Under de senaste åren har stoicismen fått ett globalt uppsving. En nyckelroll har spelats av ett antal framstående akademiker och författare. Nyligen utkom en svensk nyöversättning av Marcus Aurelius­ Självbetraktelser (Daidalos). Det är ett av stoicismens centrala verk, skrivet av en åldrande romersk kejsare som tillbringade stora delar av sitt liv i fält, omgiven av krigiska germanska stammar.

Inte minst var Marcus Aurelius en omtyckt kejsare, den femte och sista av de goda härskarna enligt den gängse historieskrivningen. Hans regeringstid sträckte sig åren 161–180, en period präglad av intern politisk stabilitet samtidigt som riket hotades av attacker utifrån.

Självbetraktelser innehåller 12 mindre kapitel med reflektioner som tycks ha vuxit fram organiskt, utan tydlig progression och struktur. Originaltexten skrevs på grekiska – dåtidens filosofispråk – och översättningen är skickligt utförd av lektorn i grekiska Mikael Johansson.

I texten förenas ytterligheter; världens mäktigaste man talar om sina livsproblem, ett samtal böljande mellan högt och lågt. Meningen med livet varvas med vardagligheter som: ”Blir du arg på den som har dålig andedräkt?” Tematisk mångfald, vackra och drastiska beskrivningar sammanvävs med kärnbudskapet: att vägen till ett gott liv går via självbehärskning, stillhet och sinnesnärvaro. Allt baserat på det praktiska förnuftet.

Vid sidan om förnuftet lyfts andra antika dygder fram: mod, måttlighet och rättrådighet. Vissa beskrivningar har en nyvunnen aktualitet: främst uppmaningen att undvika mångsysslande, eller multitasking, på modern svengelska. Rådet är att skala bort det oväsentliga och leva i nuet, vilket leder tankarna till mindfullness. Sedan länge har likheten mellan stoicism och zenbuddism understrukits i forskningen.

Målet hos stoikerna är eudaimonia, ett gott liv på grekiska. Men till skillnad från nutida självhjälpslitteratur begränsas det goda livet inte till en själv, här finns en riktning med det allmännas bästa i förgrunden. Anslaget är rakt och syftar till självförbättring, utan metafysiska spekulationer. I detta avspeglas en skillnad mellan Aten och Rom, där romarna generellt ansågs mer praktiskt inriktade. Filosofi värderades också lägre i Rom, där filosofer som stoikerna Seneca och Epiktetos tvingades i landsflykt.

Enligt en vulgäruppfattning förordar stoicismen oberördhet och känslokyla, vilket ofta bemöts i dagens nystoiska litteratur. Argumentet blir att det behövs självbehärskning för att inte fastna i känslosvall, flocktänkande eller egofixering, vilket gör oss mindre medmänskliga och allmännyttiga. I Självbetraktelser sägs att vi varje dag möter människor som är ”beskäftiga, otacksamma, oförskämda, opålitliga, elaka och föga sociala”, mot vilka vi måste använda vårt praktiska förnuft för att inte hamna på samma nivå, eftersom vi är skapta för samverkan.

”Från kyrkofadern Thomas av Aquino via Arthur Schopenhauer till dagens kognitiva beteende­teorier finns starka spår av stoicism.”

Välkänt är också mottot memento mori, att begrunda livets korthet och den ofrånkomliga döden. Här uppstår lätt en anakronistisk tolkning, då memento mori och dess slitna systerbegrepp carpe diem numera tas till intäkt för att vi ska leva utsvävande och med gasen i botten, allt enligt mottot YOLO (you only live once). Inför detta skulle en stoiker invända att livets korthet ålägger oss att leva förnuftigt, hänsynsfullt och meningsfullt.

Stoicismen grundades i Grekland runt 300 f Kr, men antog först i Rom en framträdande roll. Detta beror på att två av stoicismens förgrundsgestalter, Marcus Aurelius och Seneca (4 f Kr–65 e Kr), var framträdande potentater, den förre kejsare och den senare politiker, bankir och dramatiker. Någon inspiration tycks dock inte Marcus Aurelius hämtat från den inflytelserike Seneca. Istället kom inspirationen från en annan stoiker, Epiktetos (55–135), en frigiven slav med ursprung i nutidens Turkiet. Epiktetos livnärde sig som lärare och filosof, innan han förvisades från Rom till