Slut på det goda livet?
Vad är det för fel på västvärldens ekonomier – och nationalekonomin? Det beror på om vi talar om det goda eller det rättvisa.
Många av oss i Västeuropa och USA anser att våra ekonomier är allt annat än rättvisa, även om vår syn på rättvisa skiljer sig åt en hel del. Ett antal ekonomer, som i årtionden letts av britten Anthony Atkinson, anser att västvärlden befinner sig i en ny ojämlikheternas guldålder vad gäller inkomster och förmögenhet. De hänvisar till Jeremy Benthams utilitaristiska syn och vill omfördela pengar från de högsta inkomstskikten till dem längre ner – tills vi maximerat ”summan av nyttigheter”. Det är dock fråga om denna tes slår an en intuitiv ton om vad som är rättvist.
Under samma årtionden har filosofer blivit mer intresserade av amerikanen John Rawls tankar. Hans bok En teori om rättvisa förordar att vi bryter med Bentham: ekonomisk rättvisa handlar om fördelning av ”nyttigheter”, vilket för honom är ett ord som brukar beteckna den tillfredsställelse vi får genom konsumtion och ledighet, inte summan av dessa nyttigheter. Det handlar om de villkor på vilka varje deltagare bidrar till samhällets ekonomiska avkastning. Som Rawls ser det kräver rättvisan att staten använder skatter och bidrag för att höja människorna med de lägsta lönerna till högsta möjliga nivå. På det sättet får de minst privilegierade största möjliga del av vinsten från människors samarbete inom ekonomin.
Det pågår en kamp mellan dessa synsätt. Benthams syn har omvandlats till den korporativistiska tanken att ett lands myndigheter borde ge stöd (antingen i form av pengar, skattelättnader eller gratis tjänster) till intressegrupper (företag, fackföreningar eller konsumenter) som uttrycker ett behov till dess att ytterligare bidrag bedöms kosta för mycket. Att tillmötesgå dessa krav från många olika intressegrupper har gjort att det inte återstår mycket i statens kassakistor till låginkomsttagarna.
Rawls syn har inte direkt fått något större stöd bland lagstiftare. USA antog år 1975 EITC (Earned Income Tax Credit – ett ekonomiskt system för att öka nettoinkomsten för arbetande fattiga och samtidigt främja låginkomsttagares arbetsmotivation). Men det kompletterar huvudsakligen inkomsterna för lågavlönade mödrar till unga barn. Det gör inte något för lågavlönade arbetare som helhet och till viss del sänker det lönerna för barnlösa kvinnors och ensamstående mäns dåligt betalda jobb. I Europa finns det ett par länder som gör av med mycket mer än USA på arbetsstöd, men statistiska analyser har inte funnit några större effekter på lönerna eller arbetslösheten.
Helt eller delvis utan något politiskt initiativ som bidrar till att lyfta de mindre gynnade har de omskakande marknadskrafterna – huvudsakligen den sjunkande produktiviteten som har spridit sig över västvärlden och, naturligtvis, globaliseringen som har flyttat mycket av den billiga tillverkningen till Asien – under de senaste fyra årtiondena fortsatt att dra ner både anställnings- och lönenivåerna i de lägre segmenten utan att möta något motstånd. Detta bakslag har gjort att de mindre gynnade inte bara förlorat i inkomst utan också det ekonomer kallar delaktighet – tillgång till jobb som erbjuder arbete och löner som skänker självrespekt. Och delaktighet är dessutom något som redan saknades. I Amerika har svarta tonåringar i storstäder länge lidit av brist på delaktighet. I Frankrike finns det en liknande brist på delaktighet bland nordafrikaner. I stora delar av Europa har man inte gjort några större försök att integrera romerna.
Detta misslyckande i västvärldens ekonomier är också ett nationalekonomins misslyckande. Den traditionella nationalekonomiska tanken har varit att låta lönerna sjunka till vilken nivå marknaden än sätter för dem och sedan ge alla en ”negativ inkomstskatts” ”skyddsnät”, arbetslöshetsförsäkring och gratis mat, husrum, kläder och sjukvård. Denna politik missar – också då den genomförs på ett humant sätt, och ofta gör den inte det – poängen att även om vi begränsar vår uppmärksamhet till västvärlden efter renässansen så har många människor länge känt en önskan att göra någonting mer med sitt liv än att konsumera varor och ha fritid. De vill vara delaktiga i en gemenskap i vilken de kan interagera och utvecklas.
