För tjugo år sedan bildsatte den amerikanske litteraturvetaren och sinologen Perry Link förhållandet mellan det kinesiska kommunistpartiet (KKP) och Kina-bevakare med en anakonda som kröp i en takkrona under en fin tillställning. Alla deltagare visste att anakondan fanns där uppe och anpassade sina rörelser därefter. Därför behövde anakondan inte göra verklighet av hotet att sluka någon; det underförstådda budskapet var att ”du bestämmer själv hur du vill ha det”. Då och då slog anakondan ändå till och slukade någon, men det var svårt att dra några generella slutsatser om orsaken därtill. Kanske var det senaste offret bara en olycksfågel som hade sig själv att skylla?

Länge stämde parabeln om anakondan i takkronan ganska bra på hur Kinaexperter försökte förhålla sig till den kinesiska regimen. Perry Link hade förvisso själv blivit förvisad från Kina på grund av sin skarpa kritik mot kommunistpartiet efter massakern vid Himmelska fridens torg 1989, men många andra sinologer kunde fortfarande resa till Kina och i stort sett säga vad de ville så länge som de utövade en viss självcensur. Det var således möjligt att ställa frågan om inte Link hade varit litet för högljudd när allt kom omkring. Idag är förhållandet dock annorlunda och ingen forskare eller journalist kan längre vara säker på att få inresevisum till Kina. Pandemin fullbordade de tendenser till slutenhet som funnits där sedan Kina fått ett nytt ledarskap kring 2012–2013 och det är ett bistert uppvaknande för alla som skriver och forskar om Kina.

”Anakondan i takkronan har blivit allt mer förutsägbar och förlorat mycket av sin avskräckande verkan.”

Bland sinologer och andra Kinakännare hade det länge funnits en romantisk längtan att få bli den som lade allt till rätta i det komplicerade förhållandet mellan västvärlden och Kina. Å ena sidan skulle västvärlden förmås att inse sin koloniala skuld och göra bot och bättring, å andra sidan skulle Kina lockas ut ur sitt skal och regimen frälsas från sina despotiska impulser. Om bara personer med rätt kunskaper och erforderlig fingertoppskänsla befann sig i rummet kunde missuppfattningar undvikas och en ny guldålder av ömsesidigt utbyte mellan Kina och västvärlden inledas. Ofta illustrerades denna strävan med sedelärande händelser ur den diplomatiska historien. Den brittiske diplomatens lord Macartneys vägran att falla på knä för Qianlongkejsaren 1793 fick ofta tjäna som negativt exempel på en missad möjlighet till fredligt utbyte, medan Richard Nixons sensationella Kina­besök i februari 1972 fick stå som exempel på motsatsen.

Naturligtvis ligger det mycket i denna berättelse. Alla har inte det sittfläsk som krävs för att plugga in tusentals kinesiska skrivtecken, men vem som helst kan lära sig att äta med pinnar eller försjunka i ett par böcker om Kinas kultur och historia. Grunden till ett lyckat affärsbesök i Kina ligger i noggranna förberedelser och kinesiska värdar uppskattar självklart gäster som är pålästa och nyfikna. Samtidigt går det inte att bortse ifrån att det finns grundläggande intressekonflikter och kulturella skillnader mellan västvärlden och Kina som är svåra att överbrygga. Dessutom fungerar det kinesiska systemet på ett sätt som rimmar illa med stojiga demokratier, något som inte minst Sverige har fått erfara de senaste åren.

Sverige upprättade diplomatiska förbindelser med Folkrepubliken Kina redan 1950 och har av tradition undvikit att provocera Kina, i synnerhet beträffande känsliga territoriella frågor som Tibet och Taiwan. Det svenska näringslivet har genom sina omfattade investeringar i Kina kunnat fungera som brobyggare mellan de två länderna. Dessutom har Sverige en rik sinologisk tradition och det finns i förhållande till landets storlek många kinesisktalande svenskar, vilket underlättat de svensk-kinesiska förbindelserna.

