Sverige idag, 2024, i ljuset av ”andra jämförbara länder” – Norden och numera även EU-länderna – kännetecknas av otrygghet i allmänhet och våldsam brottslighet i synnerhet. Det är vad som utmärker oss.

Fram till år 2040 kommer förstås en massa andra fenomen också att påverka Sverige. Jag tänker på det osäkra geopolitiska läget, AI:s ytterligare inverkan på det redan på många sätt dominerande internet. Klimatet och det som kallas demografin, det vill säga hur många barn som föds på olika platser på jorden och hur många människor som migrerar. Till detta kommer den fortsatta globaliseringen i vilken kontrollen av flöden blir än mer avgörande liksom de ömsesidiga beroendena. Vi ser redan nu hur både Kina och USA söker skydda sin egen industri och det är troligt att även EU kommer att försöka göra samma sak. Det är också här, i kontrollen av marknader och flöden som (också väpnade) konflikter mest sannolikt uppstår även i framtiden.

”Det var också de här extrema värde­ringarna som tillät den nuvarande situationen att uppstå. Och vad mera är – de har inte förändrats ett dugg av den.”

Men eftersom Sverige är medlem i EU, och numera även i Nato, kommer landet att agera i grupp inom många av de här områdena, vilket jag i ärlighetens namn finner betryggande. Det har man inte gjort och gör fortfarande inte vad gäller den inre säkerheten.

Det jag försöker förstå, liksom förmodligen i stort sett alla andra svenskar, är om den svenska staten kommer att lyckas ta tillbaka kontrollen och ”trycka tillbaka brottsligheten” inom en rimlig framtid. Man får kanske tänka sig att en normal (det vill säga möjlig) nivå inte längre är som i övriga nordiska länder, utan snarare något i stil med EU:s genomsnitt. Något har för alltid gått förlorat – det går inte att ändra på – och också det är svårt att helt ta in.

Att den extremt stora invandringen till Sverige de senaste tio, femton åren har påverkat landet även i negativ riktning (vilket man ju länge inte kunde säga i offentligheten) har nu slagit rot i svensken och det är knallarna och krutröken, sirenerna och ­sovrummen som lyses upp av roterande blåljus som nu tagit sig in i allas medvetanden. För även om man inte än är drabbad själv så känner numera alla någon som är det. Och är man är ung så är sannolikheten ännu högre att man har personlig erfarenhet av våld i någon form. Avståndet till de kriminella gängen är också kortare då de rekryterar barn och ungdomar.

Och då är den här våldsamma delen av det som kallas systemhotande brottslighet bara ett ytfenomen – det vi ser. Toppen på isberget. Konflikterna. När brottsligheten fungerar som bäst, från sin egen synpunkt alltså, så märker vi den inte ens. Smidigt och för majoriteten omärkligt tar den sig in i förvaltning, företag och civilsamhälle. Omfattningen vet vi faktiskt inte så mycket om, mer än att det inte längre är fråga om engångsföreteelser.

Regeringen med justitieminister Gunnar Strömmer i spetsen har begripit att problemet är existentiellt och arbetar med utredningar och reformer som klubbas vartefter inom ramen för en ”nationell strategi mot organiserad brottslighet”. Vackert så.

Men det vi också alla funderar på är förstås hur det kunde gå så långt som det har gjort. Här brukar ett antal förklaringar lyftas fram: politikernas ovilja att se och debattera problemen med hänvisning till faran för högerpopulismen. Mediernas identiska agerande i samma fråga. Konsensusmentaliteten och uteslutningsmekanismerna – den som säger sanningen ”för tidigt” blir tystad och utesluten ur gruppen, vilken den än må vara, är väl de vanligaste förklaringarna som lyfts fram. Och de stämmer säkert.

Men räcker de?

Och räcker det med nya lagar och en stärkt förvaltning? Måste inte alla, det vill säga också svensken i gemen, dra sitt strå till stacken? Att han/hon vill få slut på otryggheten och våldet råder det ingen tvekan om. Men om det nu även innebär att varje enskild individ måste fundera på hur han agerar och vad det kan få för konsekvenser, så vet jag inte om svensken är redo.

Den attityd befolkningen har till sig själv, livets mening, omvärlden och så vidare spelar rimligen en viss roll då en så pass genomgripande förändring ska till på alla nivåer.

Och den här attityden, den svenska attityden, mäts i World Values Survey sedan 1980-talet och resultatet blir den numera välbekanta kulturkartan, den där Sverige fortfarande 2023 ligger i sitt extrema övre högra hörn.

Svenskar brukar säga att landet ligger ”i topp” vad gäller sekulära (i förhållande till traditionella, auktoritära och religiösa) och individualistiska (självförverkligande i förhållande till kollektivistiska) värderingar. Och de menar att detta är något positivt då rikedom och välstånd följer med dessa värderingar. I stort sett per automatik.

Min invändning är rätt enkel: Det var också de här extrema värderingarna som tillät den nuvarande situationen att uppstå. Och vad mera är – de har inte förändrats ett dugg av den.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Tilliten och självförverkligandet är fortfarande på topp. Rationaliteten och sekulariseringen likaså. Jag vet inte om detta stämmer i praktiken i och för sig. Möjligen tänker inte de tillfrågade på att om de vill sätta upp en övervakningskamera i sitt bostadsområde eller säga upp en hyresgäst som visar sig ha kopplingar till Somaliska IS i sin bostadsrättsförening, så visar detta på en något mindre tillit.

Och det är här jag står och väger. Det finns tecken på tillfrisknande på många nivåer. Men räcker det? Och i förhållande till vad? Återigen: Det vi fortfarande inte vet är ju omfattningen av denna systemhotande brottslighet.

Så. Sverige år 2040 – på en genomsnittlig EU-nivå vad gäller kriminaliteten, men förhoppningsvis fortfarande på väg nedåt. Med förstärkta band till unionen på alla nivåer och förmodligen euron som betalningsmedel. Och med en lite mer misstänksam befolkning.

Det låter kanske som små förändringar, men jag lovar, det är det inte.

De är i själva verket enorma.