Från oktober 2006 till strax efter valet 2010 var HG Wessberg statssekreterare, de tre sista åren i statsministerns kansli, och vi träffas för att tala om hans tankar om staten efter denna tid i dess innersta. Närmast innan Wessberg började i regeringskansliet var han generaldirektör i Bolagsverket och dessförinnan bland annat talesman hos ÖB, chef för Industriförbundet och informationschef i byggbolaget Siab, så han har gedigen erfarenhet av staten från både insidan och utsidan. Sedan juni 2011 är han ledamot av EU:s revisionsrätt.

Tiden på Bolagsverket fick ett abrupt slut. Telefonen ringde och i andra änden var den nye försvarsministern Mikael Odenberg. Han fattade sig kort: ”Du ska bli statssekreterare.” ”Men jag är ju generaldirektör”, svarade Wessberg. ”Nu ja”, sade Odenberg. Därmed var rekryteringsprocessen avslutad, och hux flux satt Wessberg på gd-rummet i Sundsvall och läste budgettexter om försvarets personalförsörjning i stället för rapporter om hur det gick med uppdraget att korta Bolagsverkets köer.

PJ Anders Linder (PJAL): Du hade inte haft några planer på att återvända till politiken, men plötsligt var du där. Hur kändes det?

HG Wessberg (HGW): Kim Jong-il brände av sin atombomb precis när jag börjat. Jag vaknade och hörde nyheten och tänkte vad ska jag göra nu, och hur gick det här till egentligen? Det var ju bara häromdagen som jag höll på med företagsregistreringar!

PJAL: En hel del sköljde över dig snabbt?

HGW: Det tog i alla fall inte lång tid förrän försvarsdepartementets expeditionschef kom med en surdeg som förra regeringen lämnat efter sig, och jag förstod att de hade gjort det med ganska lätt hjärta. Det gällde signalspaningen. Vi hade en väldigt värdefull tillgång i denna kunskapsinhämtning, men jag kom snabbt till slutsatsen att FRA skulle förtvina om de inte fick möjlighet att följa med trafiken när den flyttade från radio till kabel. Mikael resonerade likadant. Så han stämde av med sin socialdemokratiska motpart Ulrica Messing, som var ordförande i Försvarsutskottet. Han ville veta om Socialdemokraterna skulle stödja en proposition, som utgick från det praktiskt taget färdiga förslag som hade tagits fram under S-regeringen. Ulrica Messing svarade ja. Sedan togs frågan upp i deras riksdagsgrupp, och Thomas Bodström fick dem att svänga, men då var processen redan i gång.

PJAL: Och du hann lämna försvarsdepartementet innan den var till ända. I september 2007 avgick Mikael Odenberg, och det innebar automatiskt att du fick sluta.

HGW: Det hade hettat till redan på sommaren när Anders Borg var i Almedalen och började tala om stora besparingar på materiel, men förvars- och finansdepartementen lyckades reda ut det där och komma överens om en minskning som var mindre än den som Anders hade föreslagit. Fast ganska kort tid därefter kom det texter till finansplanen, där det förutskickades ännu större nedskärningar, och det gick inte att ändra. Då ville Mikael inte vara med längre.

Jag satt på ett plan över Teheran på väg från Indien till USA när jag fick veta att han skulle avgå, och när han höll sin presskonferens stod jag i talarstolen på Internationella pressklubben i Washington. Jag var statssekreterare när jag klev upp och inledde mitt anförande, men när jag hade talat färdigt återstod bara formalia innan jag skulle bli före detta.

PJAL: Sedan var du på utrikesdepartementet helt kort innan du efterträdde Ulrika Schenström som statsministerns statssekreterare, och där stannade du till efter valet 2010.

HGW: Jobbet i statsrådsberedningen är det roligaste arbete jag har haft, och att lämna det var bland det svåraste jag gjort. Det var en del organisatoriskt stök i början, som gick ut på att skapa bättre struktur och rutiner. Men ganska snart kunde jag flytta fokus till själva politiken, och jag kände verkligen att vi gjorde reell och viktig skillnad. Jag såg till att alltid finnas på plats och vara tillgänglig och det blev förstås också ett aber: jag kunde känna mig instängd i Rosenbad, men jag såg till att hålla några andningshål öppna och var ute och talade på partimöten runt om i landet.

