Författaren Norman Mailer gjorde på 1970-talet ett spektakulärt försök att bli borgmästare i New York. Kampanjen handlade mer om personlig marknadsföring än seriös politik. Hans mest uppmärksammade förslag gick ut på att koppla bort The Big Apple från delstaten och symboliskt låta staden flyta som ett autonomt, glittrande isberg. En progressiv världshuvudstad fri från USA:s alla konservativa inskränkningar.

Idag är hans vision nästan uppnådd tack vare framåtsiktande borgmästare som Ed Koch och Michael Bloomberg. New York är inget flytande isberg men definitivt en stad med globalt inflytande. Huvudstaden Washington hukar diskret på behörigt avstånd.

Det normala är att en stad är underordnad den nation i vilken den ligger. Men måste det vara så? I boken If Mayors Ruled the World presenterar Benjamin R Barber en alternativ världsordning byggd på idén om att staden är kvalitativt överlägsen landsbygden. Staden står för innovationer, social interaktion och progressivt tänkande, medan landsbygden representerar motsatsen. Det är i staden de nya idéerna föds, men dessa kan inte alltid genomföras eftersom den konservativa landsbygden stretar emot. Viktigast av allt – det var i staden som demokratin föddes. Endast där, i en urban miljö, kan detta för mänskligheten så livsviktiga tankemönster existera och utvecklas. Enligt författaren.

De antika stadsstaterna var föregångare till dagens semiautonoma storstäder som New York, Hongkong och Singapore. De omgärdades ofta av en mur och utanför den fanns landsbygden som försörjde staden. Nationsgränserna var flytande, men när stadsmurarna med tiden monterades ned växte istället nationalstatens mer rigida gränser fram. Staden blev en del av ett land och det var då, enligt Barber, som problemen började.

Varför, undrar Barber, ska stad och landsbygd tvingas leva i ett resonemangsäktenskap som inte gynnar någon? Världens stora städer måste befrias från de begränsningar det innebär att vara underordnade dysfunktionella nationalstater, menar han. De måste gå samman över nationsgränserna för att ta tillvara sina gemensamma intressen som består i en mängd olika frågor, som exempelvis ekonomi, miljö och försvar.

Det pågår en konstant migration från landsbygd till stad. Metropolerna växer ständigt. En fjärdedel av jordens befolkning bor i någon av de 600 största städerna. Hälften av världens samlade inkomst skapas i 380 av dessa städer. Det är mäktiga siffror som inte kan viftas bort. Det är i de så kallade tillväxtländerna som städernas expansion är allra tydligast. På det viset förskjuts den urbana världens tyngdpunkt söder- och österut.

Barber menar att den här utvecklingen kräver en ny typ av global politisk organisation. För att hantera dessa snabbt växande städer där en allt större del av jordens befolkning väljer att bo, krävs det ledare som inte är bundna av politiska dogmer. New Yorks förre borgmästare Michael Bloomberg gillade att sprida one-liners omkring sig, och en sådan var att det inte fanns något republikanskt eller demokratiskt sätt att bygga ett fungerande avloppssystem. Det måste bara göras och det hade inget med partipolitik att skaffa. Medan nationella ledare ägnar sin tid åt att positionera sig politiskt är städernas borgmästare fullt upptagna med praktiska göromål som inte tillåter något politiskt käbbel, enligt Barber.

Borgmästaren Teddy Kollek styrde Jerusalem, världens mest fanatiskt religiösa stad, under den extremt turbulenta perioden mellan 1965 till 1993. Om ni besparar mig era predikningar så lovar jag att fixa avloppet, sade han till de rabbiner, imamer och präster som ständigt var på honom med krav på positiv religiös särbehandling. Kollek vann ryktbarhet och stor respekt bland palestinier på grund av sin pragmatiska vilja till samarbete mellan araber och judar. Han bidrog starkt till att slå vakt om muslimernas rätt till Tempelberget vilket renderade honom stark kritik från många trosfränder. Han försvarade sig med att hävda att hans jobb var att hålla samman staden, inte splittra den.

Många politiska visionärer bland judar och araber har föreslagit att Jerusalem skall få en egen, separat status. Icke tillhörande vare sig Israel eller Palestina. Endast så kan den infekterade konflikten få en lösning, menar visionärerna. Det är en tanke helt i Benjamin R Barbers anda.

Det som utmärker borgmästare är deras fokus på problemlösning, skriver Barber. Därför skulle världen vara en bättre plats att leva på om de fick styra istället för ständigt intrigerande och manipulerande stats- och regeringschefer. I relativ tysthet, utan pukor och trumpeter, börjar nu allt fler städer i världen knyta starka band sinsemellan för att uppnå synergieffekter. Medan Sverige och Danmark har ett artigt men opassionerat förhållande händer det desto mer i relationen mellan Malmö och Köpenhamn.

