Två fundamentala institutioner har den här hösten uppenbarat att de är människor: inkonsekventa, bitvis grälsjuka, konflikträdda, svekfulla, uppblåsta, lögnaktiga och halsstarriga. Men vår svenska belägenhet handlar inte enbart om att Sverigebilden skalas av som en lök, utan även om vad det gör med vår egen självbild och tillit. Vi är inte vana vid dessa gupp på det svenska samhällsbyggets asfalterade vägar. Och tanken smyger sig på: Tänk om det vi tagit för givet inte stämt med verkligheten? Har det funnits skönhetsfläckar på och avgrunder i det till synes välfungerande, förgivet tagna? I Sverige i slutet av anno 2018 behövs sannerligen pynt och glitter, ledighet, högtidsstämning och utsmyckningsbelysning.

Jag är nog inte ensam om att så här vid årsskiftet vilja låta samhället och världen ta en paus från själ och ande. När jag bläddrar i ett månadsmagasin för kvinnor och hittar ett reportage om att ”mobildetoxa” från sociala medier lägger jag därför ifrån mig tidningen och går en promenad istället. Efter att ha stått en stund och betraktat den magnifika dimma som breder ut sig över vattnet vid Skeppsholmen i Stockholm och sveper in stunden i en försonande mjukhet släpper tanken på att tiden definitivt är ur led när sådana reportage behövs. Men några reflektioner biter sig fast.

Kvinnan i reportaget beskriver, botad nu, att hon ”äter en croissant utan att behöva fotografera den”. Jag drar mig till minnes en brunch där två personer satt framför mig och tog foton av de amerikanska pannkakorna med hemgjord glass så länge och ur så många vinklar att allt var en smält sörja när de började äta. Men så småningom lossar även tanken på det signifikanta och absurda dessa fenomen avslöjar om vår samtid. Det konstruerade, de skapade behoven, bruset och pockandet sjunker undan i slingorna av dimma som rör sig, höstfärgerna och regnet som börjar droppa.

Hemkommen från promenaden hör en vän av sig och är angelägen om att få några besked av mig. Vi är båda präster och har liksom inga transportsträckor i våra samtal när det kommer till livets allvar. Min väns mor är mycket gammal och har sedan länge tappat bort den hon var och vilka hennes närmaste är. Min mamma har slutat äta och dricka nu och trots näringslösning kan det kan gå fort, sa vännen efter ett kort inledande hej. Mamma hade velat att du skulle begrava henne. Är det okej med dig och kommer du att åka bort den närmaste tiden? undrade hon.

De två konkreta, kondenserade frågorna bar på lager av liv, omsorger, förtroenden och minnen. Det är okej, svarade jag och decennier av passerat liv rusade förbi inom mig, som skarpa blixtbelysta bilder. Frågan ”Vart är vi på väg?” har trots allt ett svar: Vi är alla på väg till det vi inte vet någonting om. Livet går väldigt fort, måhända är det en banal sanning och ofta en ångestskapande sådan. Men insikten om livets ändlighet kan hjälpa oss att urskilja och skilja vad som är viktigt och omistligt från det som enbart är vårt jagande efter vind.

En gåva från en arbetskamrat har gett mig pauser det här året: boken Med dig vill jag leva mina dagar. 365 texter av Dietrich Bonhoeffer. Bonhoeffer var tysk präst och motståndsman, han avrättades strax före andra världskrigets slut. Som evangelisk-luthersk teolog släppte han aldrig Kristus ur sikte. I en av jultexterna skriver Bonhoeffer att vi behöver bli klara över hur vi i framtiden vill tänka kring vad som är högt och vad som är lågt i mänskligt liv. Jag tror att varje människa förr eller senare behöver nå den klarheten. Ytterligare ett år tillryggaläggs snart och för oss levande fortsätter sökandet.