Tyskland och militärt försvar: länge var det så lätt. USA, uppbackad av i första hand Storbritannien, utgjorde Natos muskler. Tyskland hade visserligen under lång tid militärtjänst och har fortfarande påfallande många soldater, men de skulle liksom bara fun­gera som massa, ett slags krigsstatister. USA kunde fortsätta att leda väst, medan Tyskland spelade en begränsad militär roll med hänvisning till andra världskriget. Arrangemanget passade alla, både under kalla kriget och i många år efter dess slut.

Men nu förändras det säkerhetspolitiska läget snabbt. Plötsligt vill USA inte längre att Tyskland ska spela en blygsam militär roll utan tvärtom göra mer för sin och Europas säkerhet. Men vad? Denna minst sagt grundläggande fråga kommer Tysklands nya regering att behöva brottas med efter förbundsdagsvalen i september.

Det är ingen hemlighet att Annegret Kramp-Karrenbauer, allmänt kallad AKK, som 2019 överraskande blev Tysklands försvarsminister efter att Ursula von der Leyen utsågs till EU-kommissionens ordförande, gärna skulle fortsätta efter valet. Det gör henne till ett undantag bland Västtysklands och Tysklands försvarsministrar sedan andra världskriget: de allra flesta verkade inte särskilt intresserade av uppgiften. En halv miljon soldater i fredstid och (tack vare värnplikten) 1,3 miljoner i händelse av krig gjorde kalla krigets Västtyskland till en militär jätte – men på grund av andra världskriget en ganska tandlös sådan, en försvarsmakt som mest fungerade som vad man skulle kunna kalla USA:s adjutant. Idag har det förenade Tyskland nästan 184 000 soldater, vilket fortfarande gör landet till ett av Natos största i militär personal mätt, men uppåtsträvande politiker sedan kalla krigets slut har ändå mest betraktat försvarsministerposten som en station på vägen till toppen. Likväl vill AKK alltså inte (längre) bli förbundskansler. Hon vill stanna kvar på sin post, som hon förtjänstfullt utövar inte bara genom att visa att hon tar soldaterna på allvar utan också genom nya initiativ som ”Dein Jahr für Deutschland” som utbildar unga i hembygdsskydd.

Men vad ska alla soldater göra? Detta är Tysklands ständiga tvistefråga, och nu har den blivit mycket viktigare än under kal­la kriget, då dess roll var uppenbar: försvara landet och emellanåt delta i humanitära insatser utomlands. Förtroendet för armén är idag påfallande stort. Enligt den senaste opinionsmätningen av befolkningens inställning till som genomförs varje år var 82 procent av tyskarna förra året positivt inställda till den – en ökning med sex procentenheter jämfört med 2019. Rekordhöga 85 procent sade sig hysa förtroende för försvarsmakten Bundeswehr. Och inte bara det: 72 procent tycker att den är viktigt för Tyskland, och 78 procent av de tyskar som någon gång träffat en soldat säger sig därigenom ha fått ett positivt intryck av den tyska militären. 53 procent tycker att Bundeswehr är en attraktiv arbetsgivare. Man kan utgå från att nästa undersökning kommer att visa ännu högre siffror, för under pandemin och sommarens översvämningar har Bundeswehr ryckt ut och hjälpt till med allt från att vaccinera till att röja bråte. I slutet av juli, mer än en vecka efter översvämningarna som krävde minst 170 liv, fanns runt 2 000 soldater fortfarande kvar i de drabbade områdena, där de bistod befolkningen med att bygga provisoriska broar över de översvämmade floderna, transportera sandsäckar med amfibiebåtar och driva provisoriska bensinmackar.

Om västländer förlitar sig på militären i allehanda icke-militära kriser kommer vi att bli som DDR och andra auktoritära länder vi så gärna kritiserar: övermilitariserade.

