VARFÖR KOSTAR EN Château Lafite-Rotschild av årgång 2008 hela 20 000 kronor? Och varför tar de ändå slut samma dag som de landat på Systembolaget? Svaret är till största delen en enda mans inflytande på den globala vinindustrin: Robert M Parker jr.

Parker är en mångmiljonindustri. Hans nyhetsbrev The Wine Advocate är obligatorisk läsning på vingårdar, för sommelierer och för dem som värderar vinlotter åt de stora auktionshusen. Böckerna om Bordeaux, Rhône och Bourgogne har sålt i miljonupplagor och sajten erobertparker.com är av de mest lästa nätkällorna om vin. Han har fått den högsta civila orden, Chevalier dans l’Ordre de la Légion d’Honneur av president Jacques Chirac för sina insatser för franska viner. Och hans näsa är försäkrad för en miljon dollar.

Parker, sprungen ur ett radikalt studentliv med Vietnamprotester och haschrökning, var djupt imponerad av den konsumentrörelse som växt upp kring Ralph Nader i början av 1970-talet. Något i den opartiska, oberoende och kritiska rösten tilltalade honom. Åren efter studierna ägnade Parker åt att göra juristkarriär, men ett tilltagande vinintresse upptog alltmer av hans tid och ekonomiska resurser. Han noterade ofta hur svårt det var att lita på information kring vin och hur lite relevans priset hade för vinets kvalitet. Ett billigt amerikanskt vin kunde erbjuda en stor upplevelse, medan ett dyrt franskt kunde vara en buteljerad besvikelse. Hur skulle konsumenten kunna hålla reda på distrikt, producenter och årgångar? Robert Parkers stora intresse ledde med tiden fram till idén att starta ett oberoende nyhetsbrev. Våren 1978 hade han samlat och skrivit material till ett par pilotutgåvor, och med ett lån på 2 000 dollar från sin mor skred han till verket.

GENIDRAGET I nyhetsbrevet var en 100-poängsskala där vinerna summerades med en slutlig, definitiv poäng. Systemet kom från det amerikanska skolväsendet – vilket gjorde att hans prenumeranter lätt kunde ta till sig idén. Från och med våren 1978 började Robert Parker åka återkommande till Bordeaux för att prova viner och systematisera slott, producenter och årgångar. Den franska klassificeringen från 1855 utmanades med utgångspunkten att ett bra vin skulle ha bra poäng och ett dåligt vin låga poäng – oavsett var i Bordeauxhierarkin egendomen befunnit sig de senaste 120 åren.

I mars 1983 träffades hans doftsinne och smaksensorer av något nytt. För varje slott han besökte blev han mer övertygad om att 1982 års skörd skulle komma att bli en av de legendariska årgångarna, en av århundradets bästa, i klass med 1929, 1947 och 1961. Producenterna själva delade Parkers bedömning, hösten 1982 hade erbjudit något alldeles extra av mogna druvor och perfekta förhållanden vid skörden.

HEMMA I USA VÄNTADE stora grossister och detaljister och på att äntligen få ett bra år från Bordeaux efter ett antal mediokra årgångar. När ryktet om Parkers hyllningar nådde dem valde många att citera The Wine Advocate i annonser och säljbrev. Parkers avvikande och entydiga bedömning gav nyhetsbrevet omfattande och helt kostnadsfri marknadsföring i nya kretsar, både inom USA och internationellt. Tillströmningen av nya prenumeranter ökade snabbt. Men viktigast av allt var att han hade haft rätt. 1982 var ett av 1900-talets stora år.

En efter en vek sig de andra skribenterna för Parkers omdöme. Och de kunder som följde hans råd har kunnat skatta sig lyckliga. Tidningen The Wine Spectator har granskat prisutvecklingen på Bordeaux 1982 på amerikanska vinauktioner, och snittpriserna steg med drygt 2 000 procent mellan 1983 och 2002. Dow Jones index steg med 707 procent under samma period.

I MARS 1984 LÄMNADE Robert Parker sitt jobb på Farm Credit Bank i Baltimore och började leva på sitt nyhetsbrev. Inom ett par år var han den oomtvistat ledande auktoriteten på området, och hans poäng blev snabbt det mest citerade beviset för att ett vin var köpvärt, framförallt om vinet erhållit 90 poäng eller över. Tryckerierna som trycker hans nyhetsbrev och böcker belades med rigorösa sekretessavtal, liknande det som gäller kvartalsrapporter för börsbolag, eftersom hans betyg är så pass prisdrivande att det går att bedriva insiderhandel på dem. När Frankrike fick uppleva de stora årgångarna 1988, 1989 och 1990 hade Parkers böcker och nyhetsbrev nått global räckvidd. Monsieur Parker gav vinerna ett stort antal betyg i spannet 95–100 poäng, varpå efterfrågan och priser steg så kraftigt att vanliga konsumenter omöjligen kunde komma över dem.

