Årtiondena efter 1960 ökade alkoholkonsumtionen i Ryssland dramatiskt. Det hade visserligen länge supits i landet, därtill som brukligt maximalistiskt och självutplånande, men nivåerna nådde nu sådana proportioner att man talade om ett nationellt problem. Denna tendens var under efterkrigstiden inte begränsad till Sovjet, utan kunde iakttas i flera europeiska länder. I Sovjet ledde den så småningom till en omfattade antialkoholkampanj under perestrojkan på 1980-talet. Det anses än i dag delvis förklara Michail Gorbatjovs djupa impopularitet bland de så kallade bredare folklagren.

Vi dricker inte för att vi är alkoholister, lyder en rysk sentens: vi är alkoholister för att vi dricker. Denna ”alkoholism av fri vilja”, en form av motståndshandling, inre exil, en inledningsvis ljuvlig och sedermera påfrestande livslång självförstörelse som Andrej Platonov kallat ”kontraegoistisk” har getts både litterär och biografisk dräkt av Venedikt Jerofejev (1938–1990), den ryska litteraturens mest kända fyllo.

Jerofejev hade kunnat förbli en bland miljoner ryska suputer och parkbänksbohemer, om han inte på några månader i en sällsam lyckoträff författat ”ett poem” på prosa om den intellektuelle alkoholisten Venitjka och dennes burleska alkoholstinna endagsodyssé genom Moskva och dess utkanter – På lyran, eller den sällsamma resan Moskva–Petusjki (på svenska redan 1977 i översättning av Greta Hjelm). Romanen skrevs 1969 och fyller alltså femtio i år. Den kom att bli emblematisk för sin epok och dess popularitet har ingalunda dalat.

Poemet sattes på papperet som ett litet skämt för de allra närmaste, men blev omedelbart en underjordisk klassiker. Blandningen av alkoholromantik, folkloristisk karnevalism, ironi och höglärda litterära allusioner – någonting James Joyce hade kunnat skriva om han vore en sovjetisk fylltratt – har tilltalat och påverkat generationer läsare, oftast unga och av manligt kön. Jämte Sokolovs En skola för dårar, Brodskijs dikter och Solzjenitsyns Gulag-arkipelagen blev den ett slags samizdatbästsäljare och tidsdefinierande verk. Jerofejev förvandlades från en vanlig om än charmant alkis till en mytomspunnen motståndshjälte. Sedan dess har romanen kommit i nyutgåvor, bland annat med utförliga kommentarer. Jerofejevs anteckningsböcker har getts ut i två volymer och det pratas även om planer på samlade verk, även om det inte finns så många verk att samla. Härommånaden utkom även den första biografin över författaren, skriven av Ilja Simanovskij, Michail Sverdlov och Oleg Lekmanov. Den gör det möjligt att läsa verket mot Jerofejevs eget självmytologiserande projekt, och på så sätt öppna upp denna autofiktiva, ironiska roman som snabbt framstår som en klassisk tragedi.

Venedikt Jerofejev föddes 1938 som son till en järnvägsstationsföreståndare i Tjupa på Kolahalvön. På några år greps både hans farfar, far och bror. Farfadern försvann, förmodligen arkebuserad, och de andra fick fem år var. Anklagelserna gick bland annat ut på att ha dragit en rolig historia och stulit bröd. När fadern återvände var han illa tilltygad. Han kom för sent till jobbet en morgon och fick för detta ytterligare tre fängelseår. Han återhämtade sig aldrig. De sista åren av sitt liv tycks han ha varit sjuk och alkoholiserad.

Modern orkade inte, utan lämnade barnen vind för våg och gav sig av till Moskva. Under fysiskt beskydd av storebrodern intog lille Venedikt på barnhemmet enligt egen utsago en ”neutral och observerande position”. ”Alla pojkar 12–16 borde utrotas”, lär han ha sagt senare, ”eftersom de saknar begrepp om andras lidande.” I slutet av Moskva–Petusjki skrattar några barn när de ser en man massakreras i en tågolycka, och sedan stoppar de en fimp i hans öppna mun.

Jerofejev fick lämna barnhemmet först i fjortonårsåldern. Han blev en tystlåten pluggis som hade högsta betyg i allt. På avslutningsfesten rökte stjärneleven sin första cigarrett och drack sitt första glas champagne. Sedan gick det utför.

