Julnatten 1914 har blivit omtalad som en av de märkligaste nätter som de tyska, engelska, skotska och franska soldaterna upplevde under kriget. I sex veckor hade de kravlat i seg gyttja under och mellan striderna, grävt nya värn, monterat ännu mer taggtråd, gått in i strider som inte ändrade positionerna i kriget men ledde till att fler döda blev liggandes i leran. Dödläget i ingenmansland tolkades bokstavligt sedan sex veckor.

Denna natt hade marken frusit, fullmånen sken och stjärnorna förgyllde den mörka himmel som annars mest bidrog med regn. Ett ljus tändes på tyskarnas sida. Och så ett ljus till. Inga skott avfyrades. Var det en fälla? Tystnaden var märklig, tills den bröts från en av de tyska skyttegravarna. En fyllig baryton hördes sjunga över ingenmansland: ”Stille Nacht, heilige Nacht! Alles schläft, einsam wacht …”. Snart började männen på respektive sidor att sjunga psalmen och andra julsånger på sina egna språk. Från fransmännens skyttegrav bidrog en dragspelare med ackompanjemang till ”Douce nuit”.

Vid en annan postering hade tyskarna samma julnatt fått information om att fransmännen höll på att inventera vinkällaren i det slott de hade beslagtagit som högkvarter. De var så berusade att de inte kunde skilja vän från fiende. Tyskarna smög dit för att lura av dem några flaskor champagne. Det gick bra och i champagneruset efteråt brölades ”Stille Nacht, heilige Nacht!”. Mer andaktsfull var säkert stämningen i ruinerna efter det bombade klostret i Messines, där soldater från det bayerska regementet hade satt upp en gran som smyckade klosterruinen. Efter fältprästens predikan sjöng de många soldater som sökt sig dit ”Stille Nacht”. De var så många att alla inte rymdes i det förstörda klostret och sången kunde höras på långt avstånd.

Händelserna omtalas i soldaters brev som delvis är publicerade i Stanley Weintraubs bok Silent Night. The Story of the World War I Christmas Truce. Där beskrivs fler tillfällen när framför allt Stilla natt sjöngs på många håll och på olika språk tillsammans med andra julsånger och folkvisor. Inte ett skott avfyrades denna natt och de som nyss hade varit fiender delade både sång och julklappar, som slängdes mellan skyttegravarna tvärs över ingenmansland.

Vad var det som gjorde att just den julpsalmen kunde identifieras som en gemensam sångskatt som alla kunde utantill? Tittar man noga på texten så är den, i sin poetiska och musikaliska enkelhet, en politiskt radikal psalm med budskap om ett annat rike och en annan makt än den världsliga.

I det tyska originalet sjunger man ”der Retter ist da!” (Räddaren är kommen) och ”da uns schlägt die rettende Stund” (då räddningstimman slår för oss). Medvetet eller omedvetet sjöng soldaterna på sina olika språk en bön, en protest och en bekännelse till Kristus Frälsaren som föds till världen som en gåva till mänsklig­heten. Sången om den sårbare lille nyfödde kunde säkert identifiera något djupt mänskligt hos de soldater som hade blivit mer eller mindre omänskliggjorda under de brutala omständigheter som kriget tvingade in dem i.

Man skulle kunna tro att Stilla natt har sjungits sedan reformationen, så välkänd och spridd som den är. Men den skrevs faktiskt så sent som 1816 – vilket är relativt nyligen, psalmhistoriskt sett. Det finns olika historier om hur texten och musiken kom till. Den mest officiella versionen utspelar sig i efterdyningarna av ett annat krig, ett sekel tidigare. Efter Napoleons härjningar och kejsarens fall i Waterloo 1815 var Europa fortsatt politiskt instabilt. En konsekvens av kriget var att det tysk-romerska riket hade upplösts 1806, vilket hade lett till att romersk-katolska kyrkan, de protestantiska kyrkorna, Europas länder och furstendömen genomgick påfrestande omformeringar.

I denna tidsanda ett år efter kriget, 1816, diktade den katolske prästen Joseph Mohr en text på sex verser. Först två år senare bad han vännen och organisten Franz Gruber att tonsätta den med en enkel melodi i två stämmor och gitarrackompanjemang.