Frågan är om det inte var i det ögonblicket som Parker segrade ihjäl sig. Han var inte längre en Ralph Nader för vinmarknaden. Han var något oändligt mycket inflytelserikare. Som om konstvärlden skulle ha en globalt dominerande recensent som bedömde alla nya konstverk efter en 100-poängsskala, med omedelbar konsekvens för världsmarknadspriset på tavlorna.

FÖRVISSO HÄVDAR kritiker av konstmarknaden att priserna inte alls styrs av marknaden, utan att de stora aktörerna (handlare, auktionshus, gallerister) ser till att hålla priserna uppe med alla till buds stående medel och att vi gått från en era då konstens innehåll präglade marknaden till en klassisk intressekamp som utspelas i medier, på biennaler och vid de stora auktionerna. 1960-talet var konstens, 1970-talet konstnärernas, 1980-talet var galleristernas, 1990-talet tillhörde curatorernas och 00-talet är samlarnas, har veterangalleristen Gunnar Olsson sagt. Ska man beskriva vinmarknaden kan man säga att under 1980-talet, 1990-talet och 00-talet har allt varit Parkers.

Elin McCoy, författare till den inofficiella biografin The Emperor of Wine hävdar att det finns två kungsvägar för en vinproducent att nå Parkers gom och därmed hans nyhetsbrev – och att få höga poäng. Den första är att anlita någon av de ambulerande vinmakare som Parker lovordat. Mest känd är Michel Rolland, the master of merlot, som influerat många av Bordeauxhusen att gå mot mer kraft och sötma och som delar Parkers uppfattning om vad som konstituerar ett bra vin.

En missnöjd slottsägare i Bordeaux samkörde efter 2001 års recensioner de 71 viner som fått mer än 90 poäng av Parker med den vinkonsult de brukade anlita. 47 av dem hade använt Michel Rolland.

Den andra vägen, för den som redan anser sig ha ett stort vin, är att anlita en importör som har kontakter med Wine Advocate. När den danske vinmakaren Peter Sisseck 1995 startade produktionen av Dominio de Pingus, ett prestigevin i Ribera del Duero, Spanien, fick han in det på den amerikanska marknaden genom Parkervännen Mannie Berk på Rare Wine Company.

Pingus första årgång nådde Parker och fick 98 poäng. De billigaste årgångarna kostar nu dryga 3 000 kr per flaska medan de bästa, som 2004 (100 poäng), går för minst 8 000 kr.

KRITIKERNA HAR BLIVIT allt fler med åren. Filmen Mondovino (2004) av den sommelierutbildade Jonathan Nossiter driver tesen att Parkers smak och poäng bidragit till att allt fler överger det ursprungstypiska, terroir, för att producera det som Parker gillar: kraftiga, fruktiga och ofiltrerade viner med hög alkohol. Parkers svar på kritiken är att det ändå är människans insatser som gör skillnaden på vinet.

Alice Feiring, vinskribent i Time, kom 2009 ut med den passionerade och rätt vimsiga The Battle for Wine and Love or How I Saved the World from Parkerization. Hennes tes är att Parkers smak och därmed hans poäng förstört marknaden för lätta, subtila och mer svårtolkade viner till förmån för alkoholstarka fruktbomber. Hon reser i hans fotspår och finner att den enda viktigare rödvinsregion som klarat sig undan Parker är Loiredalen. Där görs fortfarande personliga och ursprungstypiska viner på Cabarnet Franc-druvan, utan sneglingar på Parkers önskemål.

Parkers enorma inflytande har också gett honom mer handgripliga fiender, eftersom han inte bara ger höga betyg som skapar förmögenheter och lyfter okända vinmakare. Han sågar också viner och vinmakare, och har genom åren blivit portad, stämd, mordhotad och vid ett tillfälle biten av en hund tillhörande ägaren till Cheval Blanc, efter att ha gett årgången 1981 omdömet ”medioker”.

I ett historiskt perspektiv kommer världen att förundras över hur en enda näsa och gom kunde få oinskränkt makt över den globala vinmarknaden. I världen post-Parker kommer sannolikt ingen att få samma dominans, men hans systematik kommer att bestå.