Så måste den rysk-amerikanske­ matematikern Peter Turchin ha känt det 2020, när USA såg en rekordökning i antalet mord – 30 procent på bara ett år – och George Floyds död i Minneapolis följdes av demonstrationer som i många fall urartade i våld, sönderslagna butiker och brinnande byggnader. Tio år tidigare hade Turchin förutspått att sociala oroligheter skulle komma att skjuta i höjden omkring 2020. Ren tur, menar kritikerna. Ren matematik, menar han själv.

Turchin är en av grundarna till forskningsfältet kliodynamik, uppkallat efter historieskrivningens musa i den grekiska mytologin. Det handlar här om att samla in stora mängder historiska data och leta efter mönster. I sin senaste bok, End Times. Elites, Counter-elites and the Path of Political Disintegration tar Turchin sig an något som många nu tycker sig se i spåkulan: den västerländska civilisationens hotande kollaps.

Den som väntar sig en samhällskollaps föreställer sig ofta någon form av assisterat självmord. Antingen så har vårt materiella välstånd gjort oss svaga och dekadenta, eller också har samhällselitens avfall från västerländska värderingar underminerat hela samhällsbygget. Konsekvensen blir hur som helst att väst har stagnerar medan konkurrerande civilisationer gör vad de kan för att påskynda processen.

Andra menar att alla försök att förutse framtiden baserat på dåtiden är fåfänga, eftersom historiska skeenden påverkas av en sådan mängd detaljer att det är omöjligt att bringa ordning i överflödet av data. Somliga anser att historien över huvud taget inte upprepar sig. Men Turchin köper inte pessimismen. Big data har förändrat allt från meteorologi till aktiehandel – varför skulle den inte förändra historievetenskapen?

Civilisationer, skriver han, genomgår regelbundna guldåldrar och kriser. Ibland överlever de krisen och en ny guldålder inträder, ibland går de under. Kriserna drivs av fyra faktorer: geopolitik, dåliga statsfinanser i kombination med försvagad legitimitet hos staten, utarmning av befolkningen och – den viktigaste – en överproduktion av eliter. När alltför många anser sig berättigade till en topposition i samhället, på grund av exempelvis sin höga utbildning eller sina föräldrars status, blir konkurrensen om elitpositionerna så hård att många kompetenta tävlande inte längre har en chans. Turchin liknar det vid hela havet stormar, men i stället för att stolarna blir färre blir deltagarna allt fler.

En del av dessa kommer att ge upp och acceptera klassresans returbiljett. Om folk i allmänhet har det bra och tror att deras barn kommer att få det ännu bättre, är tanken på att sjunka ner i den genomsnittliga medelklassen inte alltför skrämmande. Men andra aspirerande medlemmar av eliten ser inget skäl att acceptera spelreglerna i ett system som de uppfattar som riggat emot dem själva, så de börjar bryta mot dem. Istället för att ge upp drömmen om ett lyxliv i centrala New York och flytta till vad de föraktfullt kal­lar ”fly-over country”, hyr de sängplats i trångbodda kollektiv och dedikerar sin fritid åt aktivism eller valkampanjer för radikala politiker.

Överproduktionen av eliter skapar med andra ord konflikter inom samhällseliten. Och i en situation där den breda massan samtidigt får det allt sämre blir resultatet en socialantropologisk molotovcocktail. Utarmade massor leder sällan själva revolutioner, men de flockas gärna kring en missnöjd jurist (Lenin), läkare (Che Guevara) eller välutbildad tjänsteman – till exempel Hong Xiuquan som inledde det blodiga Taipingupproret i Kina 1850–1864 efter att fyra gånger ha misslyckats med det prov som skulle öppna dörren till nästa nivå inom statsförvaltningen.

I Turchins modell pendlar civilisationer fram och tillbaka mellan stabilitet och instabilitet. I början av cykeln växer befolkningen från ett minimum långt under landsytans maxkapacitet. Samhället befinner sig i lantbrukets gyllene era: reallönerna är höga, produktiviteten är hög och mycket av överskottet konsumeras av producenterna själva. Men till slut slår folkmängden i det malthusiska taket där resurserna inte räcker till och männi­skor börjar få det sämre.