I Sverige har vi inte borgmästare, men kommunalråden fyller ungefär samma funktion. En som Benjamin R Barber säkert skulle nicka gillande åt är Fagerstas förre kommunalråd, vänsterpartisten Stig Henriksson. År 2006 fick hans parti 58 procent av rösterna i kommunalvalet, en sensationell siffra i Sverige. Merparten av dem som röstade på vänstern gjorde det inte utifrån marxistisk övertygelse, utan därför att de trodde på Henriksson som en kapabel man redo att fixa det som skulle fixas i staden. Få blev besvikna och den före detta sjukgymnasten blev Stig med hela bygden. Utan att dänga det kommunistiska manifestet i huvudet på folk. Han såg på sitt jobb på samma sätt som Michael Bloomberg och Teddy Kollek.

Det finns sedan 2004 en global organisation som sällan låter höra tala om sig i medierna. Den går under namnet United Cities and Local Governments, UCLG, och den kan bäst beskrivas som ett nätverk vars fler än ettusen medlemsstäder utbyter kunskaper och erfarenheter i allt från gatusopning till kulturfestivaler, migration och finanser. UCLG är, som Barber skriver, den största organisationen i världen som ingen hört talas om. Den bygger ändå på en gammal idé: att städer i olika länder kan ha mer gemensamt än olika nationalstater.

Barbers bok utgör en hyllning till staden och de individer som väljer att bosätta sig där. De representerar mänsklighetens framtid, menar han. Men människor migrerar till staden av flera olika anledningar. I västvärlden har urbaniseringen skett huvudsakligen därför att staden har lockat människor med löften om arbete och framgång. I exempelvis Afrika råder andra förhållanden. Där flyttar folk ofta till städerna därför att det är omöjligt att livnära sig på landsbygden. Flytten är alltså ett negativt val och istället för framgång och lycka väntar i allmänhet ett fattigt liv i slummen.

Men det livet är generellt missförstått. För rika västerlänningar framstår exempelvis slumstaden Kibera i Kenya som helvetet på jorden. Undertecknad, som har besökt platsen flera gånger, kan dock intyga att den är betydligt bättre än sitt rykte. Kibera må vara byggd på en sophög, men bostäderna är generellt rena och prydliga. Det råder en intensiv affärsverksamhet där och livet pågår ungefär som i vilken stad som helst. Det är bara lite fattigare. Jämfört med livet på den extremt eftersatta kenyanska landsbygden är Kibera ett under av kreativitet och tillväxtmöjligheter. Myterna om de annorlunda och därmed farliga slumstäderna stämmer sällan med verkligheten.

Benjamin R Barbers visioner om den autonoma staden har gett eko i forskarvärlden. Ken Menkhaus, amerikansk professor i statskunskap, parafraserar Barber i sin uppsats ”If Mayors Ruled Somalia”. Han beskriver där hur västvärlden dunkar pannan blodig i försöket att med hjälp av biståndspengar skapa en fungerande nationalstat av det kollapsade Somalia. Många tunga intressenter, som exempelvis Norges särskilda sändebud till Somalia Jens Mjaugedal, propagerar starkt för en Marshallplan för det krigshärjade landet på Afrikas horn. Miljarder bör pumpas in i den instabila regeringen för att stärka dess potential, menar denne.

Menkhaus invänder stillsamt att detta är meningslöst. Den politiska eliten i Somalia, skriver han, betraktar de utländska aktörernas försök till statsbyggande som ett lukrativt projekt, men inte ett mål att sträva efter. För denna elit är en svag stat inget problem. Tvärtom, det är ett önskvärt tillstånd.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Istället för att fåfängt gödsla med pengar över en omöjlig nationalstat bör biståndsgivarna satsa på att stödja städer i Somalia som mot alla odds har lyckats få ordning på sina praktiska problem. Menkhaus nämner Hargeisa, Boroma och Beled Weyn. Där finns det som saknas i landet som helhet: fungerande vatten och avlopp, rättsvårdande myndigheter och en växande ekonomi med en hanterbar grad av korruption.

När somalier ser sig själva som aktörer i en lokal politisk miljö så slår de vakt om denna, skriver Menkhaus. Effektiva, legitima och inkluderande stadssamhällen kan utgöra en stark kraft mot kriminalitet och terrorism. Han propagerar för att lägga ned nationalstatsprojektet i Somalia och istället satsa på städerna.

Därmed fångar han essensen i Benjamin R Barbers tänkande, och det är intressant att han gör det med världens mest spektakulära statskollaps som exempel.

Till skillnad från Karl Marx, som vägrade skriva recept för framtidens soppkök, ägnar Barber sista kapitlet i sin bok åt en tämligen utförlig beskrivning av hur hans idéer skall kunna förverkligas. Han vill se ett globalt parlament med borgmästare som hyllar tanken på ”från-botten-och-uppåt-demokrati” och en friare värld där nationalstaternas inflytande minimeras och städerna stärks.

Barbers idéer har fångats upp och hans vision är nu på väg att realiseras. I oktober i år skall det första Global Parliament of Mayors samlas, i Storbritannien. Det finns all anledning att hålla ögonen på det evenemanget.