I Sverige har vi vanligen kallat honom Snorre Sturlasson men på sitt modersmål heter han faktiskt Snorri Sturluson, så låt oss kalla honom så. Det handlar alltså om den isländske historikern och skalden som 1241 höggs ihjäl av fientliga landsmän på norske kungens order men senare blev nationalmonument runtom i Norden.

År 2021 utgavs Sturlungasagan, den stora krönikan om hans släkt och tid, för första gången översatt till svenska. Den avslöjar betänkliga sidor av Snorris personlighet. Hos oss är han ju mest känd som lärd författare till två storverk, som tillsammans har lagt grunden till vår föreställning om det fornnordiska samhället och dess världsbild.

Det ena verket kallas Heimskringla (”Världens rundel”) eller Nordiska kungasagor och är en krönika i klassisk sagastil om de nordiska, särskilt de norska, kungarnas historia fram till slutet av 1100-talet. Av den har vi genom Geijers och andra patrio­tiska historikers tolkning fått lära oss att forntidens Norden nästan var en demokrati, där frimodiga odalbönder och bondehövdingar som Torgny lagman vågade säga ifrån på tinget mot tyranniska kungar.

Det andra verket kallas Snorris Edda och är en lärobok om fornnordiska myter och skaldekonst. Där skildras de förkristna asagudarnas kamp mot ondskans makter alltifrån världens skapelse till Ragnarök. Där undervisas man också i fornskaldernas konstfärdiga versmått och poetiska bildspråk som de använde i tekniskt intrikata kväden om gudar, hjältar och minnesvärda stordåd.

”Inbördesfejderna slutade med att Island 1264 förlorade sin politiska självständighet och inordnades i kung Håkons norska rike.”

En del forskare menar också – men det är omtvistat – att Snorri författat Egil Skallagrimssons saga, en klassisk släktsaga som handlar om vikingatidens främste isländske skald och dennes släktingar, förfäder till Snorris egen familj. Den släktsagan är i varje fall skriven i samma stil och anda som kungasagorna. En kärv, korthuggen och till synes objektiv berättarstil som på ett trovärdigt sätt relaterar vad som händer men döljer känslor och åsikter under textens yta. Det var så isländska sagor skulle se ut under klassisk tid.

På Island är Snorri Sturluson sedan länge känd också för annan verksamhet. Han innehade period­vis Islands högsta ämbete som lagsagoman vid alltingets årliga sammankomster. Dessutom var han skald, uppskattad som sådan vid norska hovet innan han gjorde sig ovän med kung Håkon. Men framförallt var han känd som politisk maktspelare, en av de mest inflytelserika under de blodiga inbördesfejder som sönderslet Island under 1200-talet.

Den tiden har i efterhand kallats Sturlunga­tiden efter Snorris släkt, Sturlungarna, en släkt som gav upphov till stor litteratur men också till våld, svek och elände. De verkade i en vargatid som samtidigt, märkligt nog, var en litterär guldålder. Inbördesfejderna slutade med att Island 1264 förlorade sin politiska självständighet och inordnades i kung Håkons norska rike. Den litterära guldåldern fortsatte men fick sämre villkor när hövdingafamiljerna, som sponsrat skaldskap och sagaskrivning, förlorade sin makt till norske kungen och kyrkan.

Den främsta källan till kunskap om Snorris stormiga tidsålder heter alltså Sturlungasagan eller bara Sturlunga och är egentligen en sammanställning av flera krönikor om händelser, kända hövdingar och deras släkter från ungefär 1150 till 1300. Mest omfattande och mest läsvärd av dessa texter, Íslendinga saga, är skriven av Snorris brorson Sturla Þórðarson, som fostrats av sin farbror på dennes gård Reykjaholt (numera Reykholt) och liksom denne blev en fram­stående skald, historiker och lagman. Det är också i Sturlas avsnitt man finner de flesta upplysningarna om Snorri och hans släkt, nedskrivet på utsökt sagaprosa av en man som själv var en framstående medlem av släkten och själv bevittnat åtskilliga av de händelser han skildrar. Om detta kan man numera läsa i en utmärkt bok på engelska av den isländske litteraturforskaren Úlfar Bragason: Reykjaholt Revisited. Representing Snorri in Sturla Þórðarson’s Íslendinga saga (2021).

