Springnota
Offentlig och privat konsumtion upprätthåller därmed den totala efterfrågan i västvärlden någorlunda hyfsat.
Men följderna blev ändå massarbetslöshet och totalförstörda statsfinanser i många länder, en katastrof för det ogenomtänkta europrojektet och ett undergrävt folkligt förtroende för både finanssektorn och den politiska eliten.
Allmänheten har i och för sig betraktat den finansiella sektorn – bankerna – med avsky, förakt eller misstänksamhet under en stor del av Västerlandets historia, från Aristoteles och framåt. Att syssla med finanser har ofta setts som omoraliskt och dessutom som en samhällsekonomiskt värdelös verksamhet. Därtill har de återkommande finanskriserna skapat ekonomisk instabilitet och social otrygghet som man, inte utan goda skäl, har klandrat bankerna för.
Vi har alla sett filmen om Bonnie och Clyde, gangsterparet som blev ett slags amerikanska hjältar under 1930-talskrisen, just därför att de rånade banker. I början av filmen står de båda ute på prärien vid en öde bondgård som har övertagits av en bank. Bonden som förlorat sin gård till banken i en konkurs stirrar hatfyllt på bankens skylt och Clyde ger honom sin pistol och säger åt honom att skjuta några skott på bankskylten för att lätta på sin vrede. Bonden skjuter med vredgat engagemang, och vi förstår honom. Occupy Wall Street-rörelsen är ett uttryck för samma folkliga vrede riktad mot finanssektorn.
En växande rad av böcker och filmer klargör att det nu finns en allmän insikt om att den finansiella sektorn är ett hot mot stabiliteten i världsekonomin och måste reformeras i grunden. Det är inte längre fråga om traditionell, vanligen okunnig, vänsterkritik mot ett system som försvaras av liberaler och konservativa. Det är tvärtom alltfler liberaler och konservativa som nu står för en hårdför och insiktsfull kritik med krav på dramatiska förändringar. Till denna skara av kritiker ansluter nu John Kay, publicist på Financial Times, med en magnifik bok i ämnet: Other People’s Money.
John Kay är en välutbildad akademisk ekonom som också har arbetat i finanssektorn. Han är djupsinnig och historiskt, filosofiskt och litterärt bildad, självständigt tänkande och en lysande stilist. Här bjuds inte bara på citat från klassiker på området, som Adam Smith och Friedrich Hayek, eller vår tids tunga akademiker som Akerlof, Stiglitz och Scholes. Här flödar också referenser till skönlitterära författare som Goldsmith, Dickens, Auden, Brecht och Wolfe, för att nu inte nämna Konfucius och Ibsen.
Kay börjar med att fastslå att finanssektorn är en helt oumbärlig del av en utvecklad ekonomi. Det finns en helt felaktig populistisk föreställning som säger att det bara är produktion av varor (mat, kläder och stål) och tjänster (sjukvård och utbildning) som är på riktigt, medan finanssektorn är att betrakta som en värdelös kasinoverksamhet. Men det vi lär ut i grundkursen i nationalekonomi om finanssektorns helt fundamentala roll är fortfarande giltigt. Vi behöver dess betalningssystem, sparare och låntagare måste sammanföras effektivt, vi måste kunna fördela vår konsumtion över livscykeln och hantera alla de risker som tillvaron är fylld av.
Efter att ha fastslagit detta går emellertid Kay rakt på sak. Finanssektorn har blivit orimligt stor och sysslar alltmer med fel saker. Hur har det blivit så? Incitamenten är helt snedvridna och leder till att finanssektorn växer över alla bräddar och genererar ett orimligt högt risktagande som medför återkommande kriser. Bara några få procent av banksystemets tillgångar är fordringar på hushåll och företag som producerar varor och tjänster. Den överväldigande delen är fordringar på andra banker och finansiella företag. Dessa handlar med varandra, och det hävdas allmänt i branschen att denna intensiva handel är mycket viktig för att upprätthålla likviditeten i systemet och skapa transparens.
