufemismer kollapsar på ett ögonblick.

Edgar Allan Poe skulle kunna skriva en novell om en mördare som målar över blodfläcken på sitt golv. Hur många lager han än målar tränger det gamla blodet snart igenom färgen. Så fungerar strategin att ersätta ett ord med ett annat, istället för att göra något åt de sociala missförhållanden som gör vissa ord så omstridda.

Språket är fullt av slocknade ord och talesätt som en gång var brännheta; det är märkligt att folk som jobbar med språk inte funderar över vad det kan lära oss. Varför är dessa uttryck okontroversiella idag? För att den sociala situation som gjorde dem heta har upphört. Vem tänker på att ”stackare” ursprungligen var ”stavkarl” – en kringvandrande tiggare?

Avskaffar vi ett par orättvisor kommer våra heta och kontroversiella ord att svalna av sig själva. Jag vet att det är lättare sagt än gjort, men om det är sant är motsatsen också sann: vill vi konservera våra orättvisor är det bästa vi kan göra att fortsätta manipulera orden kring dem.

Grundproblemet är, tror jag, att avsikten bakom orden inte längre räknas. Att påstå att man förstår vad andra männi­skor menar eller inte menar – trots att de ord de använder inte alltid är de bäst lämpade – innebär att man måste träna upp sitt omdöme och sin inlevelse. Det är tidskrävande och besvärligt. Det betyder att man gör anspråk på att veta någonting om vad som pågår inom andra människor, och detta har börjat framstå som en otillåten pretention. Förståelse är svaghet i en tid som är rädd för – och samtidigt slarvar sig fram mot – nästa stora kollektiva våldsutbrott.

Omdömet kan ta fel, inlevelsen är osäker. Alltså är det bättre med en regel! Ge mig en lista på ord som rasister använder, och en annan lista som goda människor använder. Sedan får jag garanterat inga överraskningar i livet.

Kan ni se vem som har smitit in genom en bakdörr här? Ingen mindre än den gamla behavioristen B F Skinner. Man startar med goda avsikter och landar i en karikatyr av hans människosyn: människan är en svart låda utan något inre liv. Allt vi kan iaktta är input och output. Genom rätt input – uppfostran, belöningar och straff – kan vi programmera lådan så att den ger ifrån sig rätt output. Om behaviorister får den makt de önskar sig kommer de ständigt att bli besvikna på sitt människomaterial utan att förstå varför. Det kan väl inte finnas ett illvilligt spöke i lådan?

Genom en annan bakdörr – eller kanske en elegant roterande svängdörr – kommer renhetstänkandet tillbaka. Ord är små virus, som smittar människor med smutsiga värderingar. Hade diktatorn inte läst det där ordet skulle han aldrig ha kommit på tanken att sätta människor i läger. Därför måste offentligheten renas från smutsiga ord. Historia, sociologi, ekonomi, psykologi – allt sådant som man tidigare måste ha koll på om man ville förändra samhället, och ha bättre koll på än de som är nöjda med att bevara tingens ordning – blir överflödigt. Smuts bekämpar man inte med argument, utan med hygien.

Språket och kulturlivet får en kompensatorisk roll. De ska plötsligt vara allt som resten av samhället inte är – perfekt rättvisa, representativa, rena från fördomar och historisk skuld. När strävan efter rättvisa har övergått i strävan efter renhet vet man att det är kört. En rörelse av det här slaget måste ständigt jaga nya symboliska segrar, ständigt jaga efter en allt mer neurotisk renhet, eftersom den aldrig befriar oss från några orättvisor i praktiken. De debatter vi inte redan har haft går att förutse.

Självklart påverkar språk och samhälle varandra ömsesidigt, men för den skull är det inte likgiltigt i vilken ände jag börjar om jag vill avskaffa en gammal orättvisa. Borde jag börja med att smälla folk på fingrarna för att de säger ”städerskor” när ordet ”lokalvårdare” höjer dessas status? Eller borde jag kräva att firman där de städar ska anställa dem för en anständig lön istället för att hyra in städtjänster från halvskumma underentreprenörer?

Jag har inte skrivit det här som ett omständligt försvar för andras rätt att slänga förolämpande ord omkring sig – det är åtminstone vad jag vill tro om mig själv. Men om man vill avgöra om ett ord är menat som en förolämpning är det ingen hjälp att titta i ordboken. Det är bättre att lyssna.

Det är nämligen så klokt ordnat att människan, detta extremt sociala djur, har en nästintill telepatisk förmåga att göra sig en föreställning om vad som pågår i andra människors medvetanden. Inlevelseförmågan behöver tränas och kalibreras, men den förblir vår största tillgång. En fullständig telepatisk förmåga skulle förresten vara en konstruktionsförsämring, eftersom den skulle ta ifrån oss privatliv och individualitet.

Tekniska lösningar på sociala missförhållanden är obehagligt populära just nu – förändra språket så att vi inte diskriminerar varandra, ändra på Facebooks algoritmer så att vi inte näthatar varandra eller börjar rösta på fel partier. För min del litar jag inte på idén att språket borde vara en tvångströja som ska sys så snävt att den hindrar mig från att lyfta armen om jag vill slå någon.

Jag litar bara på en enda sak: mänsklig mognad, hur osäker eller inkonsekvent den än är. Finns hindret mot våld och diskriminering inte inom varje människa, då finns det ingenstans.