Trots detta tvekade inte den kinesiske ambassadören Gui Congyou att använda sin postering i Stockholm åren 2017–21 som en plattform för att bedriva en mer stridslysten ”vargkrigardiplomati” vilken på mycket kort tid ödelade Kinas goda anseende i Sverige. Trots att Sverige hade gjort allt ”rätt” enligt gängse expertis är vårt förhållande till Kina idag i stort sett lika dåligt som för andra västländer som varit mindre försiktiga, som till exempel USA eller Litauen.

Att det blivit så här borde inte komma som någon överraskning. Glappet mellan den västerländska drömmen om goda förbindelser med Kina och den krassa verkligheten är naturligtvis något som regimen funderat på hur man ska kunna utnyttja och det kinesiska tillvägagångssättet i kontakter med utlandet är i sin tur föremål för en ganska förbisedd litteratur som rört sig en bit utanför akademins finrum i gränslandet mellan sinologi, diplomati och journalistik. Denna litteratur har ofta uppfattats som besudlad av en ­”kalla kriget-­mentalitet” (något som få vågar anklaga Kina för). Gemensamt för författarna i genren är att de inte tar avstamp i välkända militära klassiker som Sun Zis Krigskonsten eller kinesisk filosofi, utan är empiriskt grundade och utgår ifrån att kinesiska förhandlare agerar utifrån sina egna intressen med hjälp av psykologiskt sofistikerade förhandlingstekniker.

Två klassiker är diplomaten Richard H Solomons och statsvetaren Lucian Pyes handböcker om politisk respektive kommersiell förhandlingsteknik i Kina, vilka båda finns fritt tillgängliga på tankesmedjan RAND:s hemsida. Handböckerna utarbetades i efterdyningarna av USA:s normalisering av förbindelserna med Kina under 1970-talet och byggde på djupintervjuer med diplomater, affärsmän och akademiker som skött förhandlingarna i ett inledningsskede.

Det visade sig att det fanns tydliga mönster i hur kinesiska förhandlare försökte manipulera sina västerländska motparter. En metod går ut på att insistera på att alla viktiga förhandlingar måste ske i Kina så att den kinesiska sidan kan kontrollera miljön och tidsplanen. Ett exempel på det är inget annat än president Nixons besök i Kina 1972, då Nixons förhandlare gick mycket längre i att tillmötesgå den kinesiska sidan än de tänkt sig från början. Kinesiska förhandlare använder också en rad olika påtryckningsmetoder som skjuter över allt ansvar för konflikter till den västerländska motparten genom att spela på deras ängslan för att ”reta upp Kina”. Ett mycket vanligt knep som brukar kallas ”era vänner är i knipa” går ut på att skrämma västerländska förhandlare med att deras förment oresonliga krav riskerar att spela de kinesiska ”hökarna” i händerna, som om det var västvärldens ansvar att lösa Kinas inre fraktionsstrider. Även om böckerna har ett par år på nacken kan alla som någon gång befunnit sig i en förhandlingssituation med en officiell kinesisk motpart fortfarande känna igen sig i skildringarna.

En journalist som dragit stor nytta av Solomons och Pyes analyser är journalisten James Mann som i sin bok About Face visat på kontinuiteten i USA:s relationer med Kina från Nixon- till Clinton-administrationen. En röd tråd som löper genom de rikt dokumenterade kapitlen är hur Kina framgångsrikt lyckats splittra amerikanska administrationer genom att bedriva en personlighetsburen diplomati som frambringat interna talespersoner för Kina, som Nixons utrikesminister Henry Kissinger och Jimmy Carters säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski.

