Bara några dagar innan Tomas Tranströmer gick bort i våras dog också en portugisisk generationskollega till honom – Herberto Helder. I Sverige var han helt okänd, men i sitt hemland betraktades han av många som den främste poeten efter Fernando Pessoa. Under de senaste decennierna höll sig Helder undan offentligheten för att istället låta dikterna stå i centrum; han gav inga intervjuer och det fanns få kända fotografier av honom.

Journalister brukar beskriva de författare som ogärna figurerar i medier som skygga. Just i Helders fall hade adjektivet fog för sig, men oftast säger ordvalet mer om samtidens förväntningar på författarna än om deras egentliga personligheter. Man tar för givet att alla vill sitta i tevesoffor eller intervjuas i tidningar; därför betraktas allt annat som ett uttryck för blyghet eller talträngdhet. I själva verket känner jag en rad författare från olika länder som privat är högst sociala – men som medvetet undviker rampljuset för att istället koncentrera sig på att skriva. Integritet, snarare än skygghet, kanske vore ett lämpligt ord för att beskriva deras hållning.

Författarintervjun har fått ett rejält uppsving som kulturjournalistisk form under de senaste åren. En harmlös och sympatisk företeelse kan tyckas; läsaren får stifta bekantskap med människan bakom verket – allt från skrivprocesser och tankar om litteraturpriser till familjeförhållanden och matvanor. Intervjuns publika motsvarighet, de populära författarsamtalen på bibliotek och andra offentliga platser, kan ibland vara stimulerande arrangemang med turnerande världsberömmelser. Det är svårt att klandra författare som ställer upp på samtal och intervjuer; jag har själv både intervjuat och intervjuats. Sådant är numera en viktig inkomstkälla för många i yrket och underlättar böckernas väg till läsarna. Förlagen har förstås inget att invända, eftersom intervjuerna blivit en central del av marknadsföringen. Inför författarsamtalen på scen bidrar dagstidningarna gärna till uppmärksamheten med en ”intervju före intervjun”.

Problemet är att den långt skridna journalistifieringen av litteraturbevakningen – där författarintervjun är kronan på verket – har skett på bekostnad av litteraturkritiken och essäistiken. När kritikens kris kommer på tal brukar kulturredaktionernas representanter slentrianmässigt försvara sig med att man ”tar sitt ansvar” och värnar recensionernas ställning i spalterna. Inget konstigt med det; de försöker ju bara motivera sina egna månadslöner i en krympande tidningsbransch. Men att obekymrat sätta likhetstecken mellan en existerande recensionsverksamhet och vital litteraturkritik är lika intelligent som att påstå att ett utbildningssystem automatiskt håller hög nivå bara för att skolbyggnaderna är intakta, klassrummens utrustning är på plats och lektionerna genomförs. Det viktiga måste väl vara kvaliteten på undervisningen som pågår där inne. På samma sätt förhåller det sig med litteraturkritiken. Även om de blivit färre publiceras fortfarande bokrecensioner i dagspressen. En och annan kritiker försöker verkligen också göra ett gott arbete. Men en levande litteraturkritik är något mer än så. Det är en intellektuell sfär där konst och tänkande möts, där röster och verk fördjupas genom affiniteter och skillnader. Ett kretslopp där kritik och litteratur berikar varandra i en gemensam ansträngning. Hos oss är det kretsloppet allvarligt skadat.

Fokuseringen på författarens person på bekostnad av det skrivna går hand i hand med ideologiseringen av litteraturen och litteraturbevakningen. Jag vill poängtera att jag inte förespråkar något elfenbenstorn och att all form av snobberi är mig främmande; jag är uteslutande intresserad av litteraturen som en livsangelägenhet. Om alla hade följt den portugisiske poeten Herberto Helders extrema exempel hade författarnas röst i offentligheten tystnat. Men när vi blundar för komplexiteten i romaner och dikter – och istället börjar avkräva författarna och verken ”åsikter” – får vi ett primitivt, antiintellektuellt och politiserat litteraturklimat. Det gynnar varken författarna, läsarna eller kritikerna utan leder lätt till en kommersialiserad eller ideologiserad paralitteratur – för att låna ett uttryck av den ungerske författaren Sándor Márai – understödd antingen av ytliga marknadsförare eller rättänkande krönikörer.

Journalistifieringen av litteraturbevakningen, och det främlingskap som jag vet att många författare känner inför det intellektuella klimatet på dagstidningarnas kultursidor, kan illustreras med en anekdot. För ett par år sedan hamnade jag på en krog bredvid en journalist från en av våra större kulturredaktioner. Det var Nobelpristider och jag uttryckte min förhoppning om att Akademien skulle belöna den koreanske poeten Ko Un. ”Det vore en katastrof”, sade journalisten. Jag lutade mig framåt, upplivad över att få försvara Tiotusen fotspår, detta väldiga och fascinerande diktverk. Men diskussionen om koreanens poetiska kvaliteter kom av sig. ”Det vore en katastrof”, fortsatte journalisten, ”eftersom det knappt finns några pressbilder på honom.”

Den brain drain som de senaste åren har ägt rum på svenska kulturredaktioner och bland deras medarbetarskaror är förvisso allvarlig. Så också litteraturkritikens kris. Men egentligen handlar det om något allvarligare än att ”estetiken” skulle ha förlorat mark åt reklam, nyhetstänkande och dagsdebatt. Ett samhälle som glömmer bort hur man läser, inte i mekanisk mening utan i djupare bemärkelse – som förlorar blicken för det orena, det bångstyriga och det obekväma i konsten – är inte bara ett samhälle där litteraturen marginaliseras. Om vi läser endast för att illustrera en tes, spana efter en trend eller spegla en debatt; om vi läser med blicken fäst vid författarens identitet snarare än vid alla de människor en bok tillfälligt kan förvandla oss till – då förtvinar en avgörande känslighet och förställningsförmåga hos oss. En sådan utveckling är faktiskt en större och farligare omvälvning i samhället än en regeringskris eller en börskrasch. För är det inte just den känsligheten som genom historien fungerat som en mänsklig reservoar av värdighet och inre frihet i svåra och förtryckande tider? Författaren Karl Ove Knausgårds påminnelse i Dagens Nyheter nyligen om friheten som det enda verkligt viktiga när det gäller litteratur är därför det mest angelägna jag läst på en svensk kultursida under lång tid.

Etymologin hos ordet ”intervju” rymmer på sätt och vis fröet till både genrens urartning och utmaning. Via engelskan kan man följa dess historia tillbaka till det franska substantivet entrevue (möte, sammankomst) och det besläktade verbet entrevoir (skymta, urskilja). Att skymma eller att låta skymta fram? De flesta författarintervjuer är just möten där sikten av författarskapet och verket är skymd; inte sällan verkar journalisten mest ha skummat igenom den senaste boken, om ens det – vilket resulterar i frågor om ”livet efter Augustpriset”, klädsmak och den ständiga favoriten om ”hur det känns”. Men det finns faktiskt en annan sorts intervju eller författarmöte där skribenten med gedigen kunskap och kritiskt sinnelag förmår ge en levande introduktion till författaren och verket på ett sätt som kan väcka nyfikenhet hos både de redan invigda och en bredare läsekrets. Den har blivit sällsynt, men i sina bästa stunder ligger denna konstform nära essän, ja tidvis kan den rent av gränsa till novellen. Denna skymtandets konst borde få en renässans.