Därefter blev det alltmer dystert: under en och en halv timme satt Streeck och pratade om ett kollapsande USA, en skuldsättningspolitik som ingen vet hur vi ska ta oss ur och om en ny medeltid. Streeck sade saker som ”innan det kapitalistiska systemet far till helvetet kommer det att hänga över oss som ett ruttnande lik, och ingen kommer ha styrkan att flytta på det”. När jag beklagade mig över hans svartsyn fnös han åt mig och sade att jag borde gå och se filmen La La Land istället.

För några år sedan intervjuade jag Wolfgang Streeck inför utgivningen av hans bok How Will Capitalism End? (2016). Det hela började med att han skällde ut mig för att jag ville skjuta på samtalet en halvtimme. Därefter blev det alltmer dystert: under en och en halv timme satt Streeck och pratade om ett kollapsande USA, en skuldsättningspolitik som ingen vet hur vi ska ta oss ur och om en ny medeltid. Streeck sade saker som ”innan det kapitalistiska systemet far till helvetet kommer det att hänga över oss som ett ruttnande lik, och ingen kommer ha styrkan att flytta på det”. När jag beklagade mig över hans svartsyn fnös han åt mig och sade att jag borde gå och se filmen La La Land istället.

Sådan är Streeck: mörk, ärlig och kompromisslös – men han har alltid nära till galghumorn. Det är därför alltid något av en sensation när han kommer med en ny bok. Som läsare kan man vara säker på att ett kallt, sterilt ljus kommer kastas över samhällsutvecklingen. Critical Encounters, som har publicerats i dagarna, är inget undantag. Det är en samling längre recensioner som han har skrivit för London Review of Books och New Left Review, essäer om välkända namn som Jürgen Habermas, Quinn Slobodian och Gianis Varoufakis och deras böcker. Två tredjedelar av recensionerna är positiva, resten sågningar. Kanske låter detta som en andrahandssortering, men så är det verkligen inte. Critical Encounters är en bok vars texter bildar en väv av generaliserbara insikter om såväl staten som den samtida kapitalismen.

Men först och främst: vem är Streeck? Idag är han omöjlig i politiska finrum, men för 25 år sedan var han ett av de politiska proffsen inom socialdemokratin. Han var då en framstående sociolog, chef för Max Planck-institutet och ekonomisk rådgivare åt Gerhard Schröder. Men så hände något under 2000-talet. Under en tid hade hans syn på den politiska utvecklingen blivit allt mörkare och efter eurokrisen 2010 kom han ut som fullfjädrad dystopiker. Sedan dess har han skrivit böcker som Köpt tid (2013), Den demokratiska kapitalismens nederlag (2012)och How Will Capitalism End?. Skrifter som redan blivit portalverk och fullkomligt oumbärlig läsning för alla som vill förstå den krypande panikkänslan i västvärldens politiska aristokrati. Talande för Streecks centrala position är den debattbok som gavs ut 2015 med titeln Demokrati eller kapitalism?. Där bemötte tyska debattörer som Habermas, Elmar Altvater och Claus Offe hans skeptiska utsagor om EU. Alla var visserligen kritiska till Streeck – men likväl utgick alla från hans problembeskrivning, framförallt från Köpt tid. Kanske skulle man kunna säga – med Streecks sätt att uttrycka sig – att det är han som utövat ”hegemoni” i den europeiska vänsterdebatten under 2010-talet.

”Streeck har många ideologiska fiender – framförallt bland dem som tror att skuldavskrivningar på europeisk nivå kommer lösa de underliggande problemen.”

Detta är också uppenbart i Critical Encounters. Påfallande många av böckerna som han recenserar förhåller sig aktivt till Streeck själv. Ta en bok som Quinn Slobodians Globalists (2018), som spårar nyliberalismens ursprung. Den handlar om hur ideologin är ett försök att skydda den ekonomiska friheten från massdemokratin, genom överstatliga regelverk. Streeck nämner det aldrig, men alla som läst Slobodians bok vet att den lutar sig tungt mot idén om den ”demokratiska kapitalismens uppskjutna kris”. Den är central i Streecks tankevärld och uttrycker hur efterkrigstidens samförståndsanda håller på att upplösas. Här krävs en liten utvikning.

Först och främst måste man förstå att Streeck betraktar demokrati och kapitalism som varandras dödsfiender. Under efterkrigstiden ingick de båda dock ett så kallat shotgun marriage i form av regleringar av finansindustrin och utbyggda sociala skyddsnät. Detta skapade en förbluffande tillväxt; i den vevan accepterade arbetarrörelsen fortsatt exploatering mot att ekonomiska framsteg blev en inofficiell mänsklig rättighet. Under 1970-talet uppstod dock äktenskapsproblem: tillväxttakten sjönk och för att upprätthålla standardökningarna fördes en lönepolitik utöver produktivitetsökningarna. Utvecklingen innebar en kraftig inflation och i förlängningen även nyliberalismens genomslag.

