År efter år, val efter val bara ökade och ökade stödet och väljarna blev bara fler och fler. För Pia Kjærsgaard och hennes parti verkade det inte finnas någon ände på framgångarna.

För att inte tala om det inflytande som det parti, som en gång föraktfullt avfärdades av den socialdemokratiske statsministern Poul Nyrup Rasmussen som ikke-rumsrent, har haft på politiska dagordningen. I en kvarts århundrade och mer sedan partiet grundades på de rykande ruinerna av Fremskridtspartiet har DF i stort sett styrt vad den understundom hetsiga danska debatten handlat om.

Det de själva har pratat om har i sin tur mest handlat om en sak: udlændinge­politiken, som det heter på danska.

Som parlamentariskt støtteparti till den ena borgerliga regeringen efter den andra är det DF:arna som suttit på de avgörande rösterna, och de har varit väl medvetna om hur de skulle trycka ut mesta möjliga makt och inflytande ur den positionen. Framför allt under de sju åren med Anders Fogh Rasmussen som landets statsminister, när Pia Kjærsgaard fick det mesta som hon pekade på i den politiska godisbutiken.

Men nu är det slut på det roliga. Festen er forbi.

”Högmod går före fall.”

Och i stor utsträckning är det faktiskt självförvållat. Inte ens de träd som partiets grundare, Pia Kjærsgaard, planterat kunde växa ända upp i himlen. Och hennes efterträdare som partiledare, Kristian Thulesen Dahl, klarade definitivt inte av att gå på vattnet, som han verkade ha trott på valnatten 2015, när det smått otroliga valresultatet på 21,1 procent hade trillat in.

Dansk Folkeparti hade gått om Venstre som största parti i blå blok och det mesta av Jylland hade färgats gult med DF:s partifärg på tv-valvakornas grafik. De danska väljarna hade gett Liste O hela 37 mandat av totalt 179 i folketinget.

Fyra år senare var det inte lika glada miner på partiets valvaka i Snapstinget på Christiansborg. Då stod DF för ännu ett rekord i dansk politik, men nu var det i den betydligt mindre eftertraktade grenen magplask.

Nästan 60 procent av väljarna hade lämnat partiet; över en natt reducerades DF:s väljarstöd till 8,7 procent, 21 mandat hade rykt all världens väg, flera av partiets främsta profiler röstades bort från folketinget, Jyllandskartan ändrade färg.

Det är det största valnederlaget någonsin i Danmark. Lika historisk som valsegern­ 2015 var för DF, lika historisk var den totala kollapsen fyra år senare.

Högmod går som bekant före fall.

Kristian Thulesen Dahl liknade den förlorare han var – Taberen – när han med tunga steg vandrade in på partiets valvaka­ till tonerna av Liverpool FC-hymnen You’ll never walk alone. Och nog behövde Tulle, som Kristian Thulesen Dahl ofta kallas, de få vänner han hade kvar den dagen.

Dansk Folkeparti hade lyckats med den rätt anmärkningsvärda bedriften att blöda till både höger och vänster på en och samma valdag. Taktiska och strategiska misstag en masse hade begåtts under valkampanjen – för att inte tala om under de föregående fyra åren, när de borgerliga regeringarna under Lars Løkke Rasmussens ledning hade varit en lång och plågsam uppvisning i inbördeskrig och borgerligt blodbad.

Framförallt hade det krigats mellan stödpartiet DF och det obstinata lilla Liberal Alliance vars egensinniga partiledning satte det i system att göra livet så surt som möjligt för Tulle och hans kolleger. Fast det omvända kan förmodligen också hävdas.

Den allmänna slutsatsen bland politiska bedömare är nog att DF då självmant valde att ställa sig utanför regeringen, och att möjligheten för att påta sig regeringsansvar var något partiet värjde sig mot när tillfället väl gavs.

Men det stämmer inte, menar Søs Marie Serup och Mikkel Faurholdt, och de brukar veta vad de talar om. Kris­tian Thulesen Dahl hade mycket väl kunnat tänka sig ett gäng ministerbilar till sig själv och sina närmaste partivänner. Det var den nyvalde – eller omvalde, för Løkke hade ju redan haft en regeringsperiod 2009–2011 – statsministern som inte ville ha med ett nationalkonservativt parti i sin liberala regering. Frågan är om hans tillvaro blev så mycket enklare för det.

Kristian Thulesen Dahl ledsnade för sin del rätt snart på den stökiga tillvaron i blå blok och inledde istället en intensiv, och mycket publik, politisk flört med dåvarande oppositionsledaren, social­demokraternas Mette Frederiksen.

Hur han kunde få för sig att göra det, och vad han hade trott skulle komma ut ur det, är och förblir en av dansk politiks stora gåtor. För Mette Frederiksen och S ledde affären med DF istället rakt in i regeringskansliet i folketingsvalet på grundlovsdagen 2019.

