Finns det egentligen några bra skäl att publicera två års brevskrivande som omfattar nästan tusen sidor och där de flesta av breven handlar om ganska triviala vardagsangelägenheter? Om svaret blir ett ”äntligen” eller ett ”varför” beror till slut på vad man anser om Eliots poetiska gärning.

De som menar att den tillhör en numera dammig och överspelad modernism måste rimligen ställa sig frågande till denna utgåvas ambitioner och dimensioner. Andra, och dit räknar jag mig själv, ser i Eliots verk från ”J Alfred Prufrocks kärlekssång” via ”Det öde landet” till ”De fyra kvartetterna” en lång rad av mästerverk. De är visserligen märkta av sin tid men har blivit klassiker och referenspunkter som det är – eller åtminstone borde vara – omöjligt att gå förbi. Har man den åsikten, som jag förmätet och arrogant gärna vill kalla insikten, blir allt vad Eliot skrivit av intresse. Jag säger alltså ”äntligen”.

Det är en väldig upplaga som håller på att komma ut. Om den fortsätter så här – om Eliot under tiden fram till sin död 1965 skriver brev i samma takt – kommer det till slut att handla om ungefär 20 band på vardera omkring tusen sidor. De båda utgivarna är i färd med att åstadkomma ett monument av humanistisk forskning. Varje brev kommenteras, sätts in i sitt sammanhang och, när så behövs, citerar utgivarna ur andras brev så att dagens läsare har den bakgrundskunskap som behövs. I tider av vad som inte sällan känns som humanistisk okynnesforskning, det vill säga skäligen obetydliga avhandlingar om ganska perifera ämnen, framstår denna utgåva som härligt otidsenlig.

Som väntat är det i mycket en fortsättning av de tidigare volymerna. Eliot har slutat som bankman och arbetar på bokförlaget Faber & Gwyer (senare Faber & Faber). Men den största delen av sitt professionella liv ägnar han tidskriften The Criterion som trots sina usla honorar och sin ringa upplaga, omkring tusen exemplar, kom att bli inflytelserik.

The Criterion hade en internationell utblick med ambitioner att rapportera om det bästa som skrevs och tänktes. Eliot korresponderar med eller söker bidrag från tidens ledande skribenter överallt i Europa och USA. Här figurerar många av de största innan de ännu riktigt hade hunnit etablera sig: James Joyce, Ezra Pound, Scott Fitzgerald. Han undrar om Thomas Mann möjligen kan vara värd en recension. Han är full av beundran inför St-John Perses magnifika poesi och slet länge med en översättning av dennes Anabasis.

Eliot betraktas ibland som en intellektuell snobb. Något ligger det väl i det, som när han visar sin irritation över felstavade citat från främmande språk. Fel på franska kunde man väl stå ut med, det kunde ju bero på slarv. Fel i citat från klassisk grekiska var värre. Sådana kunde ju misstänkas bero på okunnighet.

Men ännu mer än snobb var Eliot en uppmuntrande redaktör som tog sig tid att läsa andras manus med en nästan alltid välvillig uppmärksamhet. När W H Auden 1927 skickar in ett par dikter till The Criterion tackar Eliot visserligen nej till dem men avslutar sitt brev med att uppmana den blott tjugoårige diktaren att besöka honom nästa gång han är i London. Det finns massvis av exempel på denna tidskrävande omsorg om lovande unga diktare.

Privatlivet dyker också upp i breven och då speciellt i dem som han skickade till sin mor och till sin bror Henry, som var den person som han var allra mest uppriktig mot. Sin mor försökte han ibland skydda från det värsta och då handlar det om hans katastrofalt olyckliga äktenskap med Vivien som också i denna volym framstår som en tragisk gestalt.

I de brev från henne som här publiceras verkar hon hela tiden befinna sig på gränsen (och ibland över gränsen) till ett nervöst sammanbrott. Mot slutet av denna volym nämns hon alltmer sällan. Eliot tar först själv efter bästa förmåga hand om henne men sedan skickar han henne till något han kallar för ett sanatorium i Frankrike där hon verkade finna sig förhållandevis väl till rätta.

Hennes sjukdom finns ofta som en mörk underton. När Eliot lite undvikande avböjer möten eller inbjudningar att föreläsa vid universitet i både England och USA förstår den som nu läser breven att det är Viviens hälsa som tvingar honom att tacka nej. När som helst kan han vara tvungen att rycka in och reda upp situationen. Till sin bror i USA skriver han: ”Du måste förstå att det är svårare för mig att komma iväg än de flesta vet – det har nått därhän att det inte bara är en fråga om känslor eller samvete utan en fråga om plikt och nästan daglig ångest och tvång. När saker blir bättre, eller när de blir mycket sämre, kan jag komma; under tiden måste jag göra så gott jag kan.”

Under de två år som omfattas i detta band förändrades två saker i hans liv: han blev engelsk medborgare och upptogs i den anglikanska kyrkan. Allt skedde med största diskretion. Han hann också med att skriva men inget av hans mest kända verk kom till utan han trevade sig fram med dikter som ”Journey of the Magi”. Religionen blir allt viktigare: ”Om någon frågade mig vad jag anser var det bästa i livet skulle jag i första hand säga hjältemod och helgonlikhet (heroism and saintliness).” Denna övertygelse gör att han visar ett visst mått av irritation när han läst en skrift av vännen Bertrand Russell: ”Jag har just läst din lilla pamflett om kristendomen. Med viss sorg. Alla de skäl du för fram kände jag till, tror jag, vid sex eller åtta års ålder; och jag måste erkänna att din pamflett för mig framstår som ett styck barnslig dårskap … Varför håller du dig inte till matematiken?”

Eliot var en skarp litteraturkritiker, en av förra seklets mest inflytelserika och då naturligtvis kontroversiell. (Hur skulle man kunna var en betydande kritiker utan att vara kontroversiell?) Här i breven märks hur han är ifärd med att skriva om kanon – upp med Donne och de så kallade metafysiska diktarna och ned med romantiker som Shelley. Detta skulle lite senare bli något av en dogm bland textorienterade nykritiker. I dessa brev talar han sällan om sina egna dikter och när någon ber om hjälp att tolka dem så har han ingen att erbjuda: ”en förklaring av författaren har inte mera värde än en av vem som helst annan … Dessa privata upplevelser är bara råmaterial och som sådant utan intresse för allmänheten.” Den nykritiska aversionen mot biografisk kritik formuleras här.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Här och där hör man en lättare ton, Eliot sänker garden och det skedde ofta i brev till Virginia Woolf, som bjöd hem honom på te och ibland dans. Den store poeten tog då gärna med sig en ny grammofonskiva: ”Jag skulle inte våga ta med mig några nya skivor utan att försäkra mig om att du inte har dem redan men har du ’The Memphis Shake’?” Virginia Woolf och T S Eliot som dansar med varandra till ”The Memphis Shake” – faktiskt ett ganska sublimt ögonblick i 1900-talets litteraturhistoria.

Som framgått så hade Eliot föga till övers för biografisk litteraturkritik. Till sin mor skriver han: ”Jag vill inte att min biografi, om den någonsin skrivs – och jag hoppas att så aldrig skall ske – skall innehålla något privat. Jag tycker inte om att läsa andras privata korrespondens i tryck och jag vill inte att andra människor skall läsa min.”

Tack och lov så fick han inte som han ville. Alla kan nu ta del av hans brev som sammantagna tecknar bilden av skalden och hans tid på ett sätt som får dagens läsare att ofta känna som om de satt och småpratade över en kopp te med en av 1900-talets stora diktare.

Carl Rudbeck