Det är en fortsättning på de ”svarta häften”, en sorts filosofiska dagböcker, som Heidegger skrev under 1930- och 1940-talen. (En tidigare del har anmälts i Axess nr 1/2015).

Nu handlar det om vad Heidegger skrev under krigets sista år och efteråt.

Tysklands nederlag i kriget och ockupationen blir en katastrof som för Heideggers del förstärks av att han 1946 förbjuds utöva akademisk lärarverksamhet, detta som ett led i den franska ockupationsmaktens avnazifieringsåtgärder. Heidegger är bitter. Till synes ångrar han ingenting. När han tänker tillbaka på sitt rektorstal 1933, där han hyllade Hitler och nationalsocialismen, är han inte alls självkritisk. Alla har bara missförstått vad han egentligen ville säga, inklusive nationalsocialisterna.

Någon diskussion av judeförintelsen förekommer inte hos Heidegger. Man får inte intrycket att den berört honom. Hans klagomål över ”det judiska” och över judisk mentalitet återkommer däremot ofta.

Detta är också tiden för Heideggers Brev om humanismen. Jean-Paul Sartre hade framträtt som en lärjunge till Heidegger. Men Heidegger tillbakavisar elevens anspråk på att vara filosof. Sartre är bara ytligt, historielös. Av de djupare tankeproblemen förstår han ingenting. Hans inställning är journalistens: ”Viljan att vara aktuell är viljan till det efemära.”

Utgåvan går vidare. Mycket återstår.

Det bör poängteras att publiceringen av de ”svarta häftena” har väckt förvåning och bestörtning bland Heideggeranhängare både i Sverige och utomlands. Günter Figal, ordförande för Martin Heidegger-sällskapet och innehavare av Heidegger-lärostolen i Freiburg, avgår sålunda under viss uppståndelse från sitt ordförandeskap. Han blev enligt en intervju i Badische Zeitung ”överraskad, upprörd, chockerad” när han läste dagböckerna.

För en utanförstående ter sig dessa reaktioner en smula gåtfulla. Hur någon med kännedom om Heideggers verk kunnat undgå att lägga märke till hans anslutning till nazismen, väl känd sedan 1933, är inte lätt att förstå. Somliga har kanske haft tilltro till den väv av undanflykter, bortförklaringar och spegelfäkterier vari ”Heidegger-frågan” alltsedan Jacques Derridas dagar brukat spinnas in. Andra, framförallt i Tyskland, har väl tagit intryck av de hårda reaktionerna i offentligheten på dagböckerna.

Något egentligt nytt i fråga om annat än detaljer vad gäller Heideggers politiska hållning tillför dessa inte. Men Figal tror ändå att uppståndelsen kan medföra ”slutet på Heideggeriet” (Das Ende des Heideggerianertums). Låt oss hoppas det. Det är dags för en historisering av Heidegger. Han var inget orakel och allt annat än en hjälte. Men han var en intressant filosof, väl värd att studera för både sina insikter och sina galenskaper.