När årets viktigaste ord skulle utkoras i Ryssland 2014 handlade nästan alla nomineringar om konflikten mellan Ryssland och Ukraina eller Ryssland och väst. På första plats kom slagordet vårtkrim, ”krymnasj”, stavat med liten bokstav och med de två orden sammanskrivna. Ett annat ord på listan var sanktion, ett ord som från att ha haft mycket låg frekvens i ryskan plötsligt under 2014 fick en mycket hög. Språk och politik står nära varandra i dagens Ryssland, inte bara i propagandan utan också i lagstiftningen och inte minst i den nyaste ryska skönlitteraturen.

Under de senaste femton åren har olika restaurativa och konservativa krafter alltmer fått fäste inte bara inom politiken utan också i samhället och kulturen. I den ryska inrikespolitiken har dessa förändringar kommit till uttryck i en rad repressiva lagar: mot utländska organisationers närvaro i Ryssland, mot propaganda för icke traditionella former av sexualitet, mot användning av utländska ord i ryskan, mot användning av utländska alfabet liksom en lag mot användning av svordomar i offentliga sammanhang. Flera av lagarna gäller alltså det ryska språket.

Redan i den ryska konstitutionen från 1993 slås fast att ryskan är det enda statsspråket, samtidigt som de delrepubliker som ingår i Ryska federationen försäkras rätten att använda sina språk. Något statsspråk hade inte funnits under sovjettiden även om också då ryskans hegemoni varit självklar. Lenin hade här velat gå ifrån den förrevolutionära konstitutionen från 1906 som hade gjort ryskan till imperiets språk. För Lenin hade det ryska imperiet varit ”folkens fängelse” och avskaffandet av statsspråk var för honom ett sätt att distansera sig från tsarmaktens förryskningssträvanden.

Flera av de uppräknade lagarna är enbart ramlagar som inte i första hand förutsätter någon form av sanktion, men som är av betydelse för förståelsen av det ryska samhällets idémässiga och ideologiska riktning. I december 2014 antog den ryska regeringen ett kulturpolitiskt handlingsprogram för de kommande åren, där återigen betydelsen av och värnandet om det ryska språket är viktiga frågor.

En orsak till denna upptagenhet av ryska språket är dettas minskade betydelse till följd av Sovjetunionens undergång, liksom engelskans alltmer framträdande plats i ryska massmedier, i rysk reklam och i sociala medier. Ryskan är ett ifrågasatt imperiespråk på ett helt annat sätt än engelskan. Ytterligare en viktig orsak är den delegitimering av det ryska språket som orsakades av 70 år av sovjetisk propaganda, som bidrog till en deformering av det officiella språket. Forskare beskriver ibland den sovjetiska språksituationen med hjälp av Orwells roman 1984 som ett ryskt newspeak. 1990-talet innebar sedan en liberalisering och normupplösning eller om man så vill en normbefrielse av det ryska språket.

Lagstiftningen används alltså för att disciplinera det ryska språket. Lagen mot användning av icke-kyrillisk skrift stiftades ursprungligen för att förhindra att delrepubliken Tatarstan skulle övergå till latinsk skrift, vilket skulle föra republiken närmare Turkiet. Tatariska är nära släkt med turkiskan.

Vissa av de nystiftade språklagarna är av det slag att de kan väcka åtlöje. Lagen mot användning av svordomar i offentligheten stiftas i ett land där kraftord är mycket brukade och har en bred folklig förankring. Den leder till censuringripanden i filmer som Andrej Zvjagintsevs ”Leviathan”, som utspelar sig på ryska landsbygden. Scenerna med gräl och konflikter känns onaturliga då svordomarna är bortplockade och ersatta av tystnad.

Lagen mot användning av utländska ord kan också ge ett komiskt intryck: i själva lagparagrafen används ett av de ord som lagen vill förbjuda, alltså ett ord där det existerar en rimlig och frekvent rysk motsvarighet. Lagen bryter mot sig själv:

Vid användning av det ryska språket som Ryska federationens statsspråk är det inte tillåtet att använda ord och uttryck som inte motsvarar det moderna ryska litteraturspråkets normer (inbegripet svordomar) med undantag av utländska ord som inte har gängse analoger i ryska språket.

