Denna gång fick Graham Greene ge sig. Och tur var kanske det. För annars hade Den tredje mannen idag måhända klassats som en visserligen mycket bra film, men knappast som ett mästerverk.

Greene, som var manusförfattare, ville ha ett ”lyckligt slut”, regissören Carol Reed ville annorlunda och fick stöd av sin amerikanske medproducent, David O Selznick. Resultatet? En av filmhistoriens snyggaste slutscener och, inte minst, en trovärdig avrundning på den mörka berättelsen om cynism och svek i efterkrigstidens Wien.

När British Film Institute 1999 skulle utse århundradets bästa brittiska film föll valet på The Third Man och i år är det 75 år sedan filmen hade sin världspremiär i London.

Det var Alexander Korda, född i det som en gång var Österrike-Ungern och sedermera en verklig tungviktare inom brittisk film, som kläckte idén. Wien, som fått sin beskärda del av bomber under kriget, skulle med sina ruinhögar och sargade fasader utgöra en enastående inramning till en film, tyckte Korda. Fast där fanns förstås också en ekonomisk aspekt. Kordas filmbolag London Films hade stora tillgångar i den österrikiska huvudstaden, pengar som det var både komplicerat och tidsödande att föra ut ur landet.

Detta var bakgrunden till att Graham Greene i februari 1948 skickades till Wien för att insupa atmosfär och skriva en berättelse det gick att göra film av. Det gick inledningsvis sådär. Greene strövade omkring i den frusna staden, men hade svårt att hitta inspiration. Det var först sedan han hade knutit kontakter med brittiska underrättelseofficerare som berättat om den illegala handeln med penicillin som det började lossna. När Greene dessutom fick höra talas om den särskilda polisstyrka som opererade i Wiens omfattande kloaksystem föll alla bitar på plats och konturerna av den undflyende Harry Lime började ta form.

Det har senare visat sig att det fanns ytterligare en person som kom att betyda enormt mycket för Den tredje mannen. Hans namn var Peter Smollett, korrespondent i den österrikiska huvudstaden för Times. Han föddes som Hans Peter Smolka i Wien och flyttade så småningom till London, där han under kriget tjänstgjorde vid informationsministeriet. Långt senare skulle det uppdagas att han spionerade för Sovjetunionen, rekryterad av ingen mindre än Kim Philby.

Och kanske var det just kring denne som några av Greenes och Smolletts samtal kretsade de där dagarna i Wien. Greene hade ju också lärt känna Philby under sin tid i underrättelsetjänsten och beundrade honom stort. Han medgav senare att filmens huvudperson, Harry Lime, fick drag av Philby.

Kanske är det också därför som Den tredje mannen fått en aura av spionfilm över sig trots att den ju snarare handlar om skrupelfria svartabörshandlare, något som film­historikern Charles Drazin tagit fasta på i sin bok In Search of The Third Man (1999).

Greene levererade sitt manus till Reed och Korda som nu, i samarbete med Selznick, började rollbesätta filmen. Både Cary Grant och James Stewart nämndes för huvudrollen som Holly Martins, amerikanen som i Wien dras in i en härva av svek och ond bråd död. Det slutliga valet föll istället på Joseph Cotten, som hade kontrakt med Selznick. Det gällde även Alida Valli, som fick rollen som Harry Limes älskarinna Anna.

Men vem skulle få rollen som Harry Lime? En liten roll förvisso, men ändå helt central för filmen.

Reed var bestämd. Han ville ha Orson Welles, som efter sin debutfilm Citizen Kane betraktades som ett filmiskt underbarn. Han var mångsidigt begåvad och karismatisk, men också med ett rykte om sig att vara besvärlig att samarbeta med. Vid denna tidpunkt befann Welles sig i Rom för att filma Othello. Reed hade träffat honom där, men kontraktet var ännu inte underskrivet och Alexander Kordas bror, Vincent, skickades dit i detta ärende. Nu inleddes en veritabel katt och råtta-lek, förmodligen till Welles stora förtjusning. Han var känd för sina practical jokes.

Vincent Korda kom till Rom, där han fick reda på att Welles begett sig till Florens. Han skyndade dit och fick veta att Welles rest till Venedig. Jakten fortsatte till både Neapel och Capri innan Welles ertappades på sin favoritrestaurang på Franska rivieran. Korda såg till att amerikanen drack sig medgörlig innan de två stuvade in sig i ett privatflygplan med destination London.