PJAL: Så varför slutade du?

HGW: Det fanns två skäl. Dels tyckte jag att statsministern hade rätt att utgå ifrån att hans statssekreterare skulle vara med på resan genom hela mandatperioden, och jag ville inte göra ett åtagande ända till och med 2014. Det året skulle jag fylla 62 år och vad skulle jag då kunna få för jobb? Jag har ingen, och hade ingen, lust att gå i tidig pension. Dels misstänkte jag att jag inte skulle ha tålamodet som krävdes för fyra år till.

PJAL: Och hur ser du på svenska staten efter att ha tillbringat de här åren i dess centrum?

HGW: Jag tycker att staten mår ganska väl. Sverige får bra betyg när OECD mäter förtroende, styrning, finanser, öppenhet och annat i sin årliga Government at a Glance, och det stämmer med mina erfarenheter. Kontakterna med förvaltningen fungerade utmärkt när jag var i statsrådsberedningen. En del tror att det finns en massa tjänstemän som motarbetar borgerliga regeringar, men partipolitisk obstruktion har jag inte stött på över huvud taget. Däremot förekommer det förstås att departement och myndigheter har sina egna ljusa idéer om vad som bör göras och driver dem när de får tillfälle. En gång när jag pratade med Jonas Hjelm, som var min socialdemokratiske företrädare på försvarsdepartementet, upptäckte vi att vi hade fått exakt samma promemoria från finansen som svar på någon fråga. Tjänstemännen hade sin lilla lista och såg till att slå ett slag för den närhelst chansen yppade sig.

Hur som helst är det många duktiga människor som arbetar i förvaltningen. Det har blivit mer attraktivt att vara statstjänsteman och vi rekryterar bättre folk än förut. I en del länder har man särskilda universitetsutbildningar för ämbetsmän, men jag tycker att vi klarar oss bra med vår öppnare modell. Numera är statens kaka varken liten eller helt säker. Man kan bli övertalig, men man får också bättre betalt. Det har haft gynnsamma effekter.

Redan under mina mest liberala dagar tyckte jag att det var fint att tjäna staten och arbeta för det som är gemensamt. Det tycker jag förstås i dag också, och jag gläds åt att många dugliga människor håller med mig. Sedan kan man förstås diskutera hur mycket som bör vara gemensamt.

PJAL: Ja, vad säger du? Hur stor ska staten vara?

HGW: När det gäller regeringskansliet och de centrala myndigheterna tycker jag att den är ungefär lagom stor. Men det är skillnad på staten och den offentliga sektorn – och inte heller staten har alltid rätt i sina prioriteringar.

PJAL: Hur viktigt har EU-medlemskapet varit för att öka attraktiviteten i statlig tjänst?

HGW: Mycket viktigt. Det har öppnat nya karriärvägar. Men det spelar ännu större roll att det har ändrat perspektiven. Vidgat horisonterna.

PJAL: Hur lätt är det att styra en stat där myndigheterna ska vara självständiga?

HGW: Det är helt klart bättre med självständiga myndigheter än med ministerstyre. Ibland skulle det förstås vara bekvämt för statsråd att kunna styra och ställa utan att blanda in hela regeringen, men det är en stor tillgång för Sverige att ha ämbetsmän med integritet och det är lättare att hävda den integriteten i ett system med självständiga myndigheter. Tittar man närmare på kritiken mot bristande styrbarhet handlar den i realiteten ofta om politikens innehåll snarare än om formerna för hur den ska förverkligas.

Fast myndigheterna måste förstås vara medvetna om att de är delar av en helhet. Ibland blir det för mycket fokus på egna visioner, missioner och logotyper och vad det nu kan vara. Det blir sällan lyckat när staten tar över metoder och retorik från den privata sektorn.

