Våren 1985 befann jag mig i Kenya och bodde på ett billigt hotell i utkanten av Nairobis stadskärna. Tvärs över gatan fanns ett ölschapp som frekventerades av människor från alla möjliga samhällsklasser, dock huvudsakligen de mindre bemedlade. Green Bar hette det, och det var ingen hemlighet att många av de unga kvinnor som uppehöll sig i den här stadsdelen och försörjde sig som prostituerade hittade sina kunder på just den baren.

På väg hem till mitt hotell såg jag en kväll hur en razzia pågick på Green Bar. Massiv närvaro av ordningsmakten, jag hörde upprörda skrik. Människor tvingades in i bussar och fraktades iväg. Dagen därpå fick jag veta att det rörde sig om ett tillslag för att stävja spridandet av aids, en term som egentligen inte fanns ännu. I Kenya kallades aids för slim disease eftersom de som insjuknade blev extremt magra innan de dog. Sjukdomen hade då nyligen upptäckts i landet och okunnigheten om hur den spreds var omfattande. Dock visste man att den var sexuellt överförbar.

Jag träffade ett par av de flickor som hade gripits av polisen den där kvällen och de berättade att de hade fått tillbringa natten i en cell. Flera av de gripna hade släppts tidigt efter att ha erbjudit häktespersonalen sexuella tjänster. Razzian på Green Bar ledde tankarna till poliskonstapel Renaults replik i filmen Casablanca. ”Round up the usual suspects.”

De prostituerade är inte bara stigmatiserade som smittspridare i Kenya, deras verksamhet anses också vara djupt omoralisk i detta extremt dubbelmoralistiska land. Ännu mer föraktligt är det emellertid att vara gay söder om Sahara. Det ses inte som en enskild angelägenhet, alla former av avvikande sexualitet betraktas som hot mot den rådande samhällsordningen. Därför är samkönat sex kriminellt i fler än hälften av Afrikas länder, men straffen varierar påtagligt från land till land. Allt från relativt modesta böter till livstids fängelse. Förslag om dödsstraff har diskuterats på många håll, i bland annat Uganda.

Hatet mot homosexuella i Afrika har uppmärksammats i västvärlden de senaste åren, men har gamla anor. Förre presidenten Robert Mugabe i Zimbabwe sade 1995 att människor som ägnade sig åt samkönat sex var lägre stående än hundar och grisar och inte hade några rättigheter över huvud taget. Han tillade att homosexualitet var ”oafrikanskt”, en perversion introducerad av vita. President Yoweri Museveni i Uganda och tidigare presidenten Sam Nujoma i Namibia har uttryckt sig på liknande sätt. Plus många andra offentliga personer.

Senast i raden av extremt gayfientliga länder är Tanzania där kampanjen mot homosexuella har utvecklats till en veritabel häxjakt. Det rapporteras att myndigheter griper och i en del fall torterar homosexuella för att därefter döma dem till långa fängelsestraff.

Det väckte stor uppmärksamhet när Paul Makonda, guvernör i regionen Dar es- Salaam, hösten 2018 tillkännagav att han hade inlett en jakt på homosexuella. Han uppmanade allmänheten att tipsa myndigheterna och uppgav att tusentals anmälningar hade strömmat in på bara några dagar. Flera män som greps i polisrazzior vittnade om att de hade blivit utsatta för sexuella övergrepp av de poliser som fängslade dem. Homosexualitet kan ge ett trettioårigt fängelsestraff i Tanzania.

Regeringen lät meddela att guvernör Makonda agerade på eget initiativ, men den hårda attityd som har tvingat tusentals homosexuella män och kvinnor att gå under jorden är enligt insatta bedömare sanktionerad uppifrån. Det är president John Magufuli som har gett Makonda fria händer.

Magufuli valdes till president i november 2015 och gjorde sig genast populär när han inledde en kampanj mot korruption och slöseri med statliga medel. Det gjorde honom till hela biståndsvärldens älskling. Han gick ut hårt med löften om att skära i de offentliga utgifterna genom att förbjuda statstjänstemän att göra onödiga utrikesresor. Han avskaffade de tidigare generösa utdelningarna av Mercedesbilar till ministrar och sänkte till och med sin egen lön. Biståndsgivarna jublade och när Magufuli ställde in nationaldagsfirandet det år han valdes och istället beordrade en landsomfattande kampanj för att stoppa spridandet av kolera, då visste jublet i givarsamfundet inga gränser.

