Det skulle kunna vara inledningen på ett tal om förkortad arbetstid för ökad frihet. Ett anslag för en ny socialdemokrati, som ser en maximering av individens fritid som sitt mål.

Faktiskt var det precis tvärtom. Utspelet handlade inte alls om arbetskritik. Snarare motsatsen. Förslaget ifråga handlade om krav på minst 37,5 timmar samhällsnyttigt arbete per vecka för att få motta försörjningsstöd. I agendan fanns även förslag för att sänka ersättningen för arbetslösa nyutbildade akademiker. Istället ska de som arbetat länge och hårt främjas genom sänkt pensionsålder.

Det tog inte lång tid innan förslaget snappades upp av svensk socialdemokrati. Magdalena Anderssons första förslag på S-kongressen var i stort sett en kopia av det danska förslaget – försörjningsstöd ska villkoras mot arbete eller utbildning i svenska.

Den gemensamma synen är att alla ska arbeta. Samtidigt satte Frederiksen fingret på en av socialdemokratins paradoxer – synen på arbete som både kapitalisternas utsugning av arbetarklassen och en universal rättighet.

Socialdemokratin har främst fokuserat på det senare. Genom full sysselsättning skulle löner pressas upp och tillväxten öka. Arbetet var också centralt för individens självförverkligande, ett synsätt som anammats även av högern. Sällan har det varit så tydligt som under Fredrik Reinfeldts ledning av Moderaterna, där arbetslinjen visade vägen mot friheten.

Mot denna syn står arbetskritiken, framträdande i den tidiga socia­lismen. Löneslaveriet bestod i att individen tvingades att sälja sitt arbete till en kapitalist, som i praktiken styrde över arbetarnas liv. Därför skulle lönearbetet minskas för att öka individens fritid. Reglerad arbetstid och lagstadgad semesterrätt skapades i denna anda.

Idag har arbetskritiken återkommit. I Sverige menar sociologen Roland Paulsen att vi i jakten på sysselsättning ägnar oss åt meningslöst arbete. Filosofen Martin Hägglund argumenterar för att det i själva verket är tiden vi lever som är den grundläggande resursen i vårt liv. Alltså bör makten över vår tid vara socialismens centrala fråga. Krav på sex timmars arbetsdag och medborgarlön kommer ur denna tankeriktning.

Kritiken är en protest mot föreställningen om självförverkligande genom arbete. Så långt verkar Frederiksen ha anslutit sig till arbetskritiken. Men hennes slutsats blir att vi alla ska arbeta mera, även om det är en pina. Dessutom ska de som drömt om ett lustfyllt arbete, såsom litteraturvetare som trots en masteruppsats inte får något jobb, rättas in i ledet. Släpp drömmarna och skola om dig till ett arbetaryrke, tycks det danska receptet vara.

Magdalena Andersson har ännu inte anammat den danska statsministerns arbetskritiska anslag. Kanske är det nästa steg för svenska S. En politik där arbete är ett nödvändigt ont, men också något som vi alla ska ha rätt till. I Danmark har den förmått att ta tillbaka arbetarväljare från högern.

Det borde vara attraktivt för Magdalena Andersson. Paradoxalt eller ej.