En annan version av tillkomsthistorien har överlevt mer på grund av underhållningsvärdet än trovärdigheten. Den tillskriver en okänd mus, i Oberndorf i Salzburg, psalmens upphov. Musen sägs ha gnagt sönder orgelbälgen i St Nicholas kyrka 1818. Den gick alltså inte att använda. Därför plockade Joseph Mohr, som skulle förrätta julgudstjänsten, fram sin två år gamla dikt och bad Gruber om en tonsättning. Trots sitt höga anekdotiska värde så bedöms inte denna version som den mest trovärdiga, i alla fall inte vad gäller musens inflytande på händelseförloppet.

Hur det än gick till så blev sången snabbt populär och sjöngs snart över hela landet och inom kort i flera länder. Och även om den ursprungligen var skriven för katolskt bruk så trycktes den i evangeliska sångböcker betydligt snabbare än i katolska. Den enkla melodin med den romantiskt inspirerade texten om det oskyddade barnet i krubban sjöngs rakt in i hjärtat och blev en av de mest älskade julpsalmerna. Även idag, tvåhundra år senare, är Stilla natt en av de mest spridda och sjungna. Den hålls så högt och är så spridd att den 2011 fick status som immateriellt kulturarv av Unesco.

Från originalets tyska har den översatts till ungefär 300 språk, men har bearbetats i flera versioner. Exempelvis så har antalet verser minskat från sex till tre och dessutom möblerats om. På svenska trycktes den första gången 1916 i Kyrklig sång och därefter i Svenska kyrkans provpsalmbok Nya psalmer från 1921. Därefter fick den sin plats i psalmböckerna 1937 och 1986 med tre verser med en bearbetad version från den första översättningen.

Enligt 1921 års provpsalmbok sjöng man i första versen: ”Stilla natt, heliga natt! Allt är tyst. Klart och glatt skiner stjärnan på stallets strå och de korade helgon två, som kring Guds Son hålla vakt.” Här har Jesus föräldrar, Maria och Josef, upphöjts till helgon medan de i den senare versionen 1937 beskrivs som ”vakande fromma”, vilket fortfarande är den officiella svenska texten.

Nytt i bearbetningen är också att alla verserna slutar: ”Kristus till jorden är kommen, oss är en Frälsare född”, men med en variation i vers två där det är änglarna som sjunger till världen: ”eder är Frälsaren född”.

Hymnologer (psalmforskare), såsom Inger Selander, har förklarat psalmens snabba spridning och popularitet med att Stilla natt lätt går till hjärtat som en sentimental och romantiserad föreställning om Guds sons födelse. Den påminner den moderna sekulära människan om något som har gått förlorat, men som man saknar. Det finns ett romantiskt upphöjande av naturen och friden: stilla natt, allt är frid och herdars hjord. Ingenting sägs om att den nyförlösta modern skulle ha ont eller se medtagen ut efter att ha fött barn i ett stall. Eller att barnet i krubban skulle vara skrynkligt och rött, som alla nyfödda barn.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

I den tyska originalversionen beskrivs barnet som ”den ljuvlige gossen med lockigt hår, sover i himmelsk ro”. I den ­svenska översättningen har sådant skalats bort och gjorts mindre romantiskt influerat. På svenska konstaterar man neutralt att barnet ligger i krubban: ”barnet i stallets strå”.

Trots den mer romantiskt avskalade svenska versionen har Stilla natt överlevt den svenska bortrationaliseringen av kristen tro under 1900-talet. Även för dagens människor har de inledande orden ”Stilla natt, heliga natt! Allt är frid” potential att beröra även det mest sekulära hjärta, med en önskan och förhoppning om att friden äntligen kan få infinna sig under den mest kommersiella och stressiga helgen som vi har under året. Julens kontraster förstärks genom butikernas muzakflöde av julmusik, där Stilla natt sjungen av Carola, Christer Sjögren eller Peter Jöback hör till de givna inslagen, alltmedan julhandeln siktar på nya försäljningsrekord.

Men den som i butikerna, i kyrkorummet eller lyssnande i hörlurarna vidgar perspektiven, kan också höra att psalmen är en påminnelse om det som världen just nu inte är: en fridfull plats. I den tredje versen sjunger vi: ”Mörkret flyr, dagen gryr. Räddningstimman för världen slår”, som ett hopp om att Någon kan ingripa mot våldet som har allt levande i sitt grepp.

Den kristna bibliska referensen handlar om att denne Någon är Jesus, som redan Jesaja benämner som Freds­fursten: ”Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram” (Jesaja 9:2). Det var det soldaterna sjöng om i skyttegravarna under julnatten 1914. Det är det vi alla sjunger om varje gång Stilla natt påminner oss om att tiden för Fredsfur­s­ten är nu.