När William Lai denna månad tillträder som Taiwans nya president får landet förs­ta gången en ledare som uttryckligen uppgett att han arbetar för taiwanesisk självständighet. Lai kommer från den så kallade djupgröna fraktionen inom regeringspartiet Democratic Progressive Party (DPP) som ser Taiwans historia åtskild från Kinas och hellre talar den lokala dialekten än det rikskinesiska språket mandarin.

Än mer anmärkningsvärt är att DPP i januari blev första taiwanesiska parti någonsin att vinna tre presidentval i följd. Sedan det första valet 1996 har relationen till Kina annars fungerat som en politisk pendel.

Det kinesiska nationalistpartiet Kuomintang (KMT) förlorade år 2000 makten efter ett drygt halvsekels oavbrutet styre över Taiwan, då väljarna lockades av den taiwanesiska identitet som DPP stod för. Men det unga aktivistpartiets vågade hållning mot Peking ökade inte bara risken för väpnad konflikt. Slitningarna drabbade även ekonomin och förvärrade Taiwans internationella isolering, i en tid då omvärlden såg Kina som en global tillväxtmotor under politisk liberalisering.

KMT vann därför valet 2008 med rekordstort antal röster genom att utlova bättre relationer med ett allt rikare och mäktigare Kina. Under president Ma Ying-jeou började flyg, fartyg och post för första gången någonsin gå över Taiwansundet utan att först passera tredje land. ­Antalet turister och studenter från Kina ökade dramatiskt. Ma blev vidare Taiwans första ledare att kommunicera direkt med Kinas president, och för första gången på 38 år tilläts ön medverka som observatör vid FN-möten.

Under sin andra mandatperiod försökte Ma Ying-jeou driva genom CSSTA,­ det största av flera handelsavtal med Kina, utan sedvanlig debatt i parlamentet. Men avtalets omfattning innebar risken för ekonomiskt beroende av Kina. När innehållet blev känt påbörjades protester som fick namnet solrosrörelsen med miljontals deltagare, och studenter som ockuperade parlamentet tills regeringen tvingades skrota avtalet. Demonstranterna riktade sig även mot tanken att närma sig Kina på etniska eller historiska grunder, och hämtade inspiration från de protester som årtionden tidigare tvingat KMT till demokratisering.

Återigen såg väljarna dpp som en garant för minskat kinesiskt inflytande och ökat självbestämmande. Tsai Ing-wen blev 2016 landets första kvinnliga president, och omvaldes med bred marginal 2020 då utvecklingen i Hongkong ytterligare ökade misstron mot Peking.

Att nationalistpartiet KMT, som en gång förlorade inbördeskriget mot Mao Zedongs kommunister, nu är det parti som vill närma sig Kina kan verka paradoxalt. Detta beror på att DPP traditionellt förknippas med taiwanesisk självständighet, medan KMT – i alla fall formellt – ännu inte gett upp tanke på att själva styra över ett enat Kina. Just som Japan under andra världskriget blir DPP därför en gemensam fiende som hotar den kinesiska nationen.

Lackmustestet heter 1992 års konsensus, en överenskommelse som ingicks mellan KMT och Peking när Taiwan fortfarande var en diktatur. Det innebär förenklat att Kina och Taiwan tillhör samma nation, utan att specificera utformningen av denna nation. På så vis kunde man tillfälligt åsidosätta det politiska käbblet och fokusera på ekonomiskt samarbete.

Men DPP vägrar – liksom en majoritet av befolkningen – att erkänna denna så kal­lade konsensus. Eftersom Peking ser avtalet som en förutsättning för samtal, så har den officiella dialogen sedan 2016 i princip upphört, precis som under DPP:s styre 2000–2008.

Som en konsekvens har spänningarna och Kinas militära aktiviteter kring Taiwan ökat. Men i år bröt alltså väljarna pendelrörelsen: istället för att återgå till KMT röstade de fram en president som är känd för ännu djupare skepsis mot Kina. Detta trots KMT:s konstanta varningar om ”ett val mellan krig och fred”.

Trendbrottet har främst två anledningar. Till att börja med har Kina blivit mind­re attraktivt för Taiwans invånare. Framförallt bidrar den tilltagande repressionen under Xi Jinping och löftesbrotten i Hongkong till minskad aptit på alla slags politiska överenskommelser med Peking.

