Nobelpriset i litteratur till Annie Ernaux är inte okontroversiellt. Till exempel kritiserades valet i Svenska Dagbladet av Emi-Simone Zavall. Hon frågade hur det kommer sig ”att stora personliga erfarenheter och brännande samhällsanalyser, uttryckta i en självbiografisk form liksom helt automatiskt anses skänka en författares verk ett högt litterärt värde”.

Personligen tror jag att Ernaux hör till de Nobelpristagare som kommer att läsas om 100 år. Hennes stil är unik, precis som Marcel Prousts, Marguerite Duras och Nathalie Sarrautes, som även de borde ha fått priset. Låt mig dröja vid jämförelser med Proust, vars 100-åriga dödsdag inföll den 18 november i år, några veckor efter tillkännagivandet av Annie Ernaux’ Nobelpris.

Proust och Ernaux står stilmässigt långt ifrån varandra. Där den förre beskrev en känsla av svartsjuka eller avund på flera sidor, skriver den senare med nästan autistiskt ärlig precision att det hände, och hur detta fick henne att agera och handla. Men att anklaga Ernaux för stillöshet är att anklaga hela vår tid för detsamma; vi utsätts för så många och snabba intryck i och med den nya tekniken, att det vore anakronistiskt och rentav ointressant att i vår tid återskapa en minneskatedral med samma broderade och tråcklade språk som hos Proust.

I början av 1980-talet skrev Ernaux om sin pappa, som under hela sin livstid hade arbetat hårt med liten utkomst. Hon upplevde det då som nödvändigt att gå ifrån romanformen helt: ”Sedan en tid vet jag att romanen är omöjlig. Om jag vill göra rättvisa åt ett liv underkastat nödvändigheten, har jag inte rätt att ta konstens parti, eller försöka skapa något passionerat eller berörande.” (Min översättning, liksom senare.)

Den position ur vilken Ernaux skriver är smärtans: av att ha förlorat fadern fysiskt men framförallt av att ha fjärmat sig från honom psykiskt i och med den klassresa hon gjorde. Och smärtan i skammen av att ha tagit omvägar förbi honom. I boken kommenterar Ernaux att hon inte vill blottlägga sin egen känsla för att skapa ett samförstånd mellan henne och läsaren, mot sin far.: ”Det får inte hända att läsaren dömer min far. La place (Min far) belönades med det prestigefyllda Renaudot­priset 1984.

Ernaux har genom åren generöst accepterat intervjuer och kommenterat sitt skrivande. Hon blandar skönlitteratur, antropologi, sociologi och historia. Hon säger sig vilja skriva böcker som det efteråt vore omöjligt att tala om. Det är skamfyllt och skamlöst på samma gång. I en intervju har hon sagt att social bakgrund avslöjar en människa så fort hon öppnar munnen. Delvis är det nog den enkla bakgrund som författaren kommer ifrån, och som präglar författarskapet, som tilltalar så många läsare. Igenkänning är en annan faktor. Hon analyserar inte sönder, utan låter läsaren lägga tillrätta med sin egen tolkning.

Även om stilen skiljer Proust och Ernaux åt är deras projekt liknande. Båda tvingade sig själva att återskapa svunna tider med sitt eget minne som utgångspunkt. Det sublima utforskandet av självet blir allmängiltigt för läsaren, som ges möjlighet att fylla sina egna minnesluckor och känslor.

Det sublima utforskandet av självet blir allmängiltigt för läsaren, som ges möjlighet att fylla sina egna minnesluckor och känslor.

Ernaux är en stor läsare av Proust, och hennes minnesarbete i Åren har lästs som en spaning efter tiden som flytt mellan 1940 och 2000. Jag tror dock att det är alla Ernaux’ böcker ställda bredvid varandra som utgör likheten med På spaning… Hennes texter bildar tillsammans ett utforskande av livet från ungdom till ålderdom. Miljöerna är inte de tjusiga högborgerliga salongerna som hos Proust. I Åren är dessutom Ernaux’ annars obligatoriska ”jag” ersatt av ”man”, ”vi” eller ”hon”. Hennes intresse liknar mer historikerns, än romanförfattarens. Först när något är avslutat, går det att gräva fram hur det var.

Även om vi läser boken Omständigheter – hur hon kämpade sig fram till en abort som nästan tog livet av henne – som en partsinlaga för kvinnans nödvändiga självbestämmanderätt, passar också denna bok in i hennes Proustliknande projekt. Det går att hitta sidor i Prousts verk där Dreyfus-motståndarna framträder som befängda. Ett Nobelpris till Frankrike, till en kvinna från arbetarklassen, som så naket lägger fram känslan av hur hennes liv skulle ha gått förlorat om hon inte fick ta bort det oönskade fostret, är en påminnelse om att den europeiska kulturen med fri abort har en kort historia, och därför är skör och viktig att försvara.

