Det handlar förstås om den djävulska julmusten, som har förfört så många unga och fått dem att slå in på den breda väg som kan leda fram till ischoklad eller till och med knäck. Man tar ett glas Apotekarnes i skolmatsalen och innan man vet ordet av står man till knäna i utätna Paradiskartonger från mellandagsrean.

Det är inte så att måltidsservicen har brukat fresta ungdomarna med julmust i tid och otid. ”Tidigare har man sett mellan fingrarna eftersom jullunchen endast serverats en gång per år”, rapporterar SVT Västerbotten.

Men nu är det slut, förklarar den ansvariga: ”Vi följer råden att vi inte ska ha sockerhaltiga drycker, vårt uppdrag är att servera näringsriktiga måltider.”

SVT:s reporter följer upp med att undra hur det i så fall kommer sig att måltidsservicen bjuder på sockerstinn sylt. Är andra livsmedel också på väg att ryka? Nej då, blir svaret: ”Det handlar bara om drycker, och vårt uppdrag är att inte servera sockerhaltiga drycker, mat som innehåller socker kan vi inte göra så mycket åt.”

Vad ska man säga? Det naturliga är att inte säga ett skvatt. Det fattas många konstiga beslut runt om i riket varje dag och det här är långt ifrån det viktigaste eller mest spektakulära. Ändå har jag svårt att släppa taget, för i detta korta inslag, som jag blev varse av en ren slump, tycker jag mig se spår av ingredienser som på ett lika märkligt som olyckligt sätt har kommit att prägla vårt samhällsklimat.

Till att börja med den principfasthet som urartar i fanatism. Det är förstås rätt och riktigt att inte servera söta drycker i skolmatsalarna till vardags. Men nu talar vi inte om regelbunden konsumtion utan om att tillåta ett festligt måltidsinslag en gång om året. Vad tänker sig de ansvariga att de ska uppnå när de gör undantagslös princip av en i grunden vettig hållning? Barnen som gillar läsk lär fortsätta som förut därhemma. Möjligen tar de sig ett extra glas och skålar för friheten bortom måltidsservicens räckvidd.

Historien tycks mig också röja ett utslag av principfasthetens alltmer partiella karaktär. Det officiella Sverige är mycket noga med att regler ska gälla lika för alla och följas till punkt och pricka. Men bara ibland. I verkligheten finns det allt oftare regler och regler, och det finns personer och personer.

Jag läser nyheten från björkarnas stad med viss bedrövelse men helt utan förvåning. Klart att det är i matsalen som skolsystemet hävdar sin auktoritet. Vad gäller klassrummen vet vi däremot från en rad rapporter, inte minst den senaste från OECD, att det är allt annat än nolltolerans som gäller. Sverige sjunker snabbt vad kunskapsresultaten beträffar, men när det gäller sena ankomster och ordningsstörningar på lektionerna ligger vi i topp. (Förlåt mig, Umeå, om ni är undantaget som bekräftar regeln!)

Allt oftare känns det som att linjen från det officiella Sverige inte är att hävda sin auktoritet där man bör utan där man kan. Att dra in julmusten ger upphov till lite gnäll, men det blir inte arbetsamt på riktigt som när man ska ta itu med elever som förstör lektionerna för sina kamrater. Eller när ordningsmakten ska avhysa personer som ockuperat mark och slagit läger mot markägarens vilja. Då är det enklare att bötfälla medlemmar av den snälla och lätthanterliga medelklassen som glömt att söka tillstånd för en småändring på huset.

Nu finns det inte mer i den västerbottniska anekdoten att krama ur, tänker ni. Men jodå, jag anar lite formalistisk ansvarsflykt också. Av tv-inslaget framgår att det existerar någon sorts instruktion – eller ”råd” – som ålägger måltidsansvariga att inte servera drycker med socker. Om det är kommunen eller Livsmedelsverket som ligger bakom får vi inte veta.

Vad gäller fast föda finns tydligen inte samma order. Men betyder det verkligen att man ”inte kan göra så mycket åt” maten? Kan man inte köpa in andra rätter istället? Eller finns det ”råd” som kräver servering av sockerhaltig mat? Jag bara undrar.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

                                                                           *

Detta nummer innehåller ingen ”Världens gång” av Johan Hakelius, och så kommer det tyvärr att vara även fortsättningsvis. Inom kort tillträder Johan som chefredaktör för Fokus och de nya plikterna gör att han måste skiljas från gamla uppdrag. Vi önskar honom all lycka i hans nya värv och framför ett stort och varmt tack för all den läsglädje han har erbjudit.

Samtidens stolligheter kommer dock inte att plötsligt gå fria. I nästa nummer gör Johans efterträdare debut. Vinjetten blir ny, signaturen likaså, men humöret blir gott och stilen full av sälta.