Detta märks tydligt i den senaste undersökningen av National Chengchi University i Taipei, där 61,7 procent av öns invånare nu ser sig som taiwaneser och endast 2,4 procent som kineser. I den första undersökningen 1992 var det tvärtom fler som uppgav ”kines” än ”taiwanes” som sin kulturella identitet. Likaledes är det nu bara drygt 7 procent av befolkningen som vill se en politisk union med Kina, ens på lång sikt.

Inte heller utgör Kinas numera stagnerande ekonomi samma dragningskraft som tidigare. Sedan 2018 har den totala exporten till Kina minskat, jämfört med en ökning på 80 procent till USA som nu bland annat är störst importör av taiwanesiska jordbruksprodukter. På ett drygt årtion­de har andelen av Taiwans utlandsinvesteringar som går till Kina minskat från 85 till 13 procent.

Anledning nummer två är KMT:s svårigheter att justera sin självbild i takt med väljarnas uppfattning. Partiets drivs av en kinesisk identitet och arbetar fortfarande för en politisk union med Kina, låt vara att uppfattningen om tidsplan och villkor varierar inom partiet.

Därför gick KMT åter till val på att omfamna 1992 års konsensus och realisera CSSTA, trots att tioårsjubileet för solrosrörelsen stod inför dörren. DPP anklagades för spänningarna med Kina och för ”de-kinesifiering” efter förändringar i läroböckerna. Under valveckan sade Ma Ying-jeou, som fortsätter vara en inflytelserik figur inom partiet, i en intervju med tv-­stationen Deutsche Welle att Taiwan ”måste lita” på Xi Jinping.

Givetvis känner KMT till väljarnas tvivel inför Kina, och ville därför fokusera på andra frågor. Man försökte kleta korruption på William Lai och framställa ekonomins tillstånd i dålig dager. Men för Taiwans invånare handlar inte Kinafrågan längre enbart om krig utan går igen i snart sagt alla politikområden.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Diskussioner om ekonomin blir ofta en debatt om hur mycket man bör förlita sig på Kina för tillväxten. När utbildning och kultur kommer på tal så står den lokala kontra den kinesiska identiteten i centrum. Då skillnaderna i andra frågor kan framstå som små i jämförelse blir intrycket ofta att inställningen till Kina är det närmaste Taiwans har en politisk höger-vänster-skala.

Sedan William Lai 2020 blev vicepresident har han tonat ned sin retorik kring Kina och taiwanesisk självständighet. Han har nu anammat Tsai Ing-wens politik om att ingen självständighetsförklaring är nödvändig, eftersom Taiwan redan är en de facto självständig nation. Lai kommer även att fortsätta att hålla dörren för dialog med Kina öppen – men endast som jämlikar, snarare än under förutsättningen att Taiwan erkänner sig vara en del av Kina.

Samtidigt fortsätter Taiwan att ut­öka de inofficiella relationerna med länder som inte erkänner det diplomatiskt. Något som underlättas av bland annat USA:s stöd, den inhems­ka halvledarindustrin och soft power som Asiens­ mest framträdande demokrati i motsats till Kina. Economist Intelligence­ Unit rankade i slutet av fjolåret Taiwan som världens åttonde starkaste demokrati, före länder som Kanada och Tyskland. Kina delade plats 142 med Uzbekistan.

Det är framförallt taiwans yngre invånare, uppvuxna i en demokrati, som känner ökat avstånd till Kina. Så länge KMT saknar förtroende i denna fråga får partiet svårt att öka sin potentiella väljarbas. En yngre generation politiker har därför försökt distansera partiet från 1992 års konsensus, men än så länge hind­rats av Ma Ying-jeou och andra i KMT:s konservativa fraktion. Motsättningarna är dock tydliga; efter kommentarerna om Xi Jinping bjöds Ma inte in att medverka vid det avslutande val­mötet i år.

Taiwan har därmed blivit ett problem där tiden är emot snarare än för Kina. Inga enkla lösningar finns då vare sig ekonomiska lockelser, historisk propaganda eller hot om krig tycks bita på den taiwanesiska väljarkåren. Och snart riskerar Peking att stå utan politiska samarbetspartner i landet.