Experter talar nu om en annan sorts orättvisa. Arbetare med hyggliga jobb ser ekonomin som orättvis om de eller deras barn i stort sett inte har någon chans att klättra på den socioekonomiska stegen. Och att klättra verkar svårare nu. Under guldåldern i slutet av 1800-talet kom många av mogulerna från samhällets botten. (Det var längre mellan stegpinnarna, men man klättrade på stegen ändå.) Känslan av orättvisa kommer av att man lägger märke till orättvisa fördelar: att de som befinner sig längre upp använder sina kontakter för att stanna kvar där – eller för att se till att deras barn kan följa dem. Hindren för rörligheten uppåt är alltid desamma: begränsningar av konkurrensen som satts upp av de förmögna, de med goda kontakter, företag, yrkesföreningar, fackföreningar och skrån.
Men sanningen är att hur mycket man än gör enligt Rawls förslag om att förbättra för dem med de sämsta lönerna och jobben – eller för att undanröja orättvisa fördelar – skulle det inte ha skonat de mindre gynnade från en större förlust i delaktighet sedan Rawls tid. Sjunkande produktivitet och globaliseringen är krafter som varit alltför starka. Dessutom borde orättvisorna, trots att de i västvärldens ekonomier är notoriska, inte ses som en huvudorsak till den sjunkande produktiviteten och globaliseringen. (En inbromsning i produktiviteten inleddes i USA i mitten av 1960-talet och den stora förlusten av arbeten inom tillverkningsindustrin till fattigare länder skedde betydligt senare – från slutet av 1970-talet till början av 1990-talet.) Det måste vara djupare orsaker i rörelse.
Även om människor behöver en rättvis ekonomi för sin självrespekt och nationella stolthet – Rawls såg rättvisa som samhällets främsta dygd – är rättvisa inte allt folk behöver få ut av sin ekonomi. De behöver en ekonomi som är både god och rättvis. Och under ett par årtionden har ekonomierna i västvärlden inte motsvarat föreställningen om en ”god ekonomi” – en ekonomi som erbjuder ett ”gott liv”, eller ett ”rikt” liv som en del humanister kallar det.
Det goda livet, som det allmänt uppfattas, brukar innebära att man förvärvar grundliga kunskaper inom sitt yrke och på så sätt ordnar bättre villkor för sig – eller medel för belöningar, både materiella, som förmögenhet, eller icke-materiella – en erfarenhet vi kan kalla ”uppåtgående”. Som humanister och filosofer uppfattar det betyder det goda livet att man får använda sin fantasi, utnyttja sin kreativitet, göra fascinerande resor in i det okända och agera i världen – en erfarenhet som jag kallar ”blomstrande”. Det här är förbättringar i erfarenheter, inte i materiella belöningar, även om materiella förbättringar kan vara ett medel till icke-materiella mål. Som författaren Kabir Sehgal uttryckte det: ”Pengar är som blod. Man behöver det för att leva men det är inte meningen med livet.”
Hur skulle ett sådant gott liv kunna råda i ett samhälle? Historiskt sett blev, som min bok Mass Flourishing visar, uppåtgående och blomstrande allmänt förekommande på 1800-talet då ekonomier i Europa och USA uppstod med den dynamiska kraften att alstra sin egen förnyelse. Som svar på utmaningarna och möjligheterna i en ekonomi i ständig utveckling fördjupade sig de mer företagsamma deltagarna i erfarenheten att lösa de nya problem och övervinna de nya hinder som skapades i förnyelseprocessen: de här människorna var ”uppåtgående”. De mer innovativa deltagarna, vars gnista tänts av dynamikens nya anda, försökte hela tiden tänka ut nya sätt att producera saker eller nya saker att producera: de här människorna ”blomstrade”.