Sturlunga är en komplicerad och svåröversatt text, bland annat på grund av dess sammansatta natur och många sidospår med inlagda skaldeverser på intrikata versmått. Att överföra hela verket till modern svenska blev en utmaning för den lundensiske litteraturforskaren Sten Kindlundh, som ägnade många års kärleksfull möda åt uppgiften och avslutade sitt arbete bokstavligen på dödsbädden 2019. Hans text redigerades sedan omsorgsfullt av en kommitté bestående av forskarna Gunnar D Hansson, Kristinn Jóhannesson och Joakim Liljegren och utgavs i tre vackra band på Anthropos förlag. Här kan man äntligen på vårt språk få en klar uppfattning av Snorri och hans tidsålder och därmed också en mer realistisk bild av hans värld än den som 1800-talets nordiska nationalister byggt upp.

Snorris liv kan här följas från barndomen, då han blir fosterson till Jón Loftsson, en av Islands mäktigaste och lärdaste hövdingar. Där grundläggs hans kunskaper om lag, historia och skaldekonst. Längre fram berättas om hans karriär som hövding och gårds­ägare, hans utlandsresa till Norge, där han diktar till kung Håkons och Skule jarls ära och blir upptagen i den kungliga hirden. Under samma resa kommer Snorri 1219 också till Sverige, där han besöker lagman Eskil i Västergötland, vars hustru han hyllar i en dikt, och får som gengåva det standar som sveakungen Erik Knutsson haft med sig när han besegrade kung Sverker i slaget vid Gestilren.

Det är nu Snorri blir berömd för skaldekonst och lärdom men knappast som ”författare” i modern mening. Något ord för författare av texter på prosa fanns inte på fornisländska. Sagaberättare sågs inte som upphovsmän utan som traditionsförmedlare. Själv skulle Snorri nog ha sagt att han ”satte samman” sagor efter gammal muntlig och skriftlig tradition som han sedan försökte förbättra. Han dikterade för någon skrivare som präntade ned hans ord på pergament. Däri låg ingen större prestige, eftersom det inte ansågs nyskapande, och sagorna är därför förmedlade utan författarnamn. Däremot var det mycket berömvärt att vara skald med förmåga att skapa nya dikter på krångligaste möjliga versmått. Det var som skald man blev berömd, och det blev Snorri för sina dikter men också för sina insatser som lagman och storhövding.

Den bild Sturla ger av sin farbror Snorri och hans omvärld gör ett trovärdigt intryck, men vacker är den knappast. Såväl Sturlungarna som deras konkurrenter bland Islands hövdinga­släkter utmärker sig i allmänhet för brutalitet och svekfullhet, fast de samtidigt har sinne för poesi. På isländska sagaskrivares vanliga vis uttrycker sig Sturla inte värderande eller känslomässigt om dem, men han beskriver också sina närmaste släktingar med skoningslös saklighet. Snorri själv framstår genom sina handlingar som en smart men hänsynslös opportunist, ibland nästan en maffiaboss. Han utnyttjar sin ställning för att skaffa sig makt och rikedom på andras bekostnad, bland annat genom att ingå oheliga allianser med andra makthavare eller eventuellt gifta sig med deras döttrar, förutsatt att de är tillräckligt förmögna. Han berikar sig till synes hämningslöst på sina närmastes bekostnad; bland annat försöker han tillskansa sig Sturlas eget arv efter sin far, Snorris äldre bror Þorðr Sturluson. Till råga på allt verkar Snorri feg, en man som flyr när han möter hårt motstånd.

Någon demokrat är han inte, om man får tro Sturla, ej heller principiell motståndare till den norska kungamakten, även om han anser att hövdingar som han själv bör åtnjuta en viss självständighet. Dock träder han frivilligt i kung Håkons tjänst när han besöker Norge, smickrar honom hejdlöst i sina skaldekvad, lovar honom hjälpa till att bringa Island under Norges krona men sviker när det inte passar hans egna intressen. I stället sluter han sig till Skule jarl som är Håkons släkting och konkurrent om kungatronen, men det visar sig vara ett ödesdigert misstag som leder till hans död.

Trots sina moraliska brister framtonar maktmänniskan Snorri som en man med stor lärdom och en imponerande sammansatt personlighet. Det beror på att Sturla också omtalar honom i ärofulla situationer som skald, traditionsbevarare, förhandlare och respekterad medlem av kung Håkons respektive Skule jarls hird. Men något kärleksfullt porträtt av sin farbror och fostrare ger Sturla inte.

