Den förändrar livsmiljöerna för groddjur, kräldjur, fåglar och däggdjur. Den ska lämnas in i plastsäck på återvinningscentralen. Parkslide sprider sig via jordstammar (rhizom) i marken. Långdistansspridning sker via flytt av jordmassor, där rhizombitar så små som 0,7 gram kan växa upp till nya plantor.

Om du letar sommarstugor ska du upptäcka att frågeformuläret där säljaren svarar på om det finns något lurt med stugan, om rökgången läcker eller vattnet i brunnen fått anmärkningar, numera utökats med en fråga om det finns parkslide på tomten.

Man kan bli paranoid för mindre.

Monokulturen rycker allt närmare.

Det finns en språklig motsvarighet till parkslide, och det är ett litet ord på fyra bokstäver som enligt ordlistan har två betydelser:

”1. Karaktär i teaterpjäs eller film vars egenskaper tecknas genom repliker och agerande.

2. Visst (förväntat) sätt att vara och bete sig i ett socialt sammanhang.”

Det finns även en tredje betydelse:

”Rörelse vid avancerad flygning som innebär att planet roterar ett helt varv kring sin längdaxel.”

Men den kan vi tills vidare lämna därhän.

Det handlar alltså om ordet ”roll”.

Jag minns en svunnen tid när folk fick ämbeten, uppdrag, tjänster, platser, anställningar, befattningar, yrken, poster, eller jobb, rätt och slätt.

Alla dessa arter har numera trängts undan av parkslidet ”roll”.

Såna här språkliga invasioner sker inte utan orsak. De kan inte genomföras utan att de svarar mot djupt liggande behov, undertryckta önskningar eller strömningar i samhället.

Jag kan tänka mig två sådana orsaker, med stöd av ordlistans definitioner, och har svårt att avgöra vilken som är mest nedslående.

Alla mellanchefer och högdjur som utgjuter sig om hur de ser fram emot sin nya ”roll” har insett att det inte har så stor betydelse vad de faktiskt kommer att uträtta på sin nya tjänst, plats, anställning, et cetera, utan att det avgörande är hur de kommer att vara och bete sig i det nya socia­la sammanhanget.

Det handlar alltså inte om kompetens och idéer, utan om gångkläder och frisyrer, om att ha järnkoll på floskler som signalerar att här har vi schvung i stegen och vind i ryggen. Det handlar om att ha en bakgrund, ett namn och ett kön – eller ännu hellre en könsuppfattning – som väcker vissa förväntningar, och som uppskattas av så kallade röststarka grupper som retweetar snabbare än sin egen skugga.

Den andra orsaken till ordets utbredning är att det lånar status och stjärnglans från film- och teatervärlden.

Man är minsann ingen vanlig löneslav som lommar från det ena kneget till det andra, för att gno ihop till den dagliga lunchkorven. Nej, man är en skådespelare som engageras för den ena rollen efter den andra. Och skådespelarens yrke består i att låtsas vara olika påhittade personer, och att göra det så skickligt att vi sitter där framför våra skärmar och fascineras av att Carl-Gustaf Lindstedt är Willy Loman. Men tji fick vi, för i nästa ögonblick studsar han upp ur en låda i Hylands Hörna med narrbjällror dinglande från skallen, och är lika trovärdig då.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Men vem är han egentligen, bakom alla sina roller?

Det är ovidkommande. Skådespelaren har gått vidare till nästa roll, och griper sig an den med själ och hjärta.

Eller?

Står han bara i strålkastarljuset och säger dramatikerns repliker, följer regissörens scenerier, utför koreografens danssteg och gör bruk av scenografens väggar, bord och stolar medan han tänker på något annat?

Det vet vi inte. Skådespelaren är oåtkomlig i sin roll. Ingen kan hålla honom ansvarig för vad rollen gör. Den åskådare som stormar upp på scenen och kastar sig över Peter Stormare för att hindra honom från att sticka ihjäl den tjuvlyssnande Polonius bakom skynket gör sig till en löjlig figur som har missat överenskommelsen att alltsammans bara är en låtsaslek.

Men rollen är ingen ofarlig manöver. Risken är stor att man störtar till marken.