När strukturalismens gudar var högsta mode talade Parisveteraner nostalgiskt om existentialismens storhetstid då Jean-Paul Sartre och Albert Camus satt och skrev på Flore och Deux Magots och då Juliette Gréco sjöng på nattklubbarna i Saint-Germain-des-Prés. Men det var förstås inget mot belle époque, då Marcel Proust minutiöst beskrev livet i de fina salongerna. Kort sagt: Paris wasyesterday.

Efter att ha läst Luc Santes The Other Paris blir jag ganska övertygad om att den nostalgiska hypotesen, som har en försiktig förespråkare i Sante, inte stämmer. Paris var annorlunda förr, men bättre…?

The Other Paris är precis vad undertiteln utlovar: en vandring långt bortom de vackra kvarteren, genom ett smutsigt, brottsligt, fattigt o...