En förklaring till haveriet är att det där med politiska analyser och politikutveckling alltid betraktats som överreklamerat i DF. För det mesta har de ändå fått den saken serverad av vännerna i Venstre, medan de själva likt bortskämda curlingbarn vant sig vid att andra gjorde det besvärliga grovjobbet. Sociala medier är inte heller Tulles grej.

DF har istället litat till ett annat, och unikt politiskt instrument: Pia Kjærsgaards ”seismograf”; hennes osvikliga känsla för danskarnas hjärtefrågor. Men det mätinstrumentet fanns inte längre tillgängligt när innehaverskan själv 2015 hade förärats det allra finaste ämbete som tänkas kan, som Folketingets formand.

Tvåa i landet efter dronningen. Snacka om revansch för partiledaren som började sin karriär som vårdbiträde i hemtjänsten och som mötts av etablissemangets mer eller mindre öppna förakt i alla år.

Men utan den Kjærsgaardska seismografen, och utan tillstymmelse till något som kunde liknas vid en professionell analysavdelning i partiet gick Tulle vilse i den politiska skogen. Och där befinner han sig än.

Socialdemokraterna hade desto bättre koll på läget: redan från Helle Thorning-Schmidts regeringstid (2011–2015) och framåt hade S sett till att skaffa sig en djup­insikt om DF och dess väljarkår som partiet självt var helt renons på.

Alltmedan DF-ledningen trodde sig ha ingått i en ny lyckosam symbios över partiblocken var S i full färd med att lägga om sin invandringspolitik så den långt om länge låg i linje med stämningen i det danska folkdjupet.

De väljare som en gång flytt S för DF:s mer jordnära utlänningspolitik kunde lugnt och tryggt vända tillbaka till sitt gamla parti som nu, enligt valaffischerna, kämpade för ”Det Danmark du kender”. Och det gjorde väljarna alltså med besked 2019.

Ovanpå det hade ett alldeles nytt problem dykt upp till höger om DF. En slagkraftig blondin från Helsingör vid namn Pernille Vermund, som inte var helt olik en ung Pia Kjærsgaard och som snabbt plockade över borgerliga väljare till sitt parti Nye Borgerlige. Plus ytterligare ett störningsmoment i form av Rasmus Paludan och hans Stram Kurs.

Det var många fronter på en gång och sist av alla att upptäcka allvaret i situationen var DF-partiledaren själv.

Så om nu Pia Kjærsgaard är Skaberen som grundade och byggde upp Dansk Folkeparti, Kristian Thulesen Dahl den stora förloraren – Taberen – under vars partiledarskap väljarstödet har rasat till att idag befinna sig någonstans runt fem procent i opinionsmätningarna, vem är då Frelseren som ska rädda partiet?

Ordet ”Frelseren” följs i boktiteln av ett frågetecken, men för de flesta är partiets uppenbare räddare ur nöden den unge och karismatiske Morten Messerschmidt. Han har ett lysande intellekt, är briljant som få – men också arrogant som lika få och, trots sin familjebakgrund som son till en ensamstående mor, påfallande ofolklig i ett parti vars andra led ju faktiskt är ”Folkeparti” (fast å andra sidan finns det flera folkepartier i Folketinget).

Det är mer fois gras än lun leverpostej över Messerschmidt, klagar hans kritiker. De pekar också på hans agerande i den så kallade Meld og Feld-saken – kort sagt om olovligt användandet av EU-medel till den egna partiverksamheten – som tecken på både rejält dåligt omdöme och en ordentlig dos av pampfasoner.

Messerschmidts förmodligen störste rival till att ta över partiledarposten den dag Kristian Thulesen Dahl sent omsider inser att det är läge att ge upp är den ännu yngre unge men likaledes begåvade EU-parlamentarikern Peter Kofod, som inte minst lyfts fram av sin egen generation.

Eller varför inte en comeback för Pia Kjærsgaard, en idé som fick god cirkulation i samband med partiets tumultartade årsmöte i mitten av september. Utan tvekan en smickrande tanke för den 73-åriga partigrundaren som efter visst funderande till slut dock meddelade att det nästa gång ska vara någon ny och ung förmåga som ska ta över partiet, och förhoppningsvis föra det tillbaka till dess fornstora dar.

Hur det går med den saken lär vi få höra mer om, och om det lär de båda författarna ha mycket mer att säga i sina kommentarer i tv, artiklar och kanske i fler böcker. Som tidigare ”spindoktorer” och pressrådgivare för Venstre – ­Søs Marie Serup rentav till självaste Lars Løkke – är det inte många som kan slå deras samlade insikter i dansk politik. Till ytan handlar deras bok visserligen om Dansk Folkepartis historia – och historien om DF – men det är i minst lika hög grad en första klassens insideranalys av den samlade danska borgerligheten, eller för den del av dansk politik i största allmänhet, sedan mitten av 1990-talet.

Det är spännande som en deckare, eller närapå, och det är välskrivet, insiktsfullt och underhållande på det vis som dansk politik oftast är. Det enda man önskar är att något liknande skulle kunna presteras om borgerligheten på den svenska sidan av Sundet. Men det är väl att önska alldeles för mycket.