Kay underkänner helt dessa argument. Denna internhandel har till största delen inte något samhällsekonomiskt värde alls. Om man sammanfattar hans analys, säger han ungefär så här: De stora investmentbankerna och universalbankerna styrs numera av anställda på de högsta positionerna, och deras ersättning består till stor del av en bonus vars storlek styrs av vinsterna. Bortåt hälften av vinsterna har ofta gått till bonusbetalningar. Eftersom vinster bara kan åstadkommas genom risktagning och blir högre ju större risk man tar, är systemet riggat för extremt högt risktagande.
Risker har en obehaglig tendens att falla ut då och då, vilket leder till att vinsterna ersätts av gigantiska förluster. Normalt sett påverkar detta beslutsfattandet och dämpar risktagandet. Men i den moderna finanssektorn i London och New York är det inte så. Varför?
Kay menar att om ägarna av kapitalet i dessa finansföretag faktiskt kunde bedöma vilka risker som tas, skulle de välja väsentligt lägre risk än vad som nu är fallet. Men beslutsfattarna är anställda som har motiv för att ta mycket höga risker och dölja detta under komplexa förpackningar och olika slag av kontrakt. Det är därför orwellianska akronymer som CDO (Collateral Debt Obligation) och CDS (Credit Default Swap) har vuxit fram. Insikten om detta var mycket låg före finanskrisens utbrott 2008 och den är inte uppenbart bättre idag.
Resultatet är att de ledande tjänstemännen – vd:ar, finanschefer och chefer för tradingavdelningar – tar höga risker som ger höga vinster så länge det går bra. Dessa vinster går till stor del till dem själva i form av bonus. När riskerna faller ut, som 2008, betalas bonusarna baserade på föregående års resultat ut ändå, och någon återbetalningsskyldighet på grund av förluster finns inte. Dessa beslutsfattare vinner alltså när det går bra, men förlorar inte när det går dåligt. Detta ger ett mycket högre risktagande än när man satsar egna pengar. Det är därför Kays bok heter Other People’s Money. När man tar risker med andras pengar och effekten av detta risktagande är asymmetrisk blir effekten förödande.
Eftersom det gamla systemet där höga tjänstemän oftast stannade i samma bank till pension i stort sett är borta, räknar de ledande tjänstemännen dessutom med att de vanligen kommer att ha bytt jobb innan riskerna faller ut. Ett vanligt uttryck i gruppen är enligt Kay ”I’ll be gone, you’ll be gone”. Då Nemesis slår till drabbar det någon annan och inte oss.
Kay påminner om att alla involverade dessutom vet att dagens jättelika finansföretag är ”too big to fail” – alltför stora och viktiga i de nationella ekonomierna för att få gå omkull. De skulle då dra med sig stora delar av den övriga finanssektorn och därefter även företag och hushåll i den reala ekonomin. Detta skulle medföra en riktig 1930-talskris, eller något än värre. Därmed kan man lita på att skattebetalarna måste gå in och ta hand om förlusterna. Staten är garant, och då inte bara för bankens överlevnad utan egendomligt nog också för en stor del av ägarnas kapital och ibland till och med de ledande tjänstemännens fortsatta anställning. Detta ökar riskbenägenheten ännu mer, och erfarenheterna från finanskrisen 2008–2009 förstärkte än mer denna förlitan på statens roll som räddande ängel.
Till detta kommer forskningsresultaten kring hur rationella vi människor egentligen är när det gäller riskhantering. Kay noterar att enligt modern beteendeekonomi styrs människans riskhantering i grunden av drömmar om att få det bättre, en vilja att kunna påverka sitt öde och en slagsida mot optimism. Vi är därför i en viss mening lätta att lura, och detta är vad som nu pågår.
Kay betraktar en mycket stor del av tradingverksamheten i de stora investmentbankerna som ett slags vadslagning med andra människors pengar och påpekar att spel om pengar och pengars värde (gambling) är någorlunda strängt reglerat i lag i de allra flesta länder. Den kasinoverksamhet som utgör en stor del av investmentbankernas handel är däremot i praktiken närmast oreglerad.
Hela problemet är egentligen, enligt Kay, ett resultat av att en relationsbaserad finansiell kultur, där banktjänstemän faktiskt träffade sina kunder och byggde upp ett varaktigt, ömsesidigt förtroende nu har ersatts av en transaktionsbaserad kultur utan sådana kontakter. I de stora finansiella konglomeraten använder i praktiken ledningarna andra människors pengar för att berika sig själva.