Den första terminen på universitetet i Moskva avslutade han visserligen med samma bravur, men när han kom tillbaka till huvudstaden efter vinterlovet var han som förbytt. Om det var mötet med den döende fadern, kontrasten mellan huvudstaden och provinsen eller allmän livsleda och besvikelse är oklart, men unge Venedikt tycktes över en natt ha tappat all tilltro till samhället. Knappt sjutton år fyllda började han dricka och röka kopiöst, och han slutade att gå på föreläsningar. När en grupp utsända medstudenter anlände till hans korridorsrum för att ”rädda” den unge rebellen från sig själv fann de honom i sängen, med en flaska på golvet, försjunken i Hegel genom rökdimman.

Att dricka sig fri och att fly undan i både bildlig och bokstavlig mening blev den unge Jerofejevs centrala aktiviteter. År 1957 sparkas han ut från elituniversitetet och inleder sitt kringflackande, bohemiska liv. Han studerar vid ytterligare två provinslärosäten, men lämnar båda efter två terminer. Han går aldrig på föreläsningar, utan ägnar sig åt självbildning och fylla. Varje sejour slutar med någon liten skandal. Antingen får han reda på att en inspektion kommer till hans rum och ställer därför till med ett skådespel under vilket han både lyssnar till förbjuden västradio och ber på knä till en ikon, eller så blir ”den allmänna opinionen” upprörd över att han går runt med en bibel och har ett förhållande med en ordentlig komsomolflicka.

På sextio- och sjuttiotalen uppstår en ny dissidenttyp i Sovjet. De olika moderniseringsprojekten av det vida imperiet skapar möjlighet för män (och somliga kvinnor) att fly undan regimens vakande öga i olika geografiskt avlägsna kroppsarbeten. Det är ett slags exil utan att lämna landet, där det tänkande jaget drar sig undan från den officiösa omvärlden. Alkoholen är här central: i Sovjet sups det nu på arbetsplatserna som kanske aldrig förr. Den ryska intelligentsians klassiska vurm för den enkla muzjikenoch hans sunda förnuft kommer nu till uttryck i romantiseringen av alkoholistens metafysiska spekulationer och tankens flykt genom ruset.

År 1963 får Jerofejev med hjälp av en trogen vän arbete med att dra telefonkabel kors och tvärs över Sovjetunionen och så inleds hans resande år. Han hinner visserligen både gifta sig och få en son, men familjelyckan står han ut med bara i små portioner, någon gång per månad – även det mycket typiskt för ryska män i hans generation. Han romantiserar aldrig sitt arbete. ”Jag märker på mig själv”, skriver han i en anteckning från 1965, ”hur desorganiserande kroppsarbetet är och hur hälsovådligt det är att vara ute i den friska luften”. På den sortens jobb i det annars övervakningsbesatta Sovjet frågar man däremot inte efter ens dokument, som Jerofejev vid det laget saknar. Hans förmåga att ständigt undfly militärtjänsten är imponerande. De flesta av hans arbetskamrater är före detta kåkfarare.

Han hinner få ett antal trogna följeslagare, närmast ett slags lärjungar, däribland blivande poeten Olga Sedakova. De trognaste uppfattar Jerofejev som den enda fria människan i hela Sovjet, just tack vare hans obekymrade självförstörelselusta och metafysiska, religiösa likgiltighet inför vardagslivet. Han strör omkring sig sentenser av typen ”Allt måste gå långsamt och fel”. Det gör det också.

Han rör sig mellan skilda miljöer: å ena sidan underklass och kåkfarare, å andra konstnärer och dissidenter av olika slag. Det är ur korsbefruktningen mellan dessa två världar som Moskva–Petusjki uppstår. Manuskriptet sprids omedelbart genom vid det här laget väletablerade samizdattekniker: man lånar av bekanta, skriver av för hand eller mångfaldigar på skrivmaskin som man matar med sex blad åt gången med kopieringspapper emellan. De första åren läses boken som en sovjetisk variant av arga unga män-litteratur. Självaste Michail Bachtin, upphovsmannen till teorin om romanens karnevalism, lär ha blivit hänförd och jämförde poemet med Gogols Döda själar.

Med sina gamla kamrater lever han ur hand i mun bland intelligentsians ungar. Det dricks hårmedel och lyssnas på Mahler, man bryter sig in i sommarstugor och äter hundmat. Att dricka upp värdinnans parfymflaska hör till obligatorierna. År 1973 får han sparken till och med från sitt kabelläggarjobb, vilket gör honom i princip oanställningsbar. Härmed inleds hans verkligt hemlösa period. ”Jag äter alltid tre gånger”, skämtar han, ”en gång på tisdag, en på torsdag och en på söndag.” ”Jag hade glömt hur mycket krafter hemlösheten tar.” Sedan 1961 är det i Sovjet olagligt att vara arbetslös, och olagligt att som arbetslös tacka nej till jobb.

