Lappkastet i invandringspolitiken senhösten 2015 var den viktigaste politiska omsvängning som inträffade under Stefan Löfvens sjuåriga statsministerskap – inte bara för socialdemokratin utan i hela det politiska landskapet,

Löfvens mentala resa tog för hans del blott sju månader: Från förklaringen i ­slutet av april 2015 om att det inte fanns en gräns för hur många flyktingar som Sverige kunde ta emot, över talet på Medborgarplatsen i Stockholm den 6 september om att hans Europa inte byggde murar, till presskonferensen den 24 november, då han, flankerad av den gråtsnörvlande vice statsministern Åsa Romson, berättade att Sverige skulle anpassa sin flyktinglagstiftning till EU:s miniminivåer.

Att verkligheten, med mer än 10 000 asylsökande i veckan från oktober 2015, bröt sig igenom alla ideologiska sköldar är uppenbart. Men hur kom det sig att statsministern bara ett halvår tidigare kunde säga sådant som att han till skillnad från Jimmie Åkesson ansåg att en stor flyktinginvandring var bra för Sverige? Eller torgföra skrönor som att ”trettio procent av flyktingarna från Sy­rien har högskoleexamen”? (Sydsvenskan 29/4 2015)

Och efter ”bygger-inga-murar-talet” sade Löfven att man hädanefter kunde tala om solidaritet igen: ”Jag tror det vänder nu på riktigt.” (Aftonbladet 6/9 2015) Vad grundade han det på?

Stefan Löfvens nyutkomna memoarer, Svetsare och statsminister (Bokförlaget Atlas), skrivna tillsammans med Ulrika Knutson, där han ägnar ett kapitel åt hanteringen av migrationskrisen, är i det perspektivet signifikant läsning.

Detta eftersom Löfven, när han skriver om vändningen i flyktingpolitiken, inte med ett ord berör sina tidigare, så tydliga och kategoriska ställningstaganden, som just i april 2015: ”Finns det något tak för hur många flyktingar Sverige kan ta emot?” frågade Sydsvenskan. Löfven: ”Nej, det finns ingen gräns. Vi ska ta emot enligt de konventioner vi är bundna av. Vi har klarat det tidigare.”

Istället skriver han att utvecklingen gick så snabbt att den inte upptäcktes förrän den var ett faktum. Så sent som i juli 2015 hade regeringen fått besked av Migrationsverket att antalet förmodligen skulle ligga på samma nivå som året innan. ”Redan den nivån var ju mycket hög”, skriver Löfven, glömsk om sitt uttalande några veckor tidigare att en stor flyktinginvandring var bra för Sverige.

För Stefan Löfven är problemet att Sverige fick ”ta ett oproportionerligt stort ansvar, tillsammans med Tyskland och Nederländerna” när ”övriga Europa inte ville hantera flyktingkrisen”. Däri ligger kanske också en nyckel till senfärdigheten att agera, trots att hans justitieminister Morgan Johansson tillsammans med Migrationsverkets dåvarande generaldirektör Anders Danielsson på en presskonferens den 3 oktober 2015 framhöll att Sverige närmar sig en gräns för hur många flyktingar som landet akut kan härbärgera.

Sverige hade således ett ansvar, trots att övriga Europa inte tog det, men det blev för oproportionerligt. Varför Sverige tillsammans med de två andra länder som Löfven nämner skulle ha detta särskilda ansvar utvecklar han inte.

Som skäl till att så många sökte sig till Sverige relativt övriga länder uppger Löfven den svenska lagstiftningen som var ”mycket mer liberal än grannländernas” och som dessutom regeringen Reinfeldt avtalat med Miljöpartiet att liberalisera ytterligare – efter Migrationspolitiska överenskommelsen, MÖK, i mars 2011. Men han nämner inte att socialdemokraterna direkt efter valet 2014 förklarade att partiet anslöt sig till MÖK:s principer, i utbyte mot att MP gick med på ökade anslag till försvaret.

Att minnet är selektivt i en memoarbok överraskar inte, även om man bör vara selektiv med selektiviteten, inte minst med tanke på att det finns arkiv att gå till och numera inom en mobiltelefons räckhåll.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det blir sannolikt lättare att vara så pass oredligt selektiv om man skriver kring en politisk frågeställning som inte engagerat en tidigare. Löfven har sålunda mycket att säga om det fackliga arbetet, kollektivavtalsförhandlingar, industriavtalet från 1997, med sin bakgrund i fackföreningsrörelsen. Samtidigt finns det inga reflektioner i boken, annat än ett stycke om hur duktig Mona Sahlin var på att sätta fingret på det viktiga när det gällde ”migration, diskriminering och kulturkrockar” [sic], i frågor om invandring och integration, fram till kapitlet om migrationskrisen 2015.

Detta samtidigt som Sverige under Löfvens uppväxttid från de tidiga tonåren och framåt förändras radikalt i sin demografiska sammansättning, sina sociala strukturer och sina kulturella normer genom inte minst den stora utomeuropeiska invandringen.

I Stefan Löfvens tillrättalagda bok utelämnas hans gränslösa uttalanden från före migrationskrisen och hans anammande av MP:s och regeringen Reinfeldts tidigare migrationspolitik. Invandringen finns inte med i hans berättelse fram till uppvaknandet i november 2015 då verkligheten inte längre gick att förneka. Svetsare och statsminister blir därmed en berättelse också om so­cialdemokratins bedrövliga hantering av migrationspolitiken.