Så vad skall vi då göra? Kay tror inte på utbyggd reglering av finanssektorn. Han påpekar att the Glass–Steagall Act, som infördes av president Roosevelt efter 1930-talskrisen var på 39 sidor. Den nya Frank–Dodd Act som nu har införts i USA utgör över 30 000 sidor regleringstext som ingen kan överblicka. Än värre är det i EU, där det nu påbörjade regelverket förväntas komma upp i den dubbla ordmassan. De stora finanskonglomeraten kommer att kunna runda dessa regelverk utan att reglerarna ser vad som händer.
Det är samtidigt svårt att förstå hur man skall kunna återupprätta en finanssektor baserad på förtroende och varaktiga, personliga relationer. Sådant kan ju knappast kommenderas fram av staten. Men Kay är konkret. Han stöder varmt det som på engelska kallas ”ring-fencing of the retail banking sector”. Den bankverksamhet som kallas detaljhandel – där vanliga hushåll, företag och organisationer sparar och lånar och får hjälp med betalningar och annat – skall skiljas helt från investmentbankverksamhet, finanssektorns partihandel. Detaljhandelsbankerna skall hållas måttligt stora för att stimulera en bankverksamhet präglad av förtroende och personliga relationer och där kreditgivning bygger på verklig kunskap om låntagarnas kreditvärdighet.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Investmentbankerna skall få veta att de inte kommer att räddas av staten i den meningen att ägarna skyddas. Om det egna kapitalet är borta, har de förlorat sitt kapital och staten tar över finansföretaget. Staten kan sedan lägga ner delar av verksamheten, rekapitalisera andra och efter hand sälja dessa. Staten skall ha samhällsekonomins bästa för ögonen och därför hindra bankfallissemang som kan få kedjeeffekter i ekonomin, men skall göra klart att ägare som förlorar sina pengar på finanssektorns kasinoverksamhet inte blir ersatta av skattebetalarna. Detta leder till ett mer måttfullt risktagande. (Det bör noteras att det system där staten räddar bankägarnas kapital just har avskaffats i Sverige och att en liknande utveckling faktiskt pågår i flera andra länder.)
Slutligen vill Kay förändra kreditvär deringsinstitutens roll. Dessa betygsätter olika skuldinstrument som exempelvis obligationer utfärdade av företag, kommuner och stater, och dessutom mängder med avancerat förpackade inteckningslån (CDO). Värderingsinstitutens affärsidé är att bedöma risken för att utfärdaren av dessa instrument inte kommer att kunna betala tillbaka.
Det finns i princip tre kreditvärderingsinstitut i världen som tillsammans har bortåt 95 procent av marknaden: Standard & Poor, Moody’s och Fitch. Fram till 1970-talet anlitades dessa av placerare som ville få hjälp med att bedöma låntagarnas (emittenternas) kreditvärdighet. Det var placerarna som betalade för kreditvärderingsinstitutens tjänster. Därmed konkurrerade instituten genom att göra så realistiska bedömningar som möjligt. Absurt nog inleddes sedan en utveckling mot att det är låntagarna, emittenterna, som anlitar kreditvärderingsinstituten och betalar dem för att själva bli utvärderade. Det betyder att instituten förlorar sina kunder om de meddelar obehagliga sanningar. Starka incitament för att överdriva kreditsäkerheten är alltså inbyggda i systemet, vilket förstärker tendenserna till oansvarigt risktagande.
Kay menar att kreditvärderingsinstituten måste tvingas tillbaka till att konkurrera om placerarna och få betalt av dem. Det nuvarande systemet är helt orimligt.
Om finanssektorns framtid är Kay djupt pessimistisk. Han konstaterar att det kommer att bli en ny finanskris. Slutorden lyder: ”Den reformering av finanssektorn som föreslås i denna bok är ett provisoriskt utkast till plan för hur de politiska ledarna skulle kunna förbereda sig för nästa finanskris. De hade kunnat använda den kontroll över finanssektorn som de fick under den stora krisen till att omstrukturera branschen. Men det gjorde de inte och det innebär att de helt säkert får en ny chans – kanske för att göra samma misstag igen.”
John Kay är inte ensam om denna pessimistiska bedömning, men hans är nog den bäst underbyggda. Jag bävar.