Ordet ”analog” låter lika utländskt i ett ryskt öra som i ett svenskt. Lagen blir också löjlig eftersom det ryska språket, förutom under sen Stalintid, alltid har varit öppet för lånord. Det är också särmärket för den ryske nationalskalden Aleksandr Pusjkins språk, som bland annat på grund av denna öppenhet är lika rikt som Shakespeares engelska. Det ryska språket blir alltså underminerat i den klåfingriga lagstiftning som är avsedd att skydda det. Under ett möte med kulturarbetare i december 2014 uppmanade president Putin till ”ett undvikande av överflödig latinisering” av ryskan.

Det liberaldemokratiska partiets ledare Vladimir Zjirinovskij har föreslagit ett förbud mot bokstaven ”bl” som står för ett hårt i-ljud eftersom han menar att bokstaven kommer från tatarerna. I ett annat sammanhang har han tvärtemot dumamajoriteten föreslagit stadfästande av svordomarnas viktiga roll för det ryska folket i en särskild lag och hävdat att svordomarna är en normal del av det ryska språket. Hans förslag innehåller samma klåfingrighet som utmärker språklagarna men förvandlas helt till en fars.

Ryska språket på nätet är också en fråga om regler och kamp mot regler. Ryska myndigheter har försökt att ta kommandot över internet. Det går numera att skapa domännamn med ryska bokstäver och det finns ryska alternativ till Facebook, Twitter och andra sociala verktyg. Friheten på nätet är emellertid stor. Från millennieskiftet började man använda vad som kallades ett slödderspråk, ”jezyk padonkof”. Man skrev inläggen med fonetiskt stavning, vilket innebar en helt annan ortografi. Slödderspråket är nu nästan helt borta från nätet, men fenomenet kan ha bidragit till en viss uppluckring av stavningsnormerna både på nätet och på papper. En orsak till att fenomenet försvann kan ha varit att den dåvarande presidenten, Medvedev, uttalade sig positivt om fenomenet. Det blev så pass erkänt som språk i sociala medier att det förlorade sin exklusivitet och sin normkritiska potential.

Ryska språket befrämjas likaså i en organisation,”Russkij mir”, i översättning ”Den ryska världen”, som bildades för några år sedan, och som har som sitt viktigaste syfte att befrämja det ryska språket i de forna sovjetrepublikerna men också i resten av världen. ”Russkij mir” fanns med på nomineringslistan över de viktigaste uttrycken under 2014. Delvis fungerar ”Russij mir” som British council eller Svenska institutet för den delen, men dess politiska funktion är enligt stadgarna mycket vittgående. Ett av syftena är att främja den ryska utrikespolitiken. Försvaret av det ryska språket i de forna sovjetrepublikerna förvandlas till säkerhetspolitik och expansionistisk utrikespolitik till exempel när det gäller Ukraina eller som Putin formulerade sig i sitt annekteringstal:

I Ukraina lever miljoner ryska människor, ryskspråkiga medborgare, och Ryssland kommer alltid att skydda deras intressen med politiska, diplomatiska och juridiska medel.

”Russkij mir” förvandlas alltså från ett kulturbegrepp till en fråga om befästandet av en rysk politisk och militär sfär. Skyddet av ryskspråkiga i de länder som tidigare ingick i Sovjetunionen är en rysk doktrin som i sin nuvarande utformning egentligen helt förändrar det säkerhetspolitiska läget i dagens Östeuropa.

Delegitimeringen av det ryska språket från sovjettiden motsvaras av en delegitimering som sker nu i dagens propagandaspråk riktat mot Ukraina och mot väst. Peter Pomerantsev använder liksom många andra begreppet ”simulacra” för att beskriva den rådande situationen. Det är en smula nattstånden term från postmodernismens rika teoribildning. Termen kommer från den franske filosofen Jean Baudrillard och syftar på vår samtid när massmedialiseringen innebär att sökandet efter det sanna, det autentiska, i ett skeende blir omöjligt. Det finns ingen verklighet bakom massmedias ord, bilder och berättelser utom andra ord, bilder och berättelser. Baudrillard formulerade på ett provokativt vis att ”Irakkriget har aldrig ägt rum”, och menade med det att den bild vi fick av detta krig härstammade från den amerikanska propagandan. Baudrillard skrev om Västeuropa och USA, Pomerantsev använder samma begrepp om propagandan i dagens Ryssland. Det är inte längre fråga om den sovjetiska propagandan som gav bilder som ofta var motsatsen till verkliga förhållanden, den ryska propagandan idag har helt kastat loss från förbindelsen med verkligheten, vilket resulterar i vad Pomerantsev definierar som simulacra. För Pomerantsev är därför den ryska verkligheten idag en genomförd postmodernism. Om vi fortsätter Pomerantsevs tanke så skulle ett exempel vara uttrycket ”artiga människor” som också finns med i språknomineringslistan för 2014. Det används för att beteckna de ryska soldater som intog Krim och uttrycket används i språket på ett ambivalent sätt på allvar eller som sarkasm. Några ”artiga människor” fanns i alla fall inte i verkligheten.

