För det mesta yttrade sig dock Obamania som ett slags salighetskänsla och en övertygelse om den unge kandidatens allmänna ofelbarhet. Symtomen beskrevs kanske bäst av den inflytelserike vänsterbloggaren Ezra Klein i en artikel från 2008:

Obamas bästa tal omsluter dig i ett större ögonblick, som om historien plötsligt upphört att passivt passera förbi och, bara för ett ögonblick, kontraherats omkring dig, gjort dig medveten om din existens och din roll i den. Han är inte ordet som blev kött utan ordets triumf över köttet, över hudfärg, över lidandet...

Idag, tre år senare, sitter dessa forna ”obamaniker” kollektivt ihopsjunkna med ansiktet i händerna; gripna av ett slags Obamadysfori, om man så vill. Alla verkar undra samma sak: Vad var det som hände? Det &au...