Två politiska slag utkämpas i Storbritannien i år: ett om parlamentet och det andra om Skottland. Än en gång. Knappt sex månader har gått sedan folkomröstningen, som slutade med att nejsidan vann. Då trodde David Cameron att detta kapitel var avslutat. Vinstmarginalen var visserligen bara 10 procent (45 procent för nejsidan, 55 procent för jasidan) och resultatet var följaktligen mycket jämnare än de flesta hade räknat med, men som alla fotbollsälskare vet innebär 4–3 trots allt en seger. Folkomröstningen i Quebec var oerhört jämn – där fick jasidan 49 procent – men de styrande i Kanada lyckades trots det sätta punkt för debatten. Det trodde även Cameron att han hade gjort. Han hade fel.

Framgångarna för det skotska nationalistpartiet (Scottish National Party, SNP) framstår nu som kanske det mest häpnadsväckande politiska fenomenet i Europa. Nederlaget förra hösten verkade bara göra partiet starkare: under halvåret efter folkomröstningen gick var femtionde skotte med i SNP. Framgångarna har huvudsakligen kommit av dess utplånande – och jag använder avsiktligt det ordet – av Labour i Skottland, vars stöd befinner sig i fritt fall. Det finns 59 valkretsar i Skottland; när det här skrivs ser det i opinionsundersökningarna ut som att SNP kommer att ta hem 50 av dem.

Om detta skulle ske förändras den politiska kartan i Storbritannien – fullständigt. Att tala om Förenade kungariket skulle bli svårare än någonsin. Det skulle innebära ett land där de konservativa representerar den södra delen av landet, nationalisterna styr den norra och Labour fastnar mellan dem. På något sätt har det stora slaget om Storbritannien, som skulle sätta punkt för den nationella frågan genom en folkomröstning, försett separatiströrelsen med mer energi än någonsin.

Som många andra härligt patriotiska skottar bor och arbetar jag i London – så det är med oro och oförmåga att förstå jag har sett på medan Skottland verkade ryckas med av en fråga som för inte särskilt länge sedan endast ansågs vara viktig för excentriska individer. Det finns många länder som kan gå skilda vägar genom att skylla på oförenliga skillnader: tjeckerna och slovakerna talade olika språk. Ukraina är delat mellan EU-vänliga och slavofiler. Före detta Jugoslavien var ett mischmasch av nationer som aldrig borde ha svetsats samman. Men Skottland och England förenas av värderingar, Shakespeares språk, drottningen och en gemensam historia. Vadan dessa spänningar?

Svaret ligger i bildandet av det skotska parlamentet, som var avsett att göra nationalisterna ”stendöda” (för att citera George Robertson, en av dess upphovsmän). Istället skapade det ett separat politiskt vädersystem i Skottland som dominerades av ett parlament dit nationalisterna skickade sitt A-lag och alla andra skickade sitt B-lag. Alex Salmond och Nicola Sturgeon, två av de mest professionella och fulländade politiker som Skottland någonsin har frambringat, har blivit storheter i ett dvärgarnas parlament. De har förnyat politiken vid en tidpunkt då deras rivaler befinner sig i förfall.

SNP marknadsför en positiv, nästan Panglossliknande bild av Skottland som ber väljarna att föreställa sig landet som det skulle kunna vara om det fick börja om på nytt. Jag kan förstå dess dragningskraft eftersom jag själv gav efter för den för tjugo år sedan när det skotska parlamentet förordades. Vi skottar har alltid varit stolta över vårt intellektuella kapital; vi uppfann allt från teven till Englands centralbank. Visst skulle väl ett parlament i Edinburgh få Westminster att blygas med sina framsynta idéer? Om vi bröt med det gamla misslyckade systemet, tänk då vad som skulle kunna åstadkommas med en nystart!

Istället användes självstyret till att återuppliva en statlig dominans som var som tagen från 1970-talet – de nya regeringarna verkade helt inriktade på att bygga ett nytt Östtyskland. Till följd av detta behöver man inte föreställa sig hur sjukvården och skolan skulle te sig i ett självständigt Skottland – de har redan varit överlåtna till Edinburgh i 15 år. Och under den tiden har situationen förvärrats för de skotska skolorna och sjukhusen – samtidigt som byråkraterna har tagit ett allt fastare grepp om systemet. Till och med landets polis, som förr i tiden var uppdelad i olika lokala kårer, har slagits samman under en central byråkrati. Självstyret har inte resultat i ett bättre styre.

Och då har vi ännu inte tittat på landets ekonomi, som har kollapsat tillsammans med oljepriset. Inkomsterna från Nordsjöoljan har rasat, och med tanke på att de pengarna skulle finansiera ett självständigt Skottland kollapsar logiken bakom de starka argumenten för en skilsmässa. ”Men logik har inget med saken att göra”, förklarar en högt uppsatt konservativ. ”Inte längre.” SNP spelar på folks känslor, och det fungerar – särskilt nu när så många är trötta på politik.

Unionsvännerna – Labour, liberaldemokraterna, de konservativa – har hela tiden varit obarmhärtigt negativa. Detta hjälpte dem att vinna folkomröstningen – med en hårsmån. Men de förlorade det övergripande argumentet. Man kan inte skrämma ett land till att stanna kvar i en union: man måste argumentera för sin sak och vinna debatten. I flera generationer har skotska unionsförespråkare trott att argumentet för Storbritannien var så starkt att saken inte behövde debatteras. Vi skapade ett imperium tillsammans, vann två världskrig tillsammans, utformade en modern värld tillsammans.