Också de ryska imperietänkarna, som befinner sig till höger om Putin, använder sig av simulacra i sin retorik. Den mest framträdande av dem, Aleksandr Dugin, använder simulacra som beskrivning på alla ideologier som han menar inte längre har någon politisk kraft. Han räknar upp kommunismen och fascismen och menar att liberalismen snart också ska räknas som ett simulacrum, i alla fall i Ryssland. Liberalism innebär i Dugins ögon egentligen alla politiska system i väst. För honom gäller det att övervinna epoken av simulacra, och det kan göras med hjälp av Ryssland självt som alltså för honom innebär en absolut och mystisk värdegrund, men för Pomerantsev står simulacra för döljandet av verkligheten och avsaknad av någon värdegrund i det officiella Ryssland av idag. En del av detta absoluta är för Dugin det ryska språket:

Vilka skulle vi vara om vi inte fått detta absoluta, stora och översköna ryska språk? Vi skulle vara stumma kreatur! Språket fick vi i gåva av folket och vi måste känna tacksamhet mot folket för denna gåva.

Både Ryssland och det ryska språket får hos honom en sakral karaktär.

Det speciella med den politiska propagandan i Ryssland som simulacra-begreppet vill fånga är att varje händelse får många tolkningar och berättelser, som alla är overifierbara. Det är ett märkligt, eller kanske tvärtom symtomatiskt faktum, att både kritikerna av den nutida ryska verkligheten och dess försvarare placerar Ryssland i postmoderniteten och i postmodernitetens teoribildning. För Pomerantsev och många med honom ägnar sig de ryska ledarna åt att skapa simulacra, för Dugin är det tvärtom de ryska ledarnas uppgift att övervinna postmodernismen och simulacra, som för honom kanske är detsamma som tidsandan. De absoluta värdena är Ryssland och det ryska språket.

Synen på ryska språket som uttrycks av Putin eller Dugin liknar tyska tankar under 1920- och 1930-talen om nödvändigheten av att skydda tysktalande i hela Europa. En av dåtidens tyska språkvetare menade att ”tyskan är som ett heligt arvegods och en kostbar klenod som gömmer sig i våra själar”. Det talades likaså mycket vid den tiden om nödvändigheten av att skydda det tyska språket i diasporan, som man uppfattade som hotat. Det är en motsvarighet till Putins tal om att skydda det ryska språket i Ukraina.

Hela denna språksituation ifrågasätts, bekräftas eller avspeglas i en rad litterära verk. Ibland föregår skönlitteraturen lagstiftningen, ibland kan den ses som en direkt kommentar. Språktemat har blivit en fix idé i den nyaste ryska romankonsten. Hos Vladimir Sorokin i hans roman Blått fett är det kinesiska som håller på att ta över ryskan och romanen är uppfylld av kinesiska ord som för en vanlig rysk läsare är obegripliga. I slutet av romanen finns en förklarande ordbok. Sorokin har här säkert blivit påverkad av Stanley Kubricks ”A Clockwork Orange”. Romanen spelar på rädslan för ”den gula faran” som är ett återkommande motiv i ryskt tänkande. Boken är full av svordomar och innehåller pastischer på de klassiska ryska författarnas verk kryddade med kraftord. Boken utkom redan 1999 och den föregår lagen mot svordomar. Den utsattes för hård kritik i pressen och författaren åtalades för pornografibrott för en av scenerna, men frikändes. Blått fett tog temperaturen på den ryska tryckfriheten och diskussionerna om den visade vad som höll på att hända, utan att någon tycks ha noterat det mer än i förbigående. I en på svenska nyutkommen roman, dystopin Tellurien, är Ryssland liksom EU upplöst. Istället för Ryssland finns ett stort antal småstater där olika språk och dialekter talas. Endast i en av dessa har ryskan överlevt. Centrum för alla dessa småstater ligger i Altaj och heter Tellurien, och istället för ryska är altajska, tatariska och franska officiella språk.

Viktor Pelevins roman Generation P är uppfylld av reklamens engelska. Romanen kom redan 1999 men filmatiserades för ett par år sedan. Nu kan den ses som en nostalgisk påminnelse om ett kaotiskt men också fritt Ryssland strax efter Sovjetunionens fall. I en relativt nyutkommen roman, dystopin SNUFF, är skriftspråken i framtiden kyrkoengelska eller högmedel¬sibiriska. Ryskan finns enbart kvar som ett marginaliserat talspråk.