Det dröjde dock inte länge förrän de hänförda supportrarna fick anledning att dämpa sin glädje. Magufuli började hota och inskränka oppositionspolitiken i landet. Han lät stänga en tidning som enligt honom hade rapporterat felaktigt om det nyligen hållna valet. Sedan började han kritisera familjeplanering i Tanzania, en verksamhet som till stor del hanteras med stöd av utländska biståndsorganisationer. Magufuli anklagade tanzanier som ville begränsa sitt barnafödande för att vara lata, att inte vilja arbeta tillräckligt hårt för att försörja en stor familj.

Den tanzaniska regeringen förbjöd 2016 ett antal biståndsfinansierade projekt som var avsedda att hjälpa hiv-infekterade med tester och medicin. Det gällde i synnerhet verksamhet som var direkt ägnad att bistå homosexuella, och som innefattade bland annat utdelning av kondomer och glidmedel. President Magufuli hotade att deportera dem som förespråkade homosexuellas rättigheter. Allt detta har väckt stor harm bland utländska biståndsgivare.

Frågan är då vad som är orsak till denna stränga hållning mot samkönat sex i Afrika. I vanlig ordning finns det de som anser att det är ett arv från kolonialismen. Britterna förbjöd på sin tid som kolonialmakt samkönat sex, men det var över 60 år sedan och känns inte som en rimlig förklaring till dagens hårda tongångar från regeringen. Att britterna anklagas för att ha introducerat både homosexualitet och homofobi gör utsagorna svåra att ta på allvar.

Den närmast militanta homofobi som grasserar blir begriplig först då man analyserar de samhällen där den förekommer. Länder i Afrika söder om Sahara är utpräglade släktskapssamhällen, kinship societies enligt engelsk antropologisk terminologi. Tydligast gäller det där traditionella levnadsmönster upprätthålls, primärt på landsbygden, men även i stor utsträckning i städer där människor annars har anammat en modernare, mer västerländsk livsstil. Det som främst karaktäriserar släktskapssamhällen är betydelsen av härstamning. Man räknar sin härkomst antingen på fädernet – patrilinjär härstamning – eller på mödernet och då kallas den matrilinjär. Icke att förväxla med det mytiska begreppet matriarkat.

En individs härkomst är mycket viktig för vederbörandes status i gemenskapen. Den är avgörande för arvsrätt och många andra rättigheter och även skyldigheter i traditionella afrikanska samhällen.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Viktigast av allt är naturligtvis släktens fortlevnad. Barn skall födas av kvinnor som är tydligt definierade i släktskapssammanhanget och barnets far måste vara lika tydligt angiven.

För att slå vakt om dessa härstamningssystem har människor sedan mycket lång tid instiftat regler och institutioner för att se till att inga avsteg görs från det som betraktas som godkända normer. Kvinnlig könsstympning är den mest brutala institutionen. Den syftar till att göra kvinnor mindre hågade till utomäktenskapligt sex. Infibulation, där vaginan sys ihop, i det närmaste omöjliggör otrohet. Viktigast av allt är att inga utomäktenskapliga barn föds.

En prostituerad kvinna blir naturligtvis en föraktad, laglös individ under sådana förhållanden. Rent av en samhällsfara. Hennes barn är ju garanterat utomäktenskapliga.

Men även samkönat sex utgör ett hot mot släktskapssamhället. Inga barn alstras i sådana relationer, släkten kan dö ut. Eftersom förhållandet mellan man och kvinna är något som omnämns i alla skapelseberättelser, inklusive traditionella afrikanska, så ses homosexualitet verkligen som ett brott mot skapelsegudens intentioner. Homofobin är ett exempel på hur traditionella afrikanska föreställningar kan kollidera med moderna västerländska, och hur biståndsgivare behöver fördjupa sina kunskaper för att kunna hitta vägar som bär framåt.