Gripande i sin hårdkokta saklighet är ändå skildringen av farbroderns död. Situationen är den att kung Håkon har beordrat sin främste företrädare på Island, storhövdingen Gizurr þorvaldsson, att avrätta Snorri för svek mot kungamakten. Snorri har nämligen trotsat Håkons vilja genom att ansluta sig till den upproriske Skule jarl och dessutom återvänt till Island mot kungens uttryckliga förbud. Gizurr beger sig med ett antal anhängare till gården Reykholt på natten till den 23 september 1241 och bryter sig in i det hus där gårdens herre har sin sovkammare, men denne räddar sig skrämd ner i källaren. Därefter händer följande:

”Gissur och hans män började nu leta efter Snorre i husen.

Då mötte Gissur Arinbjörn präst och frågade var Snorre befann sig. Han sade att han inte visste det.

Gissur sade då att man inte kunde nå någon uppgörelse om de inte träffades. Prästen sade då att det var möjligt att de skulle kunna hitta honom om man lovade honom fred.

Därefter upptäckte de var Snorre befann sig. Markus Mardarson, Simon knut, Arne den bittre, Torsten Gudinason och Torarin Åsgrimsson gick ner i källaren.

Simon knut befallde Arne att dräpa Snorre.

’Hugg inte’, sade Snorre.

’Hugg!’ sade Simon.

’Hugg inte’, sade Snorre.

Därefter gav Arne honom ett dödligt sår, men också Torsten sårade honom.”

Anar man kanske trots allt, dold under textens hårda yta, brorsonens medkänsla med den försvarslöse och övergivne farbrodern i hans dödsstund? I senare kapitel berättar Sturla sakligt hur han själv – också här endast omtalad i tredje person – medverkar i blodig hämnd på några av de män som deltagit i mordet på Snorri. Detta var hans skyldighet som släkting enligt gammal hedersmordtradition som också kyrkan respekterade på den tiden, oansett vad man ansåg om de människor som drabbades. Detta hindrar dock inte Sturla från att senare, efter förlikning, sluta fred med Gizurr Þorvaldsson genom att gifta bort sin dotter med dennes son. Också detta enligt gammal sedvänja och dåtida hedersbegrepp.

Kan man då lita på den bild av Snorri som Sturla ger? Kanske inte helt. Han har å ena sidan haft sin farbror som förebild och mentor vad gäller poesi, historieskrivning och lagkunskap, vilket möjligen fått honom att överdriva hans betydelse på dessa områden. Å andra sidan har han också rimligen blivit förorättad av Snorris försök att beröva honom fadersarvet och därför kanske frestats att överdriva farbroderns girighet, svekfullhet och egoism som privatperson och maktfullkomlig hövding. Men eftersom Sturla aldrig formulerar några åsikter eller värdeomdömen om farbrodern utan nöjer sig med att i stort sett bara redovisa Snorris offentliga och av många andra islänningar bevittnade handlingar och yttranden, måste man ändå dra slutsatsen att hans redogörelse för Snorris liv och verksamhet på det hela taget är pålitlig. Det gäller även skildringen av farbroderns uppträdande inför döden i Reykholts källare, sannolikt återgiven efter Gizurr Þorvaldssons eget vittnesmål sedan denne och Sturla ingått förlikning och slutit fred.

Det finns en episod i Sturlas krönika där farbroderns diktkonst förhånas. Situationen är den att Snorri i samband med sitt Norge­besök 1220 har diktat en drapa till ära för Skule jarl med följande omkväde:

Hårdmulad var Skule
Frikostig med guld,
den främste av jarlar.

Avsikten är här att framställa jarlen som oemottaglig, ”hårdmulad”, för guldets lockelse. När man på Island fick höra detta omkväde tyckte man enligt Sturla att ordet ”hårdmulad” inte var någon lyckad poetisk nybildning, så följande smädevers blev diktad om Snorris skaldekonst:

Ej oss lyster att kyssa
jarlen som styr över landet.
Läppen är vass på jarlen.
Hårdmulad är Skule.
Aldrig har sämre skaldskap
förts fram till en furste.
Folk finner gärna
fel i dikten.

Sturla berättar vidare att en av Snorris många fiender på isländs­ka Sydlandet hade belönat mannen som diktat denna smädedikt med en tacka. Han berättar också att Snorri blev illa berörd av hånet och såg till att folket på Sydlandet fick svar på tal i en ny smädedikt. Det intryck läsaren får av denna episod är dock att Sturla inte har något emot att ibland framställa sin farbror som fåfäng och narraktig. I jämförelse med flertalet andra hövdingar av Sturlungaätten framstår han ändå i brorsonens krönika som en stor och betydande man i sin samtid.

