Den byter ständigt skepnad, men bär i sig samma ingredienser som pogromerna mot judar genom årtusendena och som Förintelsen. Då ville nationalsocialisterna utrota Europas och världens judar, idag vill mörkrets krafter utplåna både judarna och den judiska staten. Det är den moderna formen av antisemitism.

Denna våldets höst tänker jag på Mendhi, som jag hade stämt möte med på en kibbutz i norra Israel i slutet av 1980-talet. Han hade gått med på att träffa mig för en intervju, som skulle hjälpa mig i mitt uppsatsarbete om judisk teologi efter Shoah – Förintelsen. Jag hade studerat hur judiska teologer närmade sig Shoah­ teologiskt och en av mina grundfrågor var om det alls gick att förstå något eller skapa mening om denna ondska ur teologisk synvinkel.

”Den som inte kan dechiffrera hatets kod måste lära sig det nu.”

En av teologerna jag läste, Richard L Rubenstein, beskrev i sitt verk After Auschwitz. Radical Theology and Contemporary Judaism (1966) att Gud är död och människan övergiven. Men, det fanns andra judiska teologer som sökte tolkningsnycklar i bibliska gestalter, som den plågade Job, eller i den teologiska tanken på att vara Guds lidande tjänare.

Jag kunde förstå Rubenstein, men hade svårare att se hur något så nattsvart och meningslöst skulle kunna göras teologiskt begripligt. Mendhi hade lovat att berätta för mig hur – och om – han hade skapat mening efter fasorna han tvingades uthärda i förintelselägret Auschwitz.

Det var en kålrot som räddade Mendhis liv. Svälten rev i honom, han var utmärglad och svag. En dag satt han nära trappan till en byggnad där det låg ett kök. Dörren öppnades och ett av köksbiträdena kom ut med en spann rotsaker och skyndade ned för trappan. Biträdet råkade tappa kålroten och den rullade ned nära Mendhi. En annan fånge såg på avstånd hur Mendhi, utan att köksbiträdet såg, plockade upp rotsaken. Försvagad rörde sig Mendhi bort från den andra fången för att få vara ifred. Kålroten höll honom vid liv till befrielsen, som låg nära i tiden, kom. Men, hade den dröjt några dagar till hade Mendhi inte överlevt.

Det var inte så mycket med Gud, som med människan Mendhi slitit. Ibland kunde han för ett ögonblick tro på människan. Det var när han föreställde sig att köksbiträdet tappat kålroten med flit. Om det var så visste han förstås inte, men tanken ingav ett slags mening. Den stora brottningen hade han med sig själv. Han kände skuld för att inte ha delat med sig till sin medfånge, trots att han visste att han själv gått under då. Det var ett moraliskt dilemma han fortfarande bar inom sig. Mendhi menade att just det gjorde honom till människa. Nazisterna hade inte kunnat ta ifrån honom förmågan att vara en människa.

Då som nu är antisemitismens mörka motor utplåningen av en judes kropp, själ och ande, att förinta – nu och för evig tid. Inga fler generationer judar. Den som inte kan dechiffrera hatets kod måste lära sig det nu. För antisemitismen lever och tolereras i vår tid.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Judarna mäts inte med samma måttstockar som andra. När terrordåden mot judar skakar vår värld hyllas terrorn öppet på Sveriges gator. I vårt land har inte den judiska minoriteten tryggt kunnat bära en davidsstjärna eller en kippa på decennier. I decennier har varenda plats där judiska barn eller vuxna vistas tillsammans haft säkerhetsbevakning.

Terrorattacker mot judar fördöms inte unisont som när andra folkgrupper drabbas. Det finns alltid ett ”men”. Judar tillerkänns inte samma fundamentala rätt som andra att försvara sin existens och sin nation mot yttre och inre fiender. Det finns alltid ett ”men”.

”Aldrig mer” betyder att det aldrig kan finnas ett ”men”.