En annan bok som förtjänar att nämnas är statsvetaren Anne-Marie Bradys bok Making the Foreign Serve China som spårar Kinas utrikes förbindelser tillbaka till inbördeskriget på 1930-talet, då kommunisterna försökte skapa goodwill och hitta allierade genom den centrala avdelningen för enhetsfronten (Tong­zhanbu), som fortfarande är ett viktigt partiorgan. Det var under den här tiden som Kina utvecklade fint graderade hierarkier­ bland ”utländska vänner” för att maximera sitt inflytande bland västerländska intellektuella.

Brady har även läst och analyserat kinesiska handböcker i så kallat ”externt arbete” (shèwài gōngzuò) som beskrev i detalj hur utländska besökare skulle manipuleras genom små gester och incidenter. Till exempel uppmanade man kinesiska värdar att imponera på sina utländska besökare genom att göra ett stort nummer av att hitta ägarna till triviala föremål som glömts kvar i hotellrummet. Detta skulle tjäna som illustration till den nya osjälviska människa som danats under Maos styre. Nästan varenda reseskildring från kulturrevolutionen innehåller anekdoter hur kinesiska värdar gjort varje ansträngning för att återbörda kvarlämnade näsdukar. Efter Maos död upphörde den kinesiska regimen med sina mest aggressiva försök att bedriva propagandistisk utrikespolitik, men Brady kan visa på stora kontinuiteter i partiets strävan att använda intellektuella utbyten för att främja sin agenda.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

På senare tid har det kinesiska kommunistpartiet och dess centrala avdelning för enhetsfronten försökt påverka folk­opinionen utomlands med mer sofistikerade metoder. Ett led i detta var upprättandet av så kallade Konfuciusinstitut runt om världen med början 2004. Konfuciusinstitutet efterliknade kulturella organisationer, som tyska Goethe-institutet och frans­ka Alliance française, genom att erbjuda kurser i kinesiska språket och kulturen, men till skillnad från sina förebilder var de inte fristående institutioner utan förlagda på utländska lärosäten genom gemensamt finansierade samarbetsavtal med statliga kinesiska organisationer som ytterst rapporterade till regimen.

Eftersom de kinesiska samarbetsparterna försåg Konfuciusinstituten med lärare från Kina och instituten var bundna av avtal att följa kinesisk lag innebar arrangemanget att västerländska lärosäten i praktiken subventionerade officiell kinesisk propaganda. Inledningsvis var många universitet och många sinologer välvilligt inställda till Konfuciusinstituten, inte minst då det fanns stor brist på resurser för att undervisa i kinesiska, men det visade sig i längden svårt att förena den akademiska friheten med Konfuciusinstitutens ambition att sprida en ”korrekt” Kinabild utanför landet. Med början i mitten av 2010-talet avvecklade många lärosäten i västvärlden sina Konfuciusinstitut och organisationen finns inte längre representerade i Sverige.

I kölvattnet på de allt sämre relationerna mellan Kina och västvärlden pågår nu en gradvis tillnyktring bland många sinologer och Kinaexperter som börjat göra upp med hur den kinesiska regimen kunde dra nytta av de högt uppskruvade förväntningarna i väst från 1970-talet och framåt. Längst har denna process gått i USA och Australien, men tyska sinologer som Andreas Fulda vid University of Nottingham har gått hårt åt det som fram till ganska nyligen var gängse tyska normer i det officiella umgänget med Kina. Den ryska invasionen av Ukraina har gjort processen än mer brådskande.

Helt klart är att det behövs mer kunskap om Kina i alla sektorer, men det är ännu oklart om i vilken grad studiet av Kina kommer att gå tillbaka till 1950- och 60-talens sinologi, som fick bedrivas utanför Kina med hjälp av öppna källor och läckor från fastlandet. Säkert är dock att den kinesiska regimen inte längre kan använda hotet om indragna visum som ett sätt att ut­öva påtryckningar mot sinologer och Kina­bevakare på samma sätt som förut, vilket har skapat större frispråkighet om Kina i väst. Anakondan i takkronan har blivit allt mer förutsägbar och förlorat mycket av sin avskräckande verkan.