Vad var källan till denna dynamiska kraft? Den kom från utvecklingen av en gynnsan kultur. På 1800-talet växte i Storbritannien och Amerika, och senare Tyskland och Frankrike, en utforskandets, experimenterandets och slutligen nyskapandets kultur fram ur renässansens individualism, barockens vitalitet och romantikens uttrycksfullhet. Med tanke på den explosion av poesi, musik och konst i ekonomins ”kreativa” sektor borde det inte te sig förvånande att fantasin också exploderade inom resten av ekonomin. Under dessa år uppfann George Stephenson ånglokomotivet, John Deere en plog av gjutstål som ”bröt slätterna”; Isaac Singer utvecklade och marknadsförde en kommersiell symaskin, Thomas Edison fonografen, bröderna Lumière biografen och Florence Nightingale åstadkom en omorganisation av sjukvården. Nymodigheterna frodades – och detta på ett mycket uppenbart sätt, något som iakttagare bar vittnesbörd om. Abraham Lincoln utbrast under en rundresa i Amerika år 1858 att landet hade ”en stor passion – en fullständig vurm – för det ’nya’ ”.
Det som gjorde uppfinningsrikedomen så intensiv i de här ekonomierna var att den inte begränsades till eliterna. Den genomsyrade samhället, från de mindre gynnade delarna av befolkningen hela vägen upp. Människor från en ordinär bakgrund kunde bli inblandade i innovationer, stora som små. Stephenson var analfabet, Deere smed, Singer maskinreparatör, Edison kom från enkla förhållanden. Människor med helt vanliga förmågor kunde också komma med nyskapande idéer. Som jag skrev i Mass Flourishing: ”Även människor med begränsad och blygsam begåvning […] fick möjlighet att använda huvudet: att ta vara på ett tillfälle, att lösa ett problem och tänka på ett nytt sätt eller ett nytt föremål.”
Erfarenheten av att arbeta i dessa dynamiska ekonomier innebar bevisligen någonting gott för de flesta – betydligt bättre än de tidigare ekonomierna i alla fall. Dagböcker från perioden dementerar den slitna klyschan att lantlivet på merkantiltiden, med dess rutiner och isolering, var något man föredrog framför det moderna livet i företag och städer.
Det må så vara att en del andra ekonomier inte hade (och fortfarande inte har) de löner som betydde att ett stort antal vanliga människor fick råd att göra karriär så att de kunde nå framgång och blomstra; eller att de inte hade tillräckligt många arbetstillfällen för att ett stort antal människor skulle få dessa möjligheter. Tillräckligt höga löner, tillräckligt låg arbetslöshet och tillräckligt utbredd tillgång till engagerande arbeten är nödvändigt för en ”tillräckligt god” ekonomi – även om den var långtifrån tillfredsställande. Ekonomins materiella möjligheter måste vara tillräckliga för att de icke-materiella möjligheterna – uppåtgåendets och blomstrandets tillfredsställelse genom spännande, kreativt och till och med fantasifullt arbete – skall bli utbredda.
En del ekonomer hävdare att länder inte behöver någon dynamik för att bli lyckliga. Fransmän och italienare verkar tycka att det är helt acceptabelt att deras ekonomier nästan fullständigt saknat inhemska innovationer under nästan två årtionden. De nöjer sig med en ekonomi som inte gör mer än att helt enkelt låta de globala marknadskrafterna – däribland framsteg inom vetenskap på hemmaplan och utomlands – höja den gängse lönenivån och hålla uppe marknadens avkastningsnivå på kapital. (I själva verket har det under den senaste tiden inte skett någon större reallöneökning i de avancerade ekonomierna.) Men som jag ser det är en sådan ekonomi ömklig i jämförelse med en uppåtgående och blomstrande ekonomi– för att inte tala om de oerhört innovativa ekonomierna i västvärldens förflutna. Märkligt nog är den här sortens ömkliga ekonomi mycket lik den klassiska ekonomins teoretiska modeller.