Där skrev Welles på kontraktet som gav honom 100 000 dollar kontant. Efteråt beskrev han det som sitt livs största ekonomiska felbeslut. Alternativet till dollarbuntarna hade nämligen varit 20 procent av filmens intäkter.

Startsträckan i Den tredje mannen är kort och effektiv. Amerikanen Holly Martins, författare till kiosklitteratur, anländer till Wien, inbjuden av sin gamle vän Harry Lime. Ganska omgående får han veta att vännen omkommit i en olycka och ska begravas. Martins skyndar till kyrkogården, lagom till jordfästningens avslutning. Han noterar en attraktiv kvinna vid graven, som han senare ska lära känna som Limes älskarinna, och får efteråt skjuts in till stan med en brittisk officer, James Calloway (Trevor Howard). När de två strax därpå landar på en krog har det bara gått fem minuter. Ändå har tittaren fått dramats alla förutsättningar serverade, inklusive en inblick i stadens ljusskygga svartabörshandel, en verksamhet som Lime varit högst aktiv i.

Det finns många skäl till att Den tredje mannen blev en sådan enorm framgång, såväl konstnärligt som kommersiellt. Ett av dessa stavas Robert Krasker, filmens fotograf, som något år tidigare hade samarbetat med Carol Reed i filmen Odd Man Out.

I Den tredje mannen skapade han ett porträtt av en stad, som än idag är oöverträffat. Kanske har Wien aldrig varit vackrare än i dessa svartvita bilder.

Många av scenerna är filmade nattetid vilket gav Krasker en chans att excellera i ljussättning. Dramatiska skuggor på slitna husfasader och blänkande gatstenar är sådant som gör denna film till något visuellt extraordinärt. Dessutom, och inte minst, så använde sig Krasker av det som brukar kallas ”dutch angel”. Han vred helt enkelt på kameran, fick en sned horisontlinje – och bilder som rymde en inne­boende dramatik. Stilgreppet användes med förtjusning i de tyska expressionistfilmerna på 1920-talet, men Krasker drev det hela till något närmast estetiskt fulländat.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Till det visuella ska också läggas ljudbilden. Det var en ren slump som förde samman Reed med cittraspelaren Anton Karas, men så snart han hört österrikaren spela insåg han att det var just denna musik som kunde ge den mörka berättelsen dess rätta nerv. Karas blev världsberömd och skrev in sig i filmhistorien.

Harry Lime, som visar sig vara den gåtfulle tredje mannen, dröjer med sin entré. Det tar en dryg timme innan han överhuvudtaget dyker upp. Han är alls inte död, som alla har trott. Därefter syns han sammanlagt i kanske tio minuter i filmen, den berömda jakten i kloakerna inräknad.

Scenen där han möter sin vän och de tillsammans tar en tur i det berömda pariserhjulet är en av filmens nyckelepisoder. Det är här Martins, och tittaren, inser vidden av Limes cyniska och brutala människosyn. Det är också här Lime yttrar de rader som var Orson Welles högst egna idé och som ursprungligen inte fanns med i manuset: ”Tänk på vad nån sagt: I Italien hade de under 30 år av Borgias tid krig, terror, mord och blodsutgjutelse men de åstadkom Michelangelo, Leonardo da Vinci och renässansen. I Schweiz har de […] haft 500 år av fred och demokrati och vad har kommit ut av det? Gökuret!”

Till slut blir det också Holly Martins som, efter den dramatiska jakten i kloakerna, ger sin gamle vän nådaskottet. Därefter ett klipp till Harry Limes begravning. Och denna gång är det verkligen han som ligger i kistan.

Filmens slutminut utspelar sig i kyrkogårdens långa allé. Holly Martins står lutad mot en vagn för att invänta Anna, som han har hunnit förälska sig i under sin korta tid i Wien. Hon kommer gående långt bortifrån, rakt mot kameran.

Cittrans vemodiga toner ljuder, löv faller från träden och Anna passerar Martins utan att bevärdiga honom med en blick. Carol Reed visste onekligen hur han med perfekt tonträff skulle avsluta detta mörka drama.