Två forskare vid den ryska vetenskaps­akademins filial i sibiriska Omsk har föreslagit att ett av världens mest ambitiösa – och potentiellt ekologiskt katastrofala – projekt ska återupplivas. Det rör sig om planer på att vända Sibiriens floder för att bevattna de torra stäpperna i Centralasien.

Den 27 februari i år presenterades planerna för allmänheten vid ett seminarium i Omsk:

”Problemet med vattenbrist har förvärrats dramatiskt under 2000-talet. Situationen vid Aralsjön har utvecklats till en ekologisk katastrof. Markerna har, på grund av vattenbristen, upphört att ge skördar och tusentals människor söker sig till Ryssland för att finna jobb. Vattenbristen är ett globalt problem som ökar för varje år och det krävs en lösning. Tanken på att omfördela vattenresurser från västra Sibirien till Centralasien är aktuell än idag.”

Det här är planer som funnits länge, men de utformades i detalj under Stalin. Den svenske författaren Artur Lundkvist refererar entusiastiskt idén i sin reseskildring från Sovjet 1952 och talar om ”naturens underkuvande, människans produktiva triumfer”.

Sibiriens stora floder rinner norrut och mynnar i Ishavet. På 1950-talet hade konstbevattning av bomullsfält i Centralasien lett till svår vattenbrist; redan då började Aralsjön torka ut. Att ta det färskvatten som helt i onödan bara vaskas ut i Ishavet skulle säkra vattenförsörjningen vid bomullsodlingarna. Planerna var högst konkreta. Den första idén var att skapa en kanal mellan de sibiriska floderna Petjora och Kama och leda vattnet mot Kaspiska havet.

Kanalen skulle åstadkommas genom att smälla av atombomber – ungefär 200 längs den utvalda sträckan. Man slutade efter tre bomber när det visade sig att strålningsskadorna blev i överkant, till och med för Sovjetledningen. Man återgick till traditionella grävmetoder.

Det färdiga projektet innebar en 250 mil lång kanal som skulle grävas från Ob i väst­ra Sibirien till Centralasien och vara färdig i början av 70-talet. Först 1973 kom man igång med grävandet. Sovjet invigde 1983 18 mil av kanalen, men vid det laget hade den sovjetiska ekonomin fullständigt havererat. Det färdiga kanalavsnittet är idag svårt förfallet.

Det problem som skulle lösas genom ”naturens underkuvande”, vattenbristen i Centralasien, var också orsakat av samma mänskliga vilja till rovdrift. De tor­ra stäpperna i Centralasien lämpar sig rätt illa för bomullsodling, men genom konstbevattning och kemiska bekämpningsmedel kunde Sovjet få till stånd en storslagen bomullsproduktion. Sovjet kunde profitera på rovdriften, men ödelade samtidigt stora delar av området. Aralsjön var ännu på 60-talet världens fjärde största sjö. Idag är den praktiskt taget uttorkad.

Planerna på att vända Sibiriens floder avskrevs först 1986 då Sovjets ledare Michail Gorbatjov bestämde sig för att avbryta hela projektet. Vid det laget började miljökonsekvenserna av projektet att vara kända, för att inte tala om konsekvenserna för Sibiriens urfolk och deras levnadsförhållanden.

Hela projektet, då som nu, vittnar om en kolonial syn på världen och dess resurser. Natur ska utnyttjas, människor får flytta på sig. Även USA var framme och nosade på idéer om att vända Alaskas och Kanadas floder söderut, men planerna förverkligades aldrig.

Den här synen på naturen och naturresurser är typisk för 1900-talet. I årtionden diskuterades på fullt allvar en grandios­ plan för att dämma upp Gibraltar sund och sänka Medelhavets yta med två hundra meter. Planen kallades Atlantropa och utformades på 1920-talet av en tysk arkitekt, Herman Sörgel. Dennes projekt hade en tydligt pacifistisk idé, men var samtidigt färgat av en tysk djup motvilja mot Englands roll som världsmakt. Genom projektet Atlantropa skulle ett enat Europa kunna bli en motvikt mot de brittiska och sovjetiska världsmakterna. Sörgel såg en framtid där kolonialismen skulle stabiliseras i tre geopolitiska block: ett brittisklett Atlantblock, ett rysklett asiatiskt block och så, ett enat (helst tysklett) Atlantropa.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Projekt Atlantropa förutsatte tre gigantiska Medelhavsdammar: först och främst Gibraltar sund, sedan skulle även området mellan Italien och Tunisien dämmas upp för att ge landförbindelse mellan Europa och Afrika, och slutligen vid Dardanellerna för att behålla Svarta havet på sin vanliga plats. Sörgel inkluderade även en uppdämning av Kongofloden, vars vattenmassor skulle omdirigeras norrut och skapa en jättesjö i Sahara, ungefär där Chadsjön ligger.

Vinsten med hela projektet var, enligt Sörgel, de enorma vattenkraftverk som skulle anläggas i dammarna. De skulle kunna förse hela Afrika och Europa med el­energi. Det fanns också en ideologisk tanke bakom projektet: Det skulle genomföras av ett enat Europa för att skapa välstånd istället för att föra krig.

Konsekvenserna för de här dammprojekten skulle bli ganska dramatiska. Stora delar av centrala Afrika skulle läggas under vatten, hela Adriatiska havet skulle torrläggas. Den grekiska övärlden skulle inte längre vara en övärld. Frankrikes nuvarande Medelhavskust: Nice, Marseille, Monaco skulle ligga tiotals mil från havet. Tel Aviv och Gaza skulle få två mil längre till havet. Och vilka konsekvenserna skulle ha blivit för jordbruk, fiske och klimat kan vi ju bara spekulera kring. Urbefolkningar var det uppenbarligen ingen som brydde sig om.

Inte ett spadtag togs emellertid för att förverkliga projekt Atlantropa. Santorini, Nice och Tel Aviv har fått behålla sin havsutsikt. När det gäller de sibiriska floderna kan man misstänka att ryska staten har annat för sig just nu. Samtidigt skulle projektet kunna stärka Moskvas inflytande över de numera självständiga centralasiatiska länderna genom att göra dem beroende av ryskt färskvatten. Att urbefolkningar i Sibirien skulle mista sina överlevnadsmöjligheter kan väga lätt om Moskva kan få en tung geopolitisk fördel i konkurrensen med Kina.