I vad mån kan man då säga att Snorris personlighet och ställning som hövding har färgat av sig på hans litterära storverk? I Heimskringlas kungasagor är det uppenbart att Snorri principiellt är anhängare av kungamakten, också när den startar erövringskrig mot andra länder, men förutsättningen är att kungarna respekterar hirdmännens, hövdingarnas och de fria böndernas intressen och lokala självstyre. Detta framgår bland annat av Torgny lagmans magnifika tal på Uppsala ting, när Olof Skötkonung vill tvinga Svearikets bönder att gå i krig mot Norge:

”Sveakonungarnas lynne är annorlunda nu än det var förr [—] Jag kan minnas konung Erik Segersäll. Jag var med honom i många härfärder. Han utvidgade svearnas rike och försvarade det hårdfört. Det var gott för oss att komma till tals med honom. Men inför den konung som råder nu vågar ingen tala om han inte säger det som konungen vill höra. Han lägger all sin kraft på detta, men låter sina skattländer glida bort på grund av håglöshet och kraftlöshet. Han är lysten på att hålla det norska väldet under sig som ingen tidigare sveakonung har haft lystnad till och det vållar ofrid för många. Nu vill vi bönder att du sluter fred med Norges konung Olav digre och låter honom gifta sig med din dotter Ingegerd [—] Om du inte vill gå med på det vi säger kommer vi att angripa dig och döda dig och inte tåla din ofrid och laglöshet. Så har våra förfäder gjort förr. I en källa vid Mulatinget sänkte de fem konungar som tidigare hade gripits av samma övermod som du nu visar emot oss. Tala nu genast om för oss vilket du väljer.” (Översättning Karl G Johansson)

Torgny Lagmans tal har ofta uppfattats som uttryck för ett slags fornnordisk bondedemokrati, men så kan det knappast tolkas. För det första har varken kvinnor eller trälar rätt att bestämma på tinget, endast stridbara fria bönder under ledning av hövdingar som Torgny själv. För det andra är också de fria böndernas rättigheter begränsade såtillvida att de främst gäller om man ska gå i krig eller inte.

Republikan är Snorri definitivt inte, ej heller isländsk nationalist, eftersom han inte har något emot att föra in Island under Norges krona. I stort överensstämmer Torgny lagmans tal med de principer som Snorri följde i förhållande till sina landsmän och norska kungamakten, om man får tro Sturlas berättelse i Sturlunga: vilja att stå kungamakten nära och öka dess inflytande på Island, fast under förutsättning att hövdingarna får behålla sin lokala makt. När inte detta respekteras bryter han med kung Håkon och därmed mot sina plikter som kung Håkons hirdman, vilket gör att han kan dömas till döden av kungen.

Hur förhåller det sig då med Snorris förhållande till den förkristna religion och mytologi som han utförligt presenterar i Snorris Edda? Moderna läsare har ofta uppfattat honom som hedning, trots att kristendomen infördes på Island tvåhundra år före hans verksamhet som skald och mytolog. Det är emellertid en missuppfattning. Det sägs uttryckligen i hans verk att man inte ska uppfatta de hedniska gudarna som riktiga gudar eller myterna om dem som sanningar.

Av Sturlas framställning i Sturlunga framgår också att Snorri som hövding var angelägen om ett gott förhållande till kyrkan och kristendomen. Han engagerade sig i uppbyggnaden av kloster och kyrkor. Till skillnad från några av sina mer aggressiva släktingar i Sturlungasläkten hade han också ett ganska gott förhållande till den stridbare biskop Guðmundr Arason, som ville utöka katolska kyrkans makt på de världsliga hövdingarnas bekostnad. Snorris intresse för asagudar och hedniska myter hade ingenting med religion att göra utan med hans engagemang för fornnordisk poesi. Mytologin var helt enkelt en nödvändig förutsättning för det speciella bildspråk som skalderna använde.

Snorri Sturluson var alltså varken demokrat, nationalist eller hedning utan en medeltida patriark och maktspelare, dessutom en ganska opålitlig och svekfull sådan. Men skald var han förvisso och en fascinerande berättare, bottenlöst lärd vad gällde forntidens sägner, myter, historiska händelser och rättsfall. Kanske vågar man också kalla honom ”hårdmulad”