Kärnan i resonemanget – formulerad i Köpt tid – är det Streeck kallar ”skuldstatens” uppkomst. Denna ser han inte som produkten av en oreglerad finansindustri – som många keynesianska ekonomer gör – utan som resultatet av en konflikt i hjärtat av de västerländska ekonomierna. Under 1980-talet prövade man en annan väg: då började de socialdemokratiska staterna ta lån för att expandera den offentliga sektorn. Även det blev ohållbart och under 1990-talet genomförde politiker som Bill Clinton, Ingvar Carlsson och Gerhard Schröder drakoniska nedskärningar. ”Staten kamraten” förvandlades till ”staten psykopaten”. Rätten till ekonomiska framsteg förblev dock densamma och med låga styrräntor och avreglerad kreditgivning såg den ”privata keynesianismen” dagens ljus. Det vill säga: ett ohämmat lånande till minimala räntor. Resten är historia: 2008 drabbades världen av den värsta finanskrisen sedan 1930-talet, 2016 motsvarar världens skuldsättning 321 procent av den globala BNP:n. De amerikanska hushållens skuldsättning överstiger numera Kinas BNP.

Hela poängen med denna utvikning är att Streeck har visat att vi lever i ett slags Matrix, där en monetär illusion av tillväxt har skjutit upp konfrontationen mellan demokratin och kapitalismen. Och för att återvända till Slobodian så står han i djup tacksamhetsskuld till Streeck när han beskriver Maastrichtavtalet som ett försök att bryta upp äktenskapet mellan de två. I Critical Encounters skriver han att vi med Slobodians bok nu kan använda begreppet ”nyliberalism” med större självförtroende och precision. Men här är apokalyptikern blygsam: det är Streecks teorier som har banat vägen.

”Blygsam” är dock inte ett ord som kan användas om de kritiska texterna i boken. Streeck har många ideologiska fiender – framförallt bland dem som tror att skuldavskrivningar på europeisk nivå kommer lösa de underliggande problemen. En sådan är Varoufakis, och i sin anmälan av hans (förvisso naiva) Adults In the Room (2017) skriver Streeck så högdraget att hela recensionen består av sarkasmer staplade på varandra. Det är visserligen nog så underhållande, men frågan är vad man får ut av en text som inte ens bemöter de recenserade resonemangen.

Som läsare slås jag också av att Streeck knappt nämner klimatfrågan med ett ord. Detta är anmärkningsvärt med tanke på att författaren ofta kritiserar sina motståndare för att missa de underliggande materiella konflikterna. Well, skriver jag i marginalen, konflikterna i en upphettad värld kommer nog att kännas tämligen materiella inom kort. Hade han tagit med klimatförändringarna i beräkningen, skulle hans bild av en stillastående – depressiv – medeltid ha rubbats, med stormar, pandemier och stigande världshav. Kanske hade han rentav kunnat se att klimatförändringarna har potential att frambringa den kraft som flyttar på kapitalismens ruttnande lik.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Trots dessa anmärkningar vill jag ändå understryka att Critical Encounters är en högst läsvärd bok. Streeck bör man ha koll på inte bara för att han är briljant, utan också för att han vågar vara obekväm. Det är till exempel ovanligt idag med en vänsterman som inte förespråkar keynesianska idéer. Streeck skriver att bara för att sparande dödar ekonomier betyder det inte att lånande kommer rädda dem. Hans poäng här är att stimulansprogram inte kommer att fungera i de ekonomier som har en tillväxtmodell driven av annat än inhemsk efterfrågan, exempelvis Tyskland med sin tunga industriexport. För påståenden som dessa har Streeck kritiserats, inte minst för att han faller de hatade nyliberalerna i talet. Dock måste man beundra den obönhörliga konsekvensen: en Green New Deal kommer inte ta oss ut ur Matrix. ”Skuldstaten” har oss i sitt järngrepp.

Det finns också ett egenvärde i att läsa dem som inte kvittrar med i stora kören. Ta till exempel hans recension av Martin Sandbus Europe’s Orphan (2015), där han porträtterar Angela Merkel. Detta är bokens kronjuvel och en fullkomligt briljant avklädning av en maktpolitiker. I Streecks ögon är Merkel en ”postmodern Machiavelli”, lika nyckfull som brutal. Under 1990-talet ägnade Merkel all energi åt att göra CDU till ett marknadsliberalt parti, men efter förlusten mot Schröder 2003 har hon rivit upp allt. Med järnnypor har hon rensat ut alla lassiez faire-ekonomer och skapat en spegelbild av SPD. 2015 öppnade hon Tysklands gränser med de berömda orden ”Wir schaffen das”, trots tidigare deklaration att ”multikulturalism fungerar inte”. Enligt Streeck kan hon tvärvända över en tidningsartikel och som makthavare har hon fulländat konsten att behålla makten genom nyckfulla kursändringar. Detta är knappast den gängse bilden av Merkel, varken i tyska eller svenska tidningar. Där beskrivs hon snarare som en principfast och pålitlig makthavare, till och med i vänstermedier. Streeck gör slarvsylta av den bilden.

Detta gör att man kan fråga sig om det inte är dags för Streeck att skriva sin självbiografi. Han har ju trots allt varit nära dessa högdjur och med hans omutliga sanningskrav finns stor potential för att den boken skulle bli politisk dynamit.