Mycket kring Jerofejevs stjärnglans framstår i dag som en tillspetsad myt, traderad av bekanta både i skrönor om hans upptåg och sedermera i memoarer om hans rena själ och frihetsälskande klarblå ögon. Romantiseringen av Jerofejev följer samma linje som romantiseringen av den tårfyllde alkoholisten. Hans sista femton år i livet är svårare att skönmåla. År 1976 ingår han ett slags ”fiktivt” äktenskap, under vilket han fortsätter träffa andra kvinnor. Äktenskapet är emellertid ingalunda fiktivt för hustrun, som tar hand om Jerofejev de sista åren av hans liv och därefter själv går under i schizofreni. Han får både ett pass och stadig adress. Något superi som motståndshandling kan man inte längre tala om. Vardagen tillbringas nu i vanliga backanaler i ett förortshöghus, under vilka Jerofejev själv avmätt halvligger på en soffa, betraktar skådespelet tystlåtet och fäller då och då giftiga kommentarer.

De resterande åren av Jerofejevs liv är en monoton, socialrealistisk roman om återkommande vistelser på psyket, kvinnoaffärer, misslyckade försök att skriva någonting mer av värde och så småningom offentligt erkännande: när Moskva–Petusjki första gången utkommer i Sovjet 1988 är det i tidskriften Nykterhet och kultur, tänkt som propagandamedel i kampen mot just alkoholismen. Denna ironiska gest uppskattas förmodligen av upphovsmannen.

Till alkoholismens struktur hör att den är underhållande i början, oförutsägbar i mitten och ledsam mot slutet. Detta gäller i hög grad såväl Jerofejevs liv som hans tripprapport till kultroman, som i ett svep lyckas gestalta både en tid och miljö, en för denna miljö central karaktärstyp, alkoholrusets klassiska stadier och alkoholberoendets själsliga långtidskonsekvenser. Den gör det också med stor humor och påhittighet, och efter det grekiska antika dramats regler om tidens, rummets och handlingens enhet.

Romanen inleds på morgonen, med att den bakfulle Venitjka knappt kan bärga sig tills affärerna äntligen öppnar. Kreml, säger alla, Kreml, konstaterar den ännu slagfärdige berättaren. Hur många gånger har jag inte försökt ta mig till Kreml, och aldrig lyckats hitta dit. Kors och tvärs har jag farit över hela Moskva, men något Kreml har jag aldrig sett. Inbegripen i en malande inre dialog om vad han druckit, när och hur mycket, är antihjälten på väg till pendeltåget som ska ta honom ut till förstaden Petusjki, där familjen finns. Den dystra hålan beskrivs i dityrambiska ordalag. Bokens första hälft kryllar av allehanda karnevaliska upptåg och återblickar, och det är främst dessa som förlänat verket dess kultstatus. På tåget möter Venitjka några ytterligare skuggexistenser, som alla erinrar om Jerofejevs verkliga kompisgäng, och den spirituella backanalen fortsätter.

Halvvägs till Petusjki, packad så att han knappt orkar stå på benen, förs han så med av folkströmmen ut på perrongen och träder in i en fantasmagori. I tron om att han alltjämt är på väg dit han ska, till familjelyckans öppna famn, tycks han i själva verket byta tåg och åka tillbaka. Denna tragiska ironi bryter odysséns och reseskildringens linearitet och skickar antihjälten mer inåt än bakåt. Strukturen påminner om grekiska tragedier, i vilka man aldrig undkommer sitt öde. Till och med punkten för när allting går fel är exakt placerad enligt reglerna om femaktsfördelning. Det som följer i andra hälften är ett långsamt försjunkande i ett inre helvete, i surrealistisk sorg, i det som Paul de Man kallade för ironins yttersta konsekvenser: ”error, madness, and stupidity”.

Jerofejev gestaltar med fantastisk skicklighet den berusade mannens barnsliga skräck. Venitjka irrar runt i tomma pendeltågsvagnar, fånge i en psykos där han förhörs av Sfinxen och tror sig bli förföljd av såväl bibliska figurer som marxismens klassiker. Petusjki och Moskva smälter ihop. Backanalen har förvandlats till en snedtripp. I slutet, innan allting slocknar ut fullständigt, har han hittat fram till det Kreml han påstod sig aldrig ha stött på. Där, först vid Kremlmuren och därefter i en trappuppgång någonstans i närheten, blir han misshandlad till döds av fyra figurer, som påminner om representanter för maktapparaten.