En försvarsmakt som ett slags Röda Kors med vapen: det är svårt att kritisera (fast vissa tyska politiker på vänsterkanten har försökt). Samtidigt kräver Tysklands bundsförvanter att landet ska lägga mer pengar på försvaret och, som det heter, göra mer för Europas säkerhet. Att säga att ett land ska göra mer är lätt. Svårare är att säga vad man exakt vill att det ska göra. Betyder det att Tyskland ska skicka fler soldater på utlandsuppdrag? Bundeswehr har redan runt 2 500 soldater i instabila länder som Kosovo och Mali och leder dessutom Natos Enhanced Forward Presence (EFP)-­styrka i Litauen. I åratal hade Tyskland hundratals soldater i Afghanistan, varifrån de just återvänt, och tyska soldater deltar i den internationella koalitionen mot ISIS i Irak och Syrien. Deltagandet i Afghanistan satt så långt inne att förbundskansler Gerhard Schröder såg sig tvungen att ställa en så kallad Vertrauensfrage i Bundestag – en kabinettsfråga. Schröder fick som han ville men många var uppbragta över att tyska soldater skulle skickas till ett krig i ett främmande land. Till Irakkriget sände Tyskland inga soldater, och inte heller deltog det i bombningen av Libyen.

Faktum är att Tysklands ledande roll i EFP liksom Afghani­stan-kriget var ett stort steg. Under kalla kriget deltog det då västtyska Bundeswehr i internationella humanitära uppdrag, men under 1990-talets instabila år krävdes mer. Det är osäkert huruvida regeringen överhuvudtaget hade rätt att skicka tyska soldater på internationella militära insatser, men 1994 slog författningsdom­stolen fast att detta var tillåtet, förutsatt att Bundestag röstade ja till insatsen i fråga. Sedan kom Kosovo och därefter alltså insatsen i Afghanistan som varit kontroversiell hemmavid trots att soldaterna ålades strängare regler och tilldelades fredligare regioner än exempelvis sina amerikanska och brittiska kamrater. EFP i Litauen samt Estland, Lettland och Polen är ett fredligt uppdrag men definitivt inte ett humanitärt sådant, eftersom dess syfte är att avhålla Ryssland från att invadera.

Tysklands militära roll har med andra ord utvecklats sedan kalla krigets kombination av territoriellt försvar hemmavid och humanitära insatser utomlands. Allt bortom dessa två roller känns dock fortfarande ganska obehagligt för många tyskar, inklusive tyska beslutsfattare. Vissa av dem oroar sig tvivelsutan uppriktigt över potentiell tysk militär revanchism, men de allra flesta tyskar har bara upplevt en militär som försvarar landet och skickas ut i världen som ett slags beväpnade diplomater. De svåra situationerna har USA, Frankrike och Storbritannien fått ta sig an, för tyskarnas andra-världskrigs-aska på huvudet har blivit ett mantra där skuldkänslorna fått sällskap av inte så lite bekvämlighet: vi tar oss inte an några oroshärdar eller konflikter, för världen skulle inte vilja se tyska soldater.

Detta är ett av andra världskrigets viktigaste och kanske märkligaste resultat: Västtyskland och seder­mera Tyskland har så villigt fogat sig i en underordnad militär och säkerhetspolitisk roll att dess anförvanter nu alltmer högljutt klagar på att det inte gör tillräckligt mycket för sin, Natos och världens säkerhet. Och Tysklands relativt ringa roll inom säkerhetspolitiken har passat Angela Merkel, som ägnat försvarsmakten och militära frågor påfallande lite intresse under sina 16 år vid makten. Hennes brist på intresse borde inte överraska någon, inte idag och inte när hon kom till makten. Ens åsikter vid 50 eller 60 års ålder är förvisso inte alltid baserade på ungdomsupplevelser, men det är värt att påpeka att den östtyska kristna miljö i vilken Merkel växte upp var starkt pacifistisk, vilket naturligtvis var en reaktion mot DDR:s i högsta grad militariserade samhälle.

Efter valet i september kan Tysklands nya regering, där samtliga potentiella förbundskansler har annan profil än Merkel anta ett antal olika utseenden. Men oavsett hur den nya regeringen ser ut kvarstår frågan: Vad exakt borde Tyskland göra för att stärka sin, sina bundsförvanter och världens säkerhet? Skulle sådana steg bara handla om ett starkare Bundeswehr hemma och ett som oftare skickas på uppdrag utomlands? Om Tyskland avsevärt ökar sina försvarsutgifter, vad exakt bör de extra miljarderna läggas på? Mer och bättre utrustning av det slag försvarsmakten redan har? Behövs det också – eller istället – helt andra (för att använda ett populärt tyskt uttryck) accenter?

Tysklands bundsförvanter påpekar gärna att Tyskland borde investera mer i sitt försvar. I år får Bundeswehr 1,5 miljarder euro mer än förra årets 45,65 miljarder. Det betyder att Tyskland i det närmaste är uppe i 1,5 procent av BNP. Försvarsutgifter är dock inget självändamål. Grekland har, i procent av BNP mätt, i åratal lagt mer på försvaret än nästan alla andra Natoländer, men dess investeringar har handlat mer om konkurrens med ärkefienden Turkiet än att stärka Greklands eller Natos försvar mot angrepp utifrån.

Det är ingen tvekan om att Bundeswehr har en hel del utrustning som behöver repareras och förnyas, men det är en taktisk uppgift. Tysklands nya regering, oavsett dess sammansättning, kommer att stå inför ett vägval. Det vore lätt att i grekisk stil köpa stora mängder militär utrustning, men om Tyskland ska spela en större roll i Europas och världens säkerhet kanske helt andra accenter behövs. Kanske borde Tyskland satsa på ett icke-militärt försvar, inte av feghet utan för att det är icke-militära hot som ökar mest? Inom detta område skulle landet kunna spela den huvudroll som USA spelar inom militärt försvar.

Om det låter konstigt, betänk detta: militärens främs­ta uppdrag, särskilt i en demokrati, är att förhindra krig och naturligtvis i kris föra krig. Militärens uppdrag är inte att vara ett allvädersredskap som rycker in i alla sorters kriser. Den tyska försvarsmakten har, liksom militären i USA, Storbritannien, Sverige och många andra länder, gjort en fenomenal insats under coronakrisen, men utbildade soldater ska bara i undantagsfall användas i civila kris­insatser. I sådana kriser behövs främst civila katastrofmyndigheter och en befolkning som vet hur man ska bete sig när krisen kommer. Och den kan förorsakas av både Moder Natur eller främmande makt. Idag har varken Tyskland eller något annat västland ett fungerande försvar mot sådana hot. Om västländer förlitar sig på militären i allehanda icke-militära kriser kommer vi att bli som DDR och andra auktoritära länder vi så gärna kritiserar: övermilitariserade.

Världens säkerhetspolitiska läge håller alltså på att förändras samtidigt som Tysklands strategiska semester från säkerhetspolitiskt ansvar lider mot sitt slut. Detta är ett ytterligt tursamt sammanträffande. Om semestern tagit slut för ett årtionde sedan och Tyskland investerat många miljarder euro i nya jaktflygplan och dylikt skulle tyskarna och vi andra ny stå inför en situa­tion där gråzonsaggression ökar snabbt men Tyskland satsat alla sina slantar och all sin uppmärksamhet på fel område. Jo, visst ska alla länder väpna sig mot invasion (och i Natoländernas fall även vid invasion av bundsförvanter), men inom gråzonsförsvar saknas både en tradition och det militära försvarets strukturer. Om ett land bestämde sig för att försvaga väst genom att underminera dess näringsliv eller yttrandefriheten, vad skulle Tyskland göra? Aggressionen äger redan rum. Och den är lika allvarlig som traditionella hot.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Ytterligare en tursam aspekt för Tyskland är att Angela Merkel avgår. I 16 år har hon varit Europas pelare, förnuftets oförtröttliga röst och Tysklands modersfigur. Hon är en formidabel ledare. Alla ledare drabbas efter många år vid makten dock av idébrist, och Merkels ledarskapsstil är dessutom baserad på gradvisa beslut: lite förbättring här, lite justering där. Helmut Schmidt, den legendariske socialdemokraten som var förbundskansler mellan 1974 och 1982, var inte bara en skicklig politiker utan också en framstående strategisk tänkare. Hans tid som förbundskansler sammanföll med en av kalla krigets kallaste perioder, då Sovjetunionen placerade ut nya kärnvapen i DDR. Dessa kärnvapen hade alltså kunnat riktas mot Västtyskland. Hur skulle Schmidt reagera? Han blev en av de blivande krafterna bakom Natos så kallade dubbel­beslut, som gick ut på att bemöta den sovjetiska aggres­sionen med både nya kärnvapen placerade i Västtyskland och dialog med Kreml.

Idag behöver Tyskland ett liknande djärvt beslut, för det nya säkerhetsläget går inte att bemöta med lite finjusteringar här och lite mer pengar till Bundeswehr där. Lyckligt nog pågår en hel del nytänkande. I sitt valprogram sätter CDU/CSU utrikes- och säkerhetspolitiken allra högst upp på listan. ”Tysklands nya ansvar i världen” kallar kristdemokraterna kapitlet, och de är ambitiösa. De vill stärka den värde- och regelbaserade världsordningen. De vill göra Tyskland till världens stabilitetsankare. De vill stärka det transatlantiska samarbetet. De vill hjälpa till att skapa stabilitet i hela Europa. De vill öka antalet soldater till 203 000 och att Tyskland år 2030 bidrar med 10 procent av Natos militära förmåga. Och en hel del mer.

Hos Die Grünen hamnar försvars- och säkerhetspolitik däremot längst ner på punkterna i valprogrammet, och då under rubriken internationellt samarbete. De gröna motsätter sig ”de villigas koalitioner” och vill förankra alla tyska militärinsatser inom FN, Nato och EU; inom den sistnämnda vill de också etablera en ”säkerhetsunion”. Natos ambition att alla medlemsstater ska investera 2 procent av BNP i försvaret tackar de nej till, och vill i stället reformera Nato så att bördorna fördelas mer rättvist. Detta måste man tolka som att de menar att Tyskland kan göra mer inom Nato. AKK:s innovativa ”Dein Jahr für Deutschland” vill de dock avskaffa. De gröna befinner sig långt från försvarets traditionella understödjare, CDU/CSU, men också långt ifrån sin forna radikalpacifistiska inkarnation. Nu är de så kallade Realos, realisterna, i kontroll.

SPD i sin tur fortsätter sin resa bort från Schmidts och Schröders statsbärande parti till ett parti som inte riktigt vet vad det står för. Dess två ledare, Saskia Esken och Norbert Walter-Borjans, tillhör partiets vänsterfalang och valdes till den numera gemensamma ordförandeposten i december 2019. De är fortfarande ganska okända, men när de hörs i debatten är det med ett starkt vänsterbudskap där också en stor portion pacifism ingår. I sitt valprogram nämner SPD Bundeswehr endast fem gånger. Viktigast tycker SPD att Tysklands roll i internationellt fredsmäklande är.

”Snigeltempot är en demokratis vanliga tempo”, sade Helmut Schmidt. Så är det. Efter valet till förbundsdagen kommer omvärlden dock att förvänta sig ett något snabbare tyskt säkerhetspolitiskt tempo. Tyvärr hörs inte längre Schmidts oumbärliga röst; han dog 2016 vid 96 års ålder. Andra får ta ansvar för en ny tysk säkerhetspolitik. Om det nu blir någon sådan.