När lönerna sjunker och priserna stiger inträder istället eliternas guldålder. Eliterna kan producera billigt, sälja dyrt och leva gott på mellanskillnaden. Denna spenderar de gärna på konsumtionsvaror, vilket skapar en marknad för hantverkare och handelsmän. Människor lockas att pröva sin lycka i städerna och samhället urbaniseras, samtidigt som elitens efterfrågan på lyxvaror skapar långa handelsvägar.

I Doom. The Politics of Catastrophe (2021) poängterar historikern Niall Ferguson att smittspridning enbart till hälften handlar om själva viruset – eller för den delen ideologin. Strukturen i det sociala nätverket är lika viktig. Det tog digerdöden flera år att svepa över det medeltida Europa, medan covid-19 bara behövde några veckor för att göra samma resa i den moderna världen. Vad Turchin kallar eliternas guldålder, med urbanisering och långväga kommunikationer, gör alltså samhället känsligare för destabiliserande faktorer.

Ännu värre, skriver han, är ”välståndspumpen”. Det är Turchins term för samhälleliga mekanismer som tar från de fattiga och ger till de rika. Det kan röra sig om chefer som höjer sina egna löner mer än arbetarnas, en bostadsmarknad där vanliga människor exkluderas medan de som slog sig in på marknaden i tid täljer guld, eller höga skatter på arbetar- och medelklassen medan de rika flyttar sina tillgångar till Caymanöarna. Så länge det innebär ökade ekonomiska klyftor är det en välståndspump.

En sådan har enligt Turchin varit igång sedan 1970-talet. Särskilt i USA, där personer utan högre utbildning inte bara har sett sina reallöner öka betydligt långsammare än akademikernas, utan därtill stagnera eller till och med krympa. Samtidigt har andelen högutbildade skjutit i höjden, från några enstaka procent vid förs­ta världskrigets slut till nära hälften av dagens årskullar.

Den brittiske journalisten David Goodhart, vars senaste bok Huvud, hand, hjärta förra året utkom på svenska, menar att den växande välfärdsstaten länge absorberade överskottet av högutbildade – men att den nu har nått en punkt där den inte kan fortsätta att växa. Tvärtom innebär digitaliseringen att dess behov av personal snarare minskar. Med Turchins liknelse går det inte längre att slänga in fler stolar i hela havet stormar-leken, detta trots att deltagarna aldrig har varit fler. Överproduktionen av eliter är ett faktum. Breda folklager blir fattigare i antingen relativa eller absoluta termer, eller bägge. Lägg därtill att de amerikanska statsfinanserna är svaga och att geopolitiska problem inte saknas. Slutsatsen blir att USA befinner sig i en revolutionär situation.

Ett samhälle som närmar sig kris följer en tydlig bana, om man får tro End Times. Men när krisen väl har inträffat kan nästan vad som helst hända. En liten knuff i rätt riktning kan skapa en fjärilseffekt: en karismatisk ledare, en storm eller en förtvivlad gatuförsäljare som tänder eld på sig själv utanför en myndighetsbyggnad i Tunisien kan bli avgörande för utfallet. ”En enda gnista kan starta en präriebrand”, som Mao Zedong påpekade.

I USA:s fall kan George Floyds död betraktas som en sådan gnista. BLM-demonstrationerna var långt ifrån alltid fridsamma; dessutom är det inte helt långsökt att se en koppling mellan kampanjen för att ”avfinansiera polisen” och våldsvågen samma år. Turchin kunde förstås inte förutse att filmen av George Floyds död i samband med ett polisingripande skulle bli viral försommaren 2020, men hans modell visade att det skulle finnas gott om bränsle för en eventuell gnista att tända.

De cykler han beskriver, med stabila och instabila perioder, är alltså inte statiska. Omständigheterna kan skynda på eller fördröja en kris. Men att dra ut på en guldålder hur länge som helst verkar vara omöjligt; mänskliga samhällen är helt enkelt inte stabila nog. Det bästa vi kan åstadkomma är en mer långsiktig stabilitet, vilket kräver att välståndspumpen stängs av – och sedan hålls avstängd, i konflikt med elitens egenintresse.

USA har under sin nästan 250 år långa existens genomgått två revolutionära situationer. Den första, på 1850-talet, ledde till inbördeskrig. Den andra inträffade i början av 1920-talet och fick en fredligare upplösning. I Turchins historieskrivning var det Franklin D Roosevelts new deal-politik som räddade USA genom att stänga av välståndspumpen, och hålla den avstängd ända in på 1970-talet.

Det finns dock ett problem med hans resonemang: han behandlar reallöner och relativa löner som utbytbara storheter. I USA sjunker för närvarande både reallönerna och de relativa lönerna i många branscher. Men vad händer i en situation där reallönerna stiger medan de relativa lönerna sjunker? Det vill säga: när även de fattigaste får det bättre i absoluta termer, men då eliten samtidigt berikar sig ännu mer och klyftorna därför ökar?

Enligt Turchin verkar det vara ett lika stort samhällsproblem som sjunkande reallöner. Han liknar samhällsekonomin vid en fabrik: när arbetarnas löner ökar långsammare än företagets intäkter kan toppskiktet använda överskottet till att både berika sig själva och växa i antal. Produktionen av eliter går upp. Men om reallönerna fortfarande ökar sker ingen verklig utarmning. Ändå räcker det för att destabilisera samhället, vilket måste innebära att relativ fattigdom är en lika stark drivkraft bakom kriser som faktisk fattigdom. Som Ernst Wigforss uttryckte det: ”Fattigdomen fördrages med jämnmod då den delas av alla. Den blir outhärdlig, då den dagligen kan jämföras med andras överflöd.”

Om Turchin har rätt ställer det västvärldens samhällen inför en knivig moralisk fråga. En utbredd uppfattning bland ekonomer är nämligen att verktyg som syftar till att minska ojämlikhet har en tendens att även minska välståndet. Och vad gör man i så fall – stänger av välståndspumpen och riskerar utarmning av massorna som bieffekt, eller lämnar den på och accepterar ökande klyftor? Pest eller kolera?

Kanske finns det ett tredje alternativ. Turchin är ingen strikt historiematerialist utan medger ibland att ledare, ideologier och värderingar spelar en roll i historien, men han underskattar betydelsen av kulturella faktorer. Till exempel skriver han att vänsterliberala professorer inte är i närheten av lika mäktiga som högern inbillar sig, eftersom få av dem ingår i den rikaste decilen. Det stämmer visserligen, men ekonomisk, social och kulturell makt går inte alltid hand i hand. Sveriges 100 mest välavlönade styrelseproffs har förmodligen bara en bråkdel så stort inflytande över nästa generations idéer­ och världsbild som 100 undervisande professorer.

Enligt David Goodhart är grundproblemet i den meritokratiska västvärlden att vi undervärderar praktisk och emotionell begåvning och övervärderar kognitiv förmåga. Alla tre behövs, men de senaste decennierna har både pengar och status koncentrerats till den ”kognitiva eliten”. Nu håller dock digitaliseringen på att minska behovet av akademiker medan den åldrande befolkningen ökar behovet av vård och äldreomsorg. Resurser kommer att behöva flyttas till den omhändertagande sektorn, och Goodhart tror att en del av statusen kan komma att följa med. Kanske tillräckligt mycket för att en kritisk massa av frustrerade elitaspiranter ska vara beredda att överge eventuella revolutionära ambitioner och acceptera ett yrke de idag anser sig vara för fina för.

Men är det något man kan lära av historien är det att optimisterna sällan får rätt. 

Bok:

End Times: Elites, counter-elites, and the path of political disintegration

Peter Turchin

(Allen Lane 2023)