Istället för till friheten anländer Venitjka alltså tillbaka till ofrihetens själva hjärta. Så vänds hela den odysseiska strukturen ut och in i en ironisk vrångbild. I Moskvas topografi kan Kreml sägas vara en klyscha. Resans gravitationspunkt visar sig sålunda vara inte så mycket det hägrande paradiset Petusjki, där familjen väntar, utan tvärtom den punkt som för alla andra är uppenbar, ja, central, men som det förirrade jaget aldrig säger sig hitta fram till. Venitjkas längtan hem till familjen har snarare varit en sentimentalitetens flyktpunkt, liksom i perspektivmåleriet. Dess syfte är att maskera det triviala supandet och förläna det en högre existensnivå, skapa illusionen av tredimensionalitet. Vi tvivlar aldrig på att han egentligen vill bli kvar på tåget snarare än komma fram. Lämnad åt sitt öde återvänder han istället dit han verkligen kom ifrån: Sovjetunionens hjärta.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Den ironiske Jerofejev var ingen regelrätt dissident utan höll sig noggrant undan alla former av politiska grupperingar. Hans frihetslängtan var i mångt och mycket snarare en flykt undan en värld som framstod som dödsdömd, hopplös, meningslös. Man kan inte heller kalla hans roman för antisovjetisk. Moskva-Petusjki är snarare stagnationstidens roman par excellence. Den fångar stämningen, grundhistorien och rollfördelningen i det ryska sextio- och sjuttiotalet. Under dessa decennier går nämligen allting i Ryssland, precis som Venitjka ville, ”långsamt och fel”.

Varken författaren Jerofejev eller hans romangestalt befinner sig i konflikt med Sovjetsystemet. Tvärtom är de uttryck för det: födda ur det och döda med det. Romanen demonstrerar hur alkoholberoendet och den politiska ofriheten på ett själsligt plan fungerar exakt likadant.

De karga miljöer i vilka Venitjka rör sig är emblematiska för det sena Sovjetunionen: den nergångna järnvägsstationen, det överfyllda pendeltåget, den ogästvänliga matbutiken med en butter försäljerska bakom den halvtomma disken, det främmande trapphuset. Folkmassorna strömmar, men till synes utan mål. Livet levs med blicken på golvet, från en flaska till nästa. Staten är ett slags ogenomträngligt, stillastående panoptikon i hjärtat av allting, osynligt närvarande överallt. Själv stöter man dock aldrig på den, och när man gör det innebär det att det är försent.

Ta högerut, Venitjka, säger antihjälten till sig själv, eller ta vänsterut, sak samma, du kommer ändå bara till Kurskstationen. Också strukturellt, i sin inåtvända rörelse ”ur ingenting mot ingenstans”, är romanen en gestaltning av själva stagnationen: den själsliga oförmågan till aktivt handlande hos ett subjekt fånget både i sin alkoholförstärkta självupptagenhet och i en yttervärld där det helt enkelt inte finns någonstans att bege sig. Den som har någonstans att åka kommer ändå aldrig fram. Ironin är det enda vapnet, men en ironisk seger är ju också ett nederlag. Poemet visar upp en manstyp som figurerar i många av tidens filmer och böcker. Det är en man som gett upp, som flyter med i strömmen, som flyr undan både ansvar och familj eftersom dessa för honom har smält ihop med det sociala förtrycket. Hans flyktväg har emellertid bara en riktning: inåt i ett inre helvete.

Med bokens framgång kom också kraven på fortsättningen. Jerofejev spred en klädsam myt om att han skrivit ytterligare en roman, Sjostakovitj, men att manuskriptet försvunnit. Hans decennielånga bedyranden och rollspel som verksam författare påminner om en annan försupen sovjetisk klassiker, Jurij Olesja, som hela resten av sitt liv förtvivlat försökte nå upp till samma höga litterära nivå som han hade nått som ung. Det gick inte. Inte heller Jerofejev lämnade efter sig någonting mer av betydelse, förutom en liten skämtsam skrift med Lenincitat där han avslöjar den döde ledaren med dennes egna ord samt en pjäs som visserligen sattes upp men som knappast kan sägas vara i paritet med romanen. Hans ungdomsverk En psykopats anteckningar och hans anteckningsböcker gavs ut under 2000-talet, men är intressanta bara för fans. Utöver Moskva–Petusjki skrev han inget av värde.

De sista åren av sitt liv blev den cancersjuke Jerofejev aggressiv och tog emellanåt till handgripligheter. De pietetsfulla levnadstecknarna vidrör detta, men väjer för de mer sorgliga detaljerna. Katoliken Jerofejev begravdes 1990 av sina vänner enligt ortodox praxis.