I de klassiska modellerna som jag har beskrivit försöker ingen komma på någonting nytt (möjligen med undantag för nya lönsamma investeringar), ingen försöker skapa något. Det finns ingen föreställning om mänsklig inverkan, bara reaktioner på löner, räntor och kapital. Ekonomin är mekanisk, robotliknande. Grödorna må växa, men det finns inte någon personlig tillväxt. I den klassiska litteraturen beskriver Bentham, med sin ”summa av nyttigheter”, individerna som maskiner som arbetar för att bidra med sin del till den generella välfärden. Joseph Schumpeter beskriver ”innovationer” som framtagna av hårt drivande entreprenörer som utför ”självklara” tillämpningar av upptäckter som sker utanför landets ekonomi – som om ekonomins nyckelpersoner inte hade någon fantasi överhuvudtaget.
Sådana klassiska modeller är grundläggande i dagens nationalekonomi. Trots sin förfining i vissa avseenden ger nationalekonomin inte utrymme för ekonomier där människor kommer på nya produkter och använder sin kreativitet för att tillverka dem. Det huvudsakliga ”felet med nationalekonomin” är att den betraktar en sådan ekonomi som normen – som ”så bra den kan bli”. Resultatet är att delar av de ekonomierna i väst håller på att bli produkter av denna i grund och botten klassiska ekonomi, där det inte finns något större utrymme för kreativitet och fantasi.
Sedan runt 1970, eller ännu tidigare i en del fall, har de flesta av de kontinentala västeuropeiska ekonomierna kommit att mer fullständigt likna standardekonomins mekaniska modell. De flesta företag är mycket effektiva. Hushållen har, med undantag för de sämst betalda och de arbetslösa, fortsatt att spara; för varje år som går ökar de sina förmögenheter till ännu högre nivåer, spektakulära nivåer i Italien och Frankrike – betydligt högre än i Amerika, om man inte räknar med de superrika. I och med hushållens ökande förmögenhet har utbudet av arbetskraft sjunkit, vilket gjort arbetstiden allt kortare och deltagandet på arbetsmarknaden allt lägre.
Man skulle kunna hävda att de kontinentala ekonomierna tågar – D H Lawrences ”evinnerliga trälande” dyker upp i tankarna – längs den ständigt allt större förmögenhetens stig som den som matematiskt härleddes av Frank Ramsey för länge sedan. Den studien inspirerade John Maynard Keynes inflytelserika essä i vilken han lovordade den förkortade arbetstiden som befriande för människans själ. Keynes verkade tro att vanliga människor inte kan sträva uppåt eller blomstra. Många européer verkar fortfarande inte ha insett att trots att de har det relativt väl ställt vad gäller förmögenhet och fritid, har de det dåligt ställt när det gäller förutsättningarna för det goda livet: en ekonomi som främjar blomstrande och uppåtgående. Orsakerna bakom denna nedgång är tydliga.
I största delen av Västeuropa befinner sig den ekonomiska dynamiken på bottennoteringar som vi, enligt min mening, inte sett sedan dess uppkomst på 1800-talet. Att föreställa sig och skapa nya produkter är något som nästan försvunnit från kontinenten – en kontinent som varit en stor källa till nya industrier och nya levnadssätt. Tillväxten har stannat av där och de ekonometriska bedömningarna av den inhemska innovationsnivån är i allmänhet låga. Att den fantasifulla och kreativa aktiviteten nästan har försvunnit har reducerat den inhemska innovationen, minskat investeringsaktiviteten och hämmat efterfrågan på arbetskraft.
Europas dystra nivåer när det gäller både arbetslöshet och tillfredsställelse med arbetet vittnar om dess trista ekonomier. Opinionsundersökningar kan ge enkla svar på frågor om komplexa känslor; det borde dock inte vara förvånande att en undersökning om hushållens inställning nyligen kom fram till att vad gäller ”lycka” låg medeltalen i Spanien (54), Frankrike (51), Italien (48) och Grekland (37) samtliga under den övre halvan av de länder som brukar beskrivas som ”tillväxtmarknader” – Mexiko (79), Venezuela (74), Brasilien (73), Argentina (66), Vietnam (64), Colombia (64), Kina (59), Indonesien (58), Chile (58) och Malaysia (56). Som jag skrev i en kommentar om det kontinentala Västeuropa: ”ekonomin sviker samhället”.