Denna tillförsikt ledde till självbelåtenhet. Först kom 1997 års konservativa kollaps i Skottland, som verkade vidarebefordra hegemonin till Labour. Efter tio år av vunna val utan kamp blev Labour lata. Partiapparaten började gynna sina egna pampar; före detta chaufförer och portföljbärare ärvde säkra mandat. När Donald Dewar, Skottlands före detta försteminister, avled ställde hans före detta kontorschef upp i hans ställe. Labour kunde ha letat efter framtida begåvningar: istället ville man ha lydiga jasägare som garanterat skulle rösta rätt.

I stora delar av Skottland vägde man hellre än räknade Labours röster – partiet brydde sig inte om att värva röster, eller registrera väljare, eller ta hand om lokala partiföreträdare. Skotska Labours strategi gick ut på att säga ”vi hatar de konservativa” – och det fungerade under 1990-talet. Budskapet började bli lite väl lätt att genomskåda under 00-talet. Efter 2010 har det fullkomligt förlorat sin dragningskraft: skottarna slutade att uppfatta konservatismen som ett enda ont. Att rösta på de konservativa ses numera som en harmlös perversion, ungefär som transvestism eller cricket. Att hata de konservativa räckte inte för att bära upp Labour. Men detta blev inte uppenbart förrän under valkampanjen inför folkomröstningen, då en stor del av skotska Labours väljare gick över till jasidan, lockade av det kraftfulla och effektiva budskapet från nationalisterna.

Dessa avhopp i parti och minut från skotska Labour till SNP:s famn är sannerligen egendomliga – separatisterna fantiserar fortfarande om att styra tillsammans med Labour i en koalition. Deras företrädare talar nu om ”chansen att återställa den allmänna hälso- och sjukvården i England till vad den en gång var” – med andra ord, en återställare av de marknadsinriktade reformerna under Tony Blairs år. Det är åtminstone teorin. Men den allians som SNP behöver nu är mellan Nicola Sturgeon, dess nya ledare, och David Cameron. Hon har uteslutit en koalition med de svekfulla konservativa, men ändå behöver hon honom mer än någon annan politiker i Storbritannien. Om hon får välja vem hon skulle installera i Downing Street i maj så skulle hon välja honom.

Det enda som betyder någonting för SNP är självständigheten – och det innebär att man måste ha goda skäl att gnälla på England. Utan en skurk kommer inte Sturgeon att ha mycket dramatik, så hon behöver Cameron, den gamle Etoneleven med högsta betyg från Oxford, som premiärminister. Helst i koalition med Nigel Farage. Och mest av allt behöver hon få honom att hålla sin folkomröstning om huruvida Storbritannien skall stanna kvar inom EU. Om England röstar för att lämna EU och Skottland för att stanna kvar skulle det skapa den konstitutionella kris som SNP behöver. En ny folkomröstning skulle i så fall kunna utlysas. Det är den nya vägen till självständighet.

Vid den här tiden ifjol såg det ut som om Ed Miliband skulle vinna det brittiska valet av ett enkelt skäl: UKIP hade splittrat högern och vänstern var enad. Men nu har SNP splittrat vänstern, så båda partierna är delade. De blåser förgiftade pilar på varandra, men inget av dem verkar kunna vinna nya väljare. Som det tycks just nu kommer britterna egentligen inte att behöva gå till vallokalerna på valdagen – vem som blir premiärminister beslutas i Edinburgh.

Det finns olika alternativ. Vissa nationalister talar om att ge Ed Miliband makten. Under folkomröstningen hävdade en del att problemet var De konservativas styre (partiet har bara ett mandat i Skottland) och att allt skulle bli bra om Labour vann igen. Men om Ed Miliband kommer till makten, och hans regering blir en fullständig katastrof, kommer SNP att kunna säga att ingen brittisk regering kommer att fungera. I vilket fall som helst har SNP – per definition – inget intresse av att gjuta olja på den brittiska politikens vågor. Det är ett parti fullt av sabotörer, som bara väntar på rätt tillfälle att slå till.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Hade folkomröstningen slutat med siffrorna 65 procent mot 35 procent, som opinionsundersökningarna visade under största delen av kampanjen, skulle SNP:s sak antagligen ha självdött. Men i och med att de fick 45 procent av rösterna övertygade det dem att segern var nära. Nationalisterna gör nu inte längre jämförelser med 1995 års folkomröstning i Quebec, utan den som hölls 1980, i vilken separatisterna förlorade med bara 40 procent av rösterna – men hade tillräckligt med drivkraft för att hålla deras kampanj vid liv. För många nationalister är frågan när, inte huruvida, en andra folkomröstning kommer att utlysas.

Det är inte troligt att Nicola Sturgeon vill hålla en folkomröstning förrän det finns en tydlig majoritet på runt 60 procent för självständighet – att förlora en andra folkomröstning skulle avgöra frågan för all framtid. Men just nu är stödet för självständighet historiskt högt.

”Ni talade om Skottland som en förlorad sak”, skrev John Steinbeck en gång till John F Kennedys hustru. ”Det stämmer inte. Skottland är en ovunnen sak.” Samma sak kan sägas om unionen: kampen vanns inte i september ifjol. Den gick helt enkelt in i en ny fas, som snart kommer att kännetecknas av att Skottland i det brittiska parlamentet representeras av dussintals ledamöter som är starkt engagerade för en nationell delning. Den som vinner valet i maj kommer att behöva ta tag i en mängd frågor, från åtstramningar till Europa. Och till denna lista över bekymmer måste vi nu även lägga frågan om Storbritanniens överlevnad.

Fraser Nelson är chefredaktör i The Spectator.

Översättning: Martin Peterson.