Frågan gäller: hur högt i tak är det bland våra universitet och högskolor? Dessvärre verkar höjden bli allt lägre. I ett signerat upprop i Sydsvenskan (24 februari) skrev ett antal masterstudenter bland annat att ”Fördomar och ’vi och dom-tänk’ har florerat oemotsagt av lärare”. De skriver även att universitetet behöver visa att det är en plats där varken studenter eller medarbetare riskerar att utsättas för diskriminering, kränkning eller minoritetsstress.

Det är nog få som kan tänkas invända mot att arbets- och studiemiljöer bör präglas av ett arbete mot diskriminering och kränkande behandling. Men studenternas subjektiva bild av situationen tycks inte stämma överens med vad som har skett.

Det framgår efter att professor Mariah Larsson vid Linné­universitetet i samma tidning tog bladet från munnen och redde ut att rasistiska stereotyper som har förekommit under utbildningen har varit i en strikt akademisk kontext (16 mars). Hon underströk att det skedde i samband med föreläsningar om rasistiska stereotyper med exempel hämtade från olika kultursfärer.

Professorn vittnar även om kolleger som blivit så pass rädda för att anklagas för att vara rasister eller sexister, att de utövar självcensur. Det är allvarligt, både för lärarna och för kunskapen som sådan. Om lärare känner tveksamhet inför att föreläsa om det som är allra mest relevant för sina studenter, innebär det att det fria kunskapsutbytet fått sig en rejäl törn.

Som tur är har vi hittills bara sett ett fåtal fall av fenomenet i Sverige. Då har det handlat om medialt uppmärksammade incidenter där studenter inte har förstått kontexten i det undervisande ämnet, och därmed känt sig kränkta. Men i olika delar av västvärlden ser vi hur utvecklingen går åt fel håll och där taket successivt sänks. I synnerhet i USA och Storbritannien har det uppmärksammats fall då inbjudna gästföreläsare har nekats en plattform eftersom studenter har känt sig otrygga, och införanden av så kallade safe spaces, där idéer som går emot strömmen är icke-önskvärda.

Lyckligtvis verkar professor Mariah Larsson vara uppbackad av ledande företrädare för Malmö universitet. Det hedrar universitetsledningen. Fler lärosäten behöver ingjutas mod och stå pall när det blåser till storm i medierna, istället för att instinktivt avlägsna sin hand från lärare som försöker förmedla kunskap – hur obehaglig den än må uppfattas.

Lärosätenas uppdrag är varken att stryka studenter medhårs eller att bekräfta deras världsbild. Tvärtom bör universiteten vara den samhällsinstitution som allra ivrigast försvarar det fria idéutbytet. Endast genom att lära oss av människans historiska felsteg kan vi förstå de bakomliggande faktorer som legat till grund för såväl våra största framgångar som våra allra mörkaste kapitel.