Inte sällan talar Ernaux’ böcker med varandra sinsemellan. I den senaste Le jeune homme (Den unge mannen lär bli titeln, förhoppningsvis återigen i Maria Björkmans säkra översättning) beskriver hon hur hon samtidigt som hon skriver på boken om sin abort, sakta driver ut den unge mannen ur sitt liv. När hon kommer till partiet om själva ingreppet, kan hon även stöta bort honom. Mellan uppbrottet på sista sidan, 38 (”boken” är alltså så ringa till omfånget att den knappt får en rygg) och den första meningen finns en redogörelse för samma sensationer som hon – under de två år som relationen varar – i Åren kallade ”palimpsestkänslan”. Känslan av att vi skriver hemliga texter med våra liv, som suddas ut av tiden, och ersätts av de nya jagen vi transformeras till. En kärleksrelation med en yngre människa kan få oss att återuppleva våra tidigare jag. Att uttala detta, som Ernaux gör, är bara en annan stil än Prousts. Deras uppsåt är desamma.

En annan viktig aspekt av Ernaux’ unika autofiktion – och där hon inte liknar Proust som dömer och svartmålar – är att hon inte utlämnar andra än henne själv. Männen i Sinnenas tid eller Le jeune homme, går knappast att känna igen ens för dem som står dem nära. De är vaga och anonyma. Hon skonar andra men är skoningslös mot sig själv. Hon skäms inte för sina kärleksaffärer. Åtrån är liv och har därmed ett egenvärde. Inte heller blir hon självrättfärdigande, på sin höjd självförstående. Som här på första sidan i Le jeune homme – som för övrigt låg på topplistan över mest sålda böcker i år i Frankrike, redan innan hon utsågs till Nobelpristagare:

”För fem år sedan tillbringade jag en oförnuftig natt med en student som skrev till mig sedan ett år och som ville träffa mig. Ofta hade jag haft sex för att tvinga mig att skriva […] Det är kanske denna vilja att aktivera skrivandet av boken – den som jag tvekade att påbörja i och med dess signifikans – som fick mig att ta med mig A. hem till mig på ett glas efter en middag på restaurang, där han av blygsel hade varit nästan helt stum. Han var nära trettio år yngre än jag.”

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Liksom svartsjukepassagen gentemot Albertine är en av juvelerna i På spaning… är Sinnenas tid en av de starkast skimrande pärlorna i Annie Ernaux’ oeuvre. På första sidan avslöjar jaget att hon i somras såg en porrfilm på tv. Hon beskriver vad hon ser och skriver att det där och då slog henne att ”skrivande ska sträva mot att göra detsamma, att frammana känslan av att bevittna ett samlag, den känslan av oro och häpnad, ett upphävande av moraliskt omdöme”.

Därefter följer ett minnesarbete kring en passion hon har genomlevt sedan september förra året. Utan att vi förstår objektets dragningskraft, förstår vi genom hennes redovisade beteende – allt hon gjorde var relaterat till honom – att hon inte hade något val: ”Jag hade ingen annan framtid förutom telefonsamtalet som bestämde vår nästa träff.” Alla de försummelser hon genomlever gör hon för att hennes åtrå till mannen är omöjlig att bemästra. Hon ser bara filmer som kan relatera till deras historia. Hon har svårt att följa med i samtal med vänner. Hon vill inte kompromettera sin kärlekshistoria med att avslöja något om den. De halvvuxna barnen måste börja ringa innan de vill komma hem, eftersom hon väntar på den redan gifte mannen. Sällsynt skamligt. Och det går inte att döma henne. För hon visar sig i all sin avklädda stolthet. Jagets fullständiga underkastelse blir paradoxalt nog till befrielse. På den sista sidan skriver hon:

”Jag mätte tiden annorlunda, med hela min kropp. Jag upptäckte vad människor är kapabla till, med andra ord, allt möjligt: sublim eller dödlig åtrå, avsaknad av värdighet, attityder och känslotillstånd som jag hade funnit absurda hos andra till dess att jag själv gick in i dem. Utan att veta om det, förde han mig närmare världen.”

Proust avtäckte liknande skamlösa känslor. Svartsjukan hos Proust och passionen hos Ernaux är tidlös litteratur. Proust beskriver – Ernaux visar upp – väven av känslor som vanligtvis är lika tabu som att – just det: titta på porrfilm.