På 1880-talet var det någon som lanserade diagnosen ”resegalenskap” (mad traveler disorder) som handlade om att rastlöst flacka omkring och dessutom onanera ivrigt. Sjukdomen spred sig epidemiskt över kontinenten innan den långsamt började falla i glömska. Ingen vet vad folk om hundra år kommer att säga om nu existerande diagnoser som osjälvständig personlighetsstörning eller frotteurism, behovet att gnida sig mot okända.

Förr kunde vägbankar krackelera till följd av slarvigt anläggningsarbete och ibland kunde det uppstå små förkastningar i kalkstensområden. Det var ingenting vi gick och tänkte på. Men sedan någon samlade alla sådana företeelser under den skräckinjagande beteckningen ”slukhål” lever vi tack vare kvällstidningarna i en katastroffilm där marken när som helst kan öppna sig under oss och suga ner människor och byggnader i jordens innandöme.

Och det är rätt åt oss, eftersom mänskligheten genom sin syndfullhet samtidigt drabbades av farsoten ”selfie”. Avbildat oss själva har vi gjort sedan historiens gryning, men uppkomsten av detta ord skapade hos halva befolkningen ett okontrollerbart behov av att fotografera sig själva, medan den andra halvan utslungade förkastelsedomar över detta av någon anledning djupt omoraliska beteende. Selfiepinnen kommer säkerligen att vara vår dekadenta kulturs mest besynnerliga lämning.

Nästa katastrofområde var ungdomsfylleriet. Sedan urminnes tider har tonåringar i lugn och ro blandat sina föräldrars spritslattar med Fanta och Trocadero utan att någon funderat så mycket på det. Men så föddes begreppet ”alkoläsk” – ett ont geni började sälja en färdig blandning av sprit och läsk – och visionen av en förlorad ungdomsgeneration, dränkt i en flod av detta nya fasansfulla, fyllde våra samhällsprogram i uppåt ett halvår.

Språkliga associationer styr förmodligen hela samhällsutvecklingen. Ord som alliansfrihet, utförsäljning, marknadshyror och pensionärsskatt är så känsloladdade att de ställer sig i vägen för varje lidelsefri sakdiskussion. Vår gymnasieminister Aida Hadzialic förklarade en gång att hon visst var för ordning och reda i klassrummet men så långt som till ”katederundervisning” ville hon inte gå. Det verkar ju först rätt mystiskt att hon skulle känna en sådan motvilja mot denna, får man väl säga, tämligen etablerade undervisningsform. Men lyssnar man på ordet förstår man att det klingar lite för mycket som … ”kadaverdisciplin”. Fram tonar bilden av en sadistiskt leende Stig Järrel, och är det inte en kateder som skymtar där i bildkanten? Ordet är liksom fonetiskt belastat, och ett helt pedagogiskt arbetssätt faller i vanrykte.