Risken med vår modell är att myndigheterna vill göra på sitt sätt var och en för sig, och att de i namn av självständigheten lyssnar för lite på varandra och samverkar för dåligt. Fast där finns en stark motkraft i form av att hela regeringskansliet är en enda myndighet, att regeringen fattar kollektiva beslut och ärendena bereds gemensamt. Alla berörda ska få ärenden på delning och synpunkter från andra departementet ska tas in i beredningsarbetet. Att regera är en exekutiv verksamhet, men regeringsarbete handlar också väldigt mycket om förhandlingar. Det betyder för övrigt att vårt system är ovanligt väl lämpat för koalitionsregeringar. Samarbete och öppenhet är inbyggda i det. Det går inte att sitta i något departement och hålla på med egna dagordningar och köra sitt eget race.

PJAL: Allt är frid och fröjd?

HGW: Organisationsförmågan är ett större problem än styrningen. Det finns en övertro på stordriftsfördelar och sammanslagning av myndigheter. Det var för all del rätt att slå ihop Försvarsmakten till en enda myndighet i stället för att ha en myndighetschef på varje regemente som sitter och driver sina lokala intressen. Men ibland ska man gå motsatt väg: Det var till exempel helt rätt att bryta ut Bolagsverket ur Patent- och registreringsverket.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det kommer kritik mot att det har startats nya myndigheter som har i uppgift att utvärdera andra myndigheters arbete. Man kan säkert diskutera de exakta formerna, men jag är övertygad om att vi har haft ett stort underskott på utvärdering och uppföljning i svensk offentlighet. De här initiativen behövs. Riksrevisionenseffektivitetsgranskning är en förebild. Vi behöver mer sådant.

PJAL: En annan invändning är att statens struktur speglar gamla i stället för nya utmaningar. S-ledaren Stefan Löfven och flera i näringslivet med honom vill att det ska inrättas råd för innovation med statsministern i spetsen. Hans Bergström har hävdat att regeringskansliet har för svag förmåga att ta till sig nya forskningsresultat och annan ny kunskap, att statsministern borde ha en egen analysenhet och att de strategiska framtidsfrågorna är styvmoderligt behandlade.

HGW: Jag är inte lika övertygad, men det handlar nog om att jag har en annan syn på regeringskansliets och statens roll och förmåga vad gäller innovation och ekonomisk utveckling. Jag tror inte att det är i statsapparaten som framtiden skapas. Politiken är bra på mycket, men inte på detta. Jag tror inte heller på branschsamtal och and–ra stora pratprojekt i statlig regi.

Man kan se tillbaka på allt möjligt från Ingvar Carlssons tid som framtidsminister, Göran Perssons gröna folkhem och nu på sistone Globaliseringsrådet och Framtidskommissionen och konstatera att det kan vara utmärkt att politiska ledare engagerar sig i den sortens frågeställningar, men att det blir bättre om man gör det på armlängds avstånd från statsapparaten.

PJAL: Visst måste det vara en viktig politisk fråga hur politikens själva kärna, staten, fungerar och hur den kan utformas och användas bättre? Hur landet är organiserat? Fast det är inte mycket krut i den allmänna debatten om staten.

HGW: Regionfrågan väckte ju en hel del intresse, men där tog det stopp för att man blandade ihop staten å ena sidan och kommunerna å den andra. Den vägen gick inte att komma fram. Vilken nivå som ska ha ansvar för vilka frågor är för all del statens uppgift att bestämma, men hur kommunerna ska organisera sig för att sköta sitt arbete måste de avgöra själva. Samarbete kan inte trumfas igenom uppifrån. En ändamålsenlig organisation ser knappast likadan ut över hela landet, det går inte att göra likadant på landsbygden som i storstaden.

Annars när det gäller staten har vi ju haft ett projekt som pågått i ett par decennier som har handlat om att skapa ordning i statens finanser. Det har tagit väldigt mycket av energin och managementkraften i anspråk.

Staten har nog ofta setts som ett verktyg snarare än som ett reformområde i sig. Men ja, förvaltningspolitiken behöver utvecklas. Att den ligger i socialdepartementet [hos bostads- och civilminister Stefan Attefall] snarare än hos statsministern gör inte saken lättare, men motsatsen är inte realistisk. Alla vill ha in sina frågor i statsrådsberedningen, men allting ryms inte där. Vi får sträva på ändå med det som behöver göras: fortsatt integration av regeringskansliet, färre departement och kontinuerlig förnyelse av strukturen.