I om möjligt ännu högre grad är språket tema hos de konservativa ryska författarna till höger om Putin. Det gäller till exempel Maksim Kononenkos roman Den’ otlicnika, ”Mönsterelevens dag”, från 2008. Kononenko är en populistisk krönikör som vid flera tillfällen blivit utestängd från nätet bland annat för att han propagerat för ett bombanfall mot Storbritannien. Hans bok är en skruvad satir över en stat som styrs av de ryska liberalerna och deras värden. Den är en djupt konservativ och populistisk tänkares mardröm om ett Ryssland där liberalerna fått makten.

Det språk som skall införas som statsspråk är georgisk-ukrainska: ”Det är slående hur vackert det ukrainsk-georgiska språket är.” Flera exempel på detta nya statsspråk ges också i romanen. Valet av påhittat statsspråk var särskilt provokativt eftersom romanen var nyutkommen då Georgien genomfört sin rosenrevolution och Ukraina sin orangea revolution. Den utkom samma år som Georgienkriget utspelades. Många ord i Kononenkos roman är obegripliga för den vanliga läsaren på samma sätt som kinesiskan i Sorokins roman Blått fett.

Ett annat exempel är Aleksandr Prochanov. Han är en av Rysslands mest lästa skönlitterära författare och en imperiebejakande publicist. En av hjältarna i hans roman Politolog (2005) lägger fram planer på skapandet av ett nytt ryskt imperium utan någon annan ideologi än det ryska språket och de ryska skönlitterära författarnas texter. Stalin hann aldrig genomföra sitt projekt eftersom han blev mördad av Chrusjtjov, just för att denne var emot den nya språkliga ideologiska inriktningen. Alla ryska städer skall enligt detta projekt döpas om efter ryska författare. Alla modersmålslärare skall i detta framtida rike tilldelas Stalin som efternamn.

Prochanov skriver alltså en satir över den överdrivna roll som ryska språket håller på att få i det moderna ryska statsbygget. Samtidigt uttalar han sig själv i artiklar på samma sätt om det ryska språket och nu på allvar. Det är en ambivalens som karaktäriserar den ryska kulturen idag: det är ofta omöjligt att veta om en text eller ett konstverk skall uppfattas som satir eller som allvar.

En tredje liknande storslagen språkutopi, som varje rimlig läsare uppfattar som en dystopi, är Michail Jurjevs Det tredje imperiet (2007). Jurjev är före detta vicetalman i Duman. I hans bok, som nog också har skönlitterära ambitioner, utvecklas en framtidsvision av Ryssland 2053 då det ryska imperiet erövrat hela Europa. Boken är utformad som en beskrivning av Ryssland gjord av en amerikansk student, som besöker landet i en framtid då det ryska språket efter ett för Ryssland framgångsrikt världskrig blivit det enda officiella språket inte bara i nuvarande Ryssland utan också i hela Europa, som erövrats i detta krig. Tyskan har dock en viss status, men estniska och lettiska har förbjudits. Efter en noggrann genomgång av de praktiska omständigheterna vid införandet av ryska i Europa fastlås att övriga språk bara ska finnas för privat bruk.

Denna dystopiska språkplanering ironiserar också över EU:s aktiva språkpolitik för användningen av olika språk i Europa. Boken ger en så absurd bild att den är svår att ta på allvar, men skildrar samtidigt så mycket av övervåld mot andra folk och språk att den gör ett obehagligt intryck.

Frågan om ryska språket och dess ställning i landet, i Europa, i världen och i historien är alltså helt central i dagens Ryssland, i lagar, i politiken och i skönlitteraturen. Den är för närvarande en av den ryska kulturens och det ryska samhällets viktigaste tankefigurer. Från att ha varit en fråga för språkvårdare, lärare och felfinnare har den hamnat i det ryska samhällets absoluta fokus och blivit storpolitik. Samtidigt som den används på ett manipulativt sätt av maktens företrädare kan den användas som en motkraft mot dessa manipulationer, och det finns ett formidabelt kulturellt kapital i den ryska litterära traditionen från Pusjkin till Solzjenitsyn och till många nutida författare som ingen politisk makt i världen kan stå emot. Det är också det kapitalet som inger hopp för det ryska språket och för Ryssland.

Per-Arne Bodin är professor i slaviska språk vid Stockholms universitet.