Den amerikanska ekonomin är inte mycket bättre. Två ekonomer, Stanley Fischer och Assar Lindbeck, har skrivit om en ”större produktivitetsnedgång” som de anser inleddes i slutet av 1960-talet. Den kombinerade tillväxtnedgången för både kapital och arbetskraft – det som kallas ”totalfaktorproduktiviteten” – är tydlig och med undantag för högkonjunkturen under åren av internetyra (mellan 1996 och 2004) har den inte avtagit; den har bara blivit långsammare sedan 1960-talet. Enligt min analys är nedgången källan till det djupa fallet i lönetillväxt, arbetskraftsdeltagande och, enligt vissa uppgifter, tillfredsställelse med arbetet. Det är tydligt att färre lever det goda livet. (Precis som i de kontinentala delarna av Europa har den minskande produktivitetstillväxten fått lönetillväxten att sjunka och många hushåll fortsatte att utöka sin förmögenhet genom att spara, tillsammans har allt detta dragit ner arbetskraftsdeltagandet. Men Amerikas sjunkande produktivitet började tidigare, så den samlade skadan på arbetskraftsdeltagandet har hittills varit större än i Europa.)
En rimlig förklaring till det amerikanska syndromet – bland annat den sjunkande produktiviteten och nedgången i tillfredsställelse med arbetet – är en väsentlig minskning av inhemsk innovation inom etablerade näringar som den traditionella tillverkningsindustrin och tjänstesektorn som inte tillnärmelsevis vägts upp av de innovationer som blomstrat i ett par nya industrier – de digitala, mediala och finansiella. I USA:s jättelika hjärta är förlusten av denna dynamiska kraft nästan kännbar – och det inte bara i de ofta nämnda utbildnings- och sjukvårdssektorerna. Företag som Google och Facebook må erbjuda arbeten som gynnar eller kräver fantasi och kreativitet, men hela Silicon Valley står bara för 3 procent av bruttonationalinkomsten och en ännu mindre procentsats av jobben. När det inte längre fanns några amerikanska uppfinningar kvar för de europeiska ekonomierna att kopiera slog syndromet med låg produktivitetstillväxt till där också – i Frankrike och Italien i slutet av 1990-talet, i Tyskland och Storbritannien runt 2005 eller så. Att de flesta europeiska ekonomierna verkar vara i ännu sämre skick än den amerikanska när det gäller deltagande på arbetsmarknaden och tillfredsställelse med arbetet kan förklaras av USA:s tydliga framkant inom innovationsområdet. Det har fått USA att ligga ett steg före.
Vad orsakade denna nedgång i innovationer? Ingen enskild förklaring är övertygande. Men två helt olika förklaringar verkar stämma. Den ena pekar på särintressenas hämmande av innovationer. Deras makt har ökat enormt i Västeuropa och slutligen USA sedan årtiondena efter kriget. Genom att åberopa korporativistiska föreställningar om ekonomisk kontroll och samhällskontrakt med rötter i det antika Roms corporazioni har en del yrken, exempelvis inom skola och sjukvård, infört regleringar och licensieringar för att hindra försök och förändringar, och på så sätt kvävt innovationer.
Genom att åberopa den korporativistiska föreställningen om solidaritet har företag som skadats av innovatörer – såsom GM skadades av BMW och Toyota – kunnat få statliga räddningspaket för att hjälpa dem att återvinna sin ställning. Som ett resultat förlorar snabba innovatörer – BMW och Toyota i mitt exempel – ofta pengar i sina försök. Eventuella innovatörer kommer alltså att tänka sig för både en och två gånger innan de åter försöker sig på nya uppfinningar på den amerikanska bilmarknaden.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Genom att åberopa den korporativistiska föreställning om social trygghet har etablerade företag – deras ägare och aktieägare – och hela industrier med hjälp av lobbyister lyckats utverka regleringar och patent som gör det svårare för nya företag att ta sig in på marknaden och tävla med de etablerade. Ett resultat är att de utomstående har blivit kvävda – även om en del har givit sig in på nya näringar innan dessa också kunde uppföra hinder. Och en del på insidan, som vid det här laget är skyddade mot nya aspiranter, anser då att det är säkert att göra sig av med de defensiva innovationer de brukade hålla på med. Vi kan se dramatiska exempel på hur dessa hinder skyddar insider inom läkemedels- och medicinteknikindustrin, den amerikanska livsmedels- och läkemedelsmyndigheten FDA:s godkännanden har hindrat nya inbrytningar och fått innovationer att sjunka till snigelfart. De på insidan känner sig obehindrade att öka sina påslag vilket ökar vinsterna och förmögenhetsklyftorna.
Vi kan testa denna teori. Statistik från Bureau of Labor Statistics för företagssektorn i USA, exklusive jordbrukssektorn, visar att arbetstagarnas del av inkomsterna fallit från 66 procent vid de dubbla topparna i mitten av 1970-talet till 61 procent på 1990-talet och runt 58 procent på senare tid. Statistik från OECD för företagssektorerna visar en ökning av kapitalets andel från 32,5 procent 1971–1981 till 34,5 procent 1995–1997 i USA och från 33,3 procent till 38,5 procent i Europeiska unionen.
Den andra förklaringen pekar på ett nytt hämmande av potentiella innovatörer från familjen och skolan. Precis som de korporativistiska värderingarna kontroll, solidaritet och skydd åberopas för att förhindra innovationer åberopas traditionella konservativa och materialistiska värderingar ofta för att hämma en ung person från att sätta igång med en innovation. Skolan gör allt mindre för att få eleverna att komma i kontakt med de stora böckerna om äventyr och personlig utveckling. Föräldrar lär från tidig ålder sina barn att vara försiktiga och hålla sig i närheten av familjen. Nu diskuteras det överbeskyddade barnet: behovet av en återgång till ”frigående” barn som tillåts utforska, prova på saker och ta risker. När de avslutar sina studier uppmanar föräldrarna sina barn att försöka få ett tryggt jobb med bra lön, inte ett arbete i ett nystartat företag. Många universitet har nu kurser i ”ansvarsfulla investeringar”, men de har inte några kurser i djärva investeringar.
Hur kan de västerländska nationerna få – eller återfå – ett utbrett uppåtgående och blomstrande? Konkreta åtgärder kommer inte att vara till stor hjälp utan nytänkande: människor måste först förstå att den rådande nationalekonomin inte är en nyckel till blomstrande – den är bara ett effektivitetens verktyg. Ett utbrett blomstrande i en nation kräver en ekonomi som stimuleras av dess inhemska innovationer, från gräsrötterna och uppåt. För att få igång sådana innovationer måste ett land ha dynamiken att komma på och skapa det nya – ekonomiska friheter räcker inte. Och dynamiken måste få näring genom starka mänskliga värden.
Till det som skulle hjälpa till att öka blomstrandet sticker reformer inom utbildningsväsendet ut. Problemet här är inte en uppfattad missmatchning mellan de förmågor som lärs ut och de som efterfrågas. (Experter har förespråkat mer undervisning inom naturvetenskap, teknologi, ingenjörskonst och matematik – men när Europa bildade specialiserade universitet inom dessa områden kunde man inte märka av någon innovation.) Problemet är att ungdomarna inte får lära sig att se ekonomin som en plats där deltagarna får föreställa sig nya saker, där entreprenörer kan komma att vilja tillverka dem och investerare kan komma att vilja finansiera några av dem. Det är avgörande att undervisa våra ungdomar i denna syn på ekonomin.
Det kommer också att bli viktigt att gymnasister och studenter tar del av värderingarna inom den västerländska litteraturens mästerverk, så att de söker sig till ekonomier som erbjuder fantasirika och kreativa karriärer. Utbildningssystemen måste få studenterna att etablera kontakt med humaniora för att ge näring åt den mänskliga längtan att komma på det nya och kanske nå fram till en innovation. Denna omorientering av allmänbildningen måste få stöd av en liknande omorientering av den ekonomiska utbildningen.
Vi kommer alla att behöva vända oss bort från den klassiska fixeringen vid förmögenhetsackumuleringar och effektivitet till en modern ekonomi som sätter fantasi och kreativitet i centrum för det ekonomiska livet.
Edmund S Phelps är chef för Columbia’s Center on Capitalism and Society. Han mottog 2006 Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne.Översättning: Martin Peterson. © The New York Review of Books 2015