Finns det egentligen några bra skäl att publicera två års brevskrivande som omfattar nästan tusen sidor och där de flesta av breven handlar om ganska triviala vardagsangelägenheter? Om svaret blir ett ”äntligen” eller ett ”varför” beror till slut på vad man anser om Eliots poetiska gärning.

De som menar att den tillhör en numera dammig och överspelad modernism måste rimligen ställa sig frågande till denna utgåvas ambitioner och dimensioner. Andra, och dit räknar jag mig själv, ser i Eliots verk från ”J Alfred Prufrocks kärlekssång” via ”Det öde landet” till ”De fyra kvartetterna” en lång rad av mästerverk. De är visserligen märkta av sin tid men har blivit klassiker och referenspunkter som det är – eller åtminstone borde vara – ...