I november sade integrationsminister Erik Ullenhag i Ekot att sju av tio jobb som tillkommit sedan 2006 har gått till invandrare. Han blev kraftigt ifrågasatt av tunga bloggare.

Nationalekonomen Tino Sanandaji påpekade att gruppen arbetslösa invandrare vuxit i samma takt som gruppen invandrare med jobb, så att sysselsättningen bland invandrare är lika låg nu som 2006. Sanandaji kallade Ullenhags nyhet för ”vilseledande propaganda”, och poängterade att i gruppen sysselsatta invandrare ingår de vars löner till 80 procent betalas av skattebetalarna. Lars Wilderäng (bloggen Cornucopia) lyfte fram statistiken över arbetskraftsinvandringen 2006–2010 och konstaterade att dessa siffror stämmer ganska väl med de 160 000 utrikesfödda som enligt Ullenhag fått jobb. Wilderängs slutsats blir att inga asyl- eller anhöriginvandrare ingår bland de 160 000, och han kallar nyheten ”ett massivt underbetyg” till integrationspolitiken. Merit Wager förundrades över den retoriska helomvändningen: att det plötsligt var i sin ordning att ställa grupper mot varandra – ja, att ens tala om inrikesfödda och utrikesfödda som grupper har ju tidigare varit tabu, påminde Wager, alla i Sverige är ju svenskar!

Att en till synes positiv nyhet från integrationsministern möts med så mycket kritik och skepsis borde väcka oro. Det tyder på lågt förtroende och en förväntan om halvsanningar och propaganda, när politiskt intresserade genast börjar leta fel och kolla uppgifter mot andra statistikkällor.

Men reaktionerna är begripliga. När Ullenhag i december 2011 lanserade en ”toleranssajt” på regeringens hemsida påstods den bemöta främlingsfientliga myter med fakta. Men av de ”främlingsfientliga myterna” var flera snarare kritiska påståenden om regeringens migrationspolitik, och de bemöttes snarare med värderingar och förhoppningar än fakta. Sajtens folkuppfostrande syfte var övertydligt. Ännu värre blev det när Ullenhags partikollega Bengt Westerberg i november 2012 presenterade den statliga utredningen Främlingsfienden inom oss. Trots avsaknad av en tydlig definition av främlingsfientlighet föreslog Westerberg att statligt finansierade institutioner ska bevaka internet och medier och ”reagera när det skrivs olämpliga eller felaktiga saker”.

Utifrån dessa och liknande exempel på hur politiker vill strypa en fri debatt och uppfostra medborgarna till de rätta åsikterna är det inte konstigt att bloggare lekte ”finn fem fel” med Ullenhags jobbnyhet.

Viljan att uppfostra folket, strypa den fria debatten och placera obekväma debattörer i giftskåpet är Sveriges största politiska problem, och det allvarligaste hotet mot demokratin. Idag syns det kanske tydligast i debatten om migration och integration, men det visar sig också i ett ideologiserat utbildningsväsende, normkritiska paradigm, genuspanik och svartlistad barnkultur. Att staten försöker fostra medborgarna till rätt åsikter leder till ett förkrympt och räddhågset klimat där tankefriheten är villkorad, vilket i sin tur leder till mindre kreativitet, problemlösningsförmåga och verkligt nyskapande (till skillnad från den ”förnyelse” som politiker tror att de kan åstadkomma genom att maniskt upprepa ordet).

På Moderaternas arbetsstämma i Norrköping i oktober talade Fredrik Reinfeldt om ”det galna kvartsseklet”. Han talade om 68:or, socialism, röda fanor, företagare som betraktades som skurkar och jagades ur landet. ”Allt ska förstatligas”, sammanfattade Reinfeldt det galna kvartsseklet, och fick applåder när han sade ”gör inga fler socialistiska experiment med det här landet”. Men samhället präglas fortfarande av det galna kvartsseklet. Visst har regeringar från 1990-talet och framåt vänt trenden, som Reinfeldt sade, genom att avreglera marknader och sänka skatter. När till och med vänsterpartister talar väl om småföretagare är det ett bevis för att löntagarfonder och andra företagsfientliga idéer från vänstervågen -68 har förlorat.

Det är nämligen inte i den ekonomiska delen av tillvaron som det galna kvartsseklets idéer fortfarande är starka, utan i den kulturella. Normbildningen blev också förstatligad under vänstervågen, och det har ingen senare regering försökt att ändra på.

Reinfeldts tal i Norrköping gav prov på detta. Statsministern hyllade andra vågens feminism från 1970-talet, och sade att skolans nya kunskapsuppdrag måste handla om ”kritiskt tänkande” och ”förmåga till att ställa om och förändra”, snarare än att ”kunna utantill och repetera”. Den påbjudna statsfeminismen och nedmonteringen av kunskapsskolan är viktiga delar av den statliga normbildning som 68:orna inledde. Reinfeldt vill uppenbarligen inte avreglera, utan tvärtom vårda och utveckla den.

Det är tragiskt. Att avreglera den statliga normbildningen borde vara den överordnade idén för alla politiker som tror på demokrati, frihet och att de bästa tankarna föds i ett öppet och pluralistiskt samtal. Det handlar om inget mindre än att bemyndiga medborgarna och ge människor rätten och friheten att forma sina egna åsikter och värderingar. Man kan jämföra med hur Moderaterna argumenterar för jobbskatteavdragen: ”Du ska ha mer kvar i plånboken, för du blir en friare människa när du får bestämma över mer av dina egna pengar”. På motsvarande sätt vill jag utropa: ”Du ska ha mer kvar av din hjärna, för du blir en friare människa när du får bestämma över mer av dina egna tankar.”

Många tycker förmodligen att det är konspiratoriskt att hävda att staten idag gör anspråk på stora delar av våra hjärnor och tankar. Men vad är egentligen en ”värdegrund”, annat än ett försök att styra och kontrollera medborgarnas tankar och åsikter? Idag finns ”värdegrunderna” överallt. Skolverket har tagit fram en åt förskolor och skolor, Socialstyrelsen har tagit fram en för äldreomsorgen, Arbetsförmedlingen, polisen och kommunerna har värdegrunder, liksom försvaret, facken, idrottsförbunden och Konkurrensverket. Uppräkningen skulle kunna fortsätta, men det intressanta är vad förekomsten av alla dessa värdegrunder säger: Att lagen inte räcker till. Att mellanmänskliga förehavanden måste regleras via ”värdegrunder”, för om folk bara följer lagen kanske de uttrycker tankar och åsikter som förvisso är lagliga men som ändå är oönskade.

Lagen har nu också utrymmen för att döma och straffa oönskade åsiktsuttryck: diskrimineringslagen och lagen om hets mot folkgrupp. Dessa lagar fyller ett behov. Arbetsgivaren som säger upp en kvinna för att hon blir gravid, eller nazisten som försöker uppvigla folk till våld mot judar, uppvisar förkastliga beteenden som vi vill kunna straffa. Problemet är gråzonerna. Som mannen som fick skadestånd enligt diskrimineringslagen efter att han med hänvisning till sin religion vägrat att ta en kvinnlig chef i hand. Var det verkligen han, och inte hon, som blev kränkt? Eller 16-åringen som dömdes för hets mot folkgrupp efter att ha skrivit ett skämt om somalier på Facebook. Är lagens syfte verkligen att straffa tonåringar med dåligt omdöme? Och lever hetslagstiftningen upp till principen om allas likhet inför lagen? Skulle en Norgehistoria ha lett till fällande dom? Flera gånger har texter som uttrycker missaktning för svenskar blivit anmälda, men JK har svarat att svenskar inte omfattas eftersom lagen ska skydda ”minoritetsgrupper”.

Just uppdelningen i minoriteter och majoritet framstår som en bärande del i den statliga normbildningen. Fast ofta uttrycks det istället som ”underordnade” respektive ”överordnade” grupper. Tankefiguren kommer från marxismen: Överordnade kapitalister förtrycker de underordnade proletärerna. Målet för den politiska kampen är att ändra på maktrelationerna, genom att fördela kapitalisternas egendomar till alla.

I vår postmarxistiska tid är det inte längre egendomar, eller huruvida vi köper eller säljer arbete, som avgör om vi är över- eller underordnade. Det är istället faktorer som råkar (?) stämma överens med diskrimineringslagens diskrimineringsgrunder: kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Dessa egenskaper (varav de flesta är medfödda och omöjliga att förändra) kan enligt den statliga normbildningen beskrivas som oföränderliga maktrelationer: man är överordnad kvinna, vit är överordnad icke-vit, heterosexuell är överordnad homosexuell och så vidare. Ett huvudmål för den statliga normbildningen är att ändra på dessa maktrelationer, precis som marxismen ville ändra på maktrelationerna mellan kapitalister och proletärer.

Medlen för den statliga normbildningen är många. Förutom lagar och värdegrunder förs ständiga diskussioner om kvotering (”positiv särbehandling” på normbildarnas nyspråk). Ibland har idéerna förverkligats, som utbildningsminister Carl Thams kvinnoprofessurer eller Uppsala universitets etniska kvotering till juristutbildningen. Mot den senare stred Centrum för rättvisa, och vann. Idén om likabehandling är stark i Sverige, och den statliga normbildningen har en bit kvar innan folket accepterar kvotering. Men särbehandling förekommer redan, genom vissa arbetsmarknadspolitiska stöd som regeringen Reinfeldt infört. Instegsjobb subventionerar arbetsgivaren med upp till 80 procent av den totala lönekostnaden, och kan bara gå till utomeuropeiska invandrare.

Det populäraste medlet för politiker som vill normbilda är utbildningssystemet, från förskola till universitet. Med hjälp av normkritisk pedagogik, genuspedagogik, värdegrunder, temadagar och annat ska barnen fostras till rättänkande medborgare.

Det uppstår en logisk krock när normbildande politiker talar om att skolan ska lära ut kritiskt tänkande och källkritik samtidigt som den ska ta ställning för, och fostra eleverna till, rätt åsikter. Möjligheten att en person genom kritiskt tänkande drar slutsatser och landar i andra åsikter än de som hyllas i värdegrundsdokument beaktas överhuvudtaget inte.

Utbildningssystemet är också viktigt för den statliga normbildningen genom att teorier och metoder tas fram av forskare vid högskolorna. Genusvetenskap, kritiska vithetsstudier, queerforskning och delar av utbildningsvetenskapen är exempel på forskningsområden där syftet oftare tycks vara ideologiproduktion än sökande efter ny kunskap.

I Från idéer till idyll (1966) tar Herbert Tingsten upp hur gamla myter om Sverige som Atlantis, ”jordens äldsta kungarike”, lyftes fram på 1930-talet som ett sätt att gjuta mod och kraft i befolkningen. Till skillnad från 1600-talets göticister och Olof Rudbeck som skrev Atlantica trodde inte 1930-talets debattörer att myterna var sanna, men legender om historisk storhet, oavsett sanningshalt, ansågs gynna folkets handlingskraft. Tingsten avfärdar 1930-talets idéer som antiintellektuell propaganda, och menar att efter andra världskriget har falsk historieskrivning i syfte att egga folket blivit omodernt. ”Förnuftet har, kanske blott provisoriskt, återinsatts på den tron som det besteg under upplysningstiden och 1800-talet”, skriver han. Frågan är vad han skulle ha sagt om de projekt som nu pågår vid museer och kulturarvsvårdande institutioner i Sverige?

Under rubriken ”Att störa homogenitet” (det finns också en antologi med namnet) ordnas seminarier med syfte att omskapa föreställningarna om svensk kultur, historia och kulturarv. Det var upptäckten att hembygdsrörelsen ibland använder formuleringar om behovet av att skydda den svenska kulturen som är snarlika med främlingsfientliga texter på internet som ledde till projektet. Målet är att kulturarvet ska brukas så att inkluderingen ökar. ”Normkritiska perspektiv behövs för att bearbeta föreställningar om homogenitet och för att skapa gemenskap i olikhet”, står det i en seminariepresentation. Kanske var förnuftets återfödelse just så provisorisk som Tingsten fruktade. Politiseringen av kulturarvsvården framstår i vilket fall som en skrattspegel till 1930-talsidéerna att falsk historieskrivning som göticismen kan användas för att forma folket i rätt riktning.

Hur blev normbildningen förstatligad? Patrik Engellau och Thomas Gür presenterar en teori i Den övermodiga beskyddaren (2012): Välfärdsstatens utbredning har bit för bit trängt undan civilsamhället. Eftersom civilsamhällets viktigaste uppgift är att fostra och civilisera människorna har dess utsläckning också lett till fostrans och dygdernas upphörande.

Det är detta normvakuum, att individerna inte längre anser sig ha några skyldigheter, som har fått staten att börja fostra medborgarna. Men olika samhällssfärer drivs av olika principer. Staten drivs av den demokratiska principen; likabehandling, fri åsiktsbildning och allmän och lika rösträtt. Den är överlägsen i politisk-offentliga sammanhang, men fungerar sämre som fostransprincip. Det vet alla som har försökt resonera förnuftigt med en rasande, trotsande treåring, eller som har råkat ut för lärare som försöker hantera disciplinproblem och mobbning genom ”demokratiska omröstningar”. (David Eberhards färska bok När barnen tog makten beskriver problemen som uppstår när föräldrar vill uppfostra barnen utifrån demokratiska principer, men missar att barn saknar vuxnas förmåga att överblicka konsekvenserna av sina val.) Statens fostransprojekt fortskrider dock, enligt Engellau och Gür. Medborgarna ska uppfostras till rätt värderingar och då uppstår den politiska korrektheten.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

En invändning mot Engellau och Gür är att politisk korrekthet finns och är stark i länder som inte är lika utbyggda välfärdsstater som Sverige. Många av våra statliga folkuppfostransprojekt bygger till exempel på idéer från USA. Men även om den politiska korrektheten finns på många håll är det få länder där den är så stark, där konsensus och konformism har ett sådant järngrepp om medborgarna som i Sverige. Engellaus och Gürs teori om det kvävda civilsamhället ger en ledtråd till varför. Synsättet stärker uppfattningen att avreglering av den statliga normbildningen borde vara Sveriges viktigaste politiska mål. Någon måste fostra och civilisera medborgarna, och om inte staten gör det bör rimligen familjerna och civilsamhället åter ta på sig uppgiften. När dessa institutioner, som drivs av andra principer än den demokratiska, står för uppfostran blir resultatet annorlunda. Det blir mer dygder, eller på socialdemokratiska, mer betoning av det första ledet i ”gör din plikt, kräv din rätt”.

Vad ett bemyndigande av medborgaren, med större tankefrihet och fostransansvar, skulle leda till är oklart. De som vill ha ännu mer statlig normbildning ser nog skräckbilder av ett rasistiskt, sexistiskt, homofobiskt och islamofobiskt samhälle där näthatet flödar och vita, kränkta män förtrycker allt och alla. Jag har en ljusare människosyn än så. Jag tror att människan växer med ansvar och förtroende, jag tror faktiskt på högtidsorden från journalistutbildningen om att en helt fri debatt utan tabun och självcensur leder till att de bästa och klokaste tankarna mejslas fram. I dystra stunder tänker jag att jag är ensam om detta bland journalister, eftersom medierna är den arena där folkuppfostran sker med de mest aggressiva metoderna och människor med avvikande åsikter ofta blir mobbade.

Jag är konservativ i den meningen att jag tror att samhällsförändringar bör växa fram organiskt. Liberala och socialistiska försök att skapa en ny människa – från Homo sovieticus till genuspedagogik – skrämmer mig. Det ligger något totalitärt i att försöka skapa nya människor, och att staten ska fostra folket till rätt åsikter. Men man behöver knappast vara konservativ för att vilja avskaffa den statliga normbildningen. Liberaler som älskar ekonomisk frihet borde också älska tankefrihet. Frihetliga socialister likaså. Och alla som kallar sig demokrater borde undra vad som hände med den ”fria åsiktsbildning” som demokratin sägs vila på.

Många anser nog att jag överdriver problemet. Vid en debatt i Almedalen 2012, när Paulina Neuding och Johan Lundberg beklagade sig över guilt by association och att kopplas ihop med massmördaren Breivik, sade Jasenko Selimovic (FP) att de var överkänsliga.

Men jag känner personer som varken är politiker eller journalister och som har tappat kunder eller börjat få nej på jobbansökningar efter att de stuckit ut hakan i den offentliga debatten. Jag har själv kallats in till en chef och fått veta att jag har ”skrivförbud vad gäller integration, invandring, feminism, jämställdhet och familjefrågor”, eftersom jag inte ”ligger i den liberala mittfåran”. När åsikter som avviker från den statliga normbildningen leder till att ens försörjningsmöjligheter hotas har man två val: att anpassa sig eller protestera mot en kastrerad tankefrihet.

På sista sidan i Från idéer till idyll skriver Tingsten om dystopier som Huxleys Du sköna nya värld, Karin Boyes Kallocain och Orwells 1984. Han skriver att dessa framtidssamhällen ter sig ohyggliga ”genom att människorna inte bara ledes utan formas av de styrande och i bästa fall, som hos Huxley, förvandlas till väldresserade och någorlunda belåtna djur”. Vi som inte vill formas till väldresserade djur måste kräva en avreglering av den statliga normbildningen.

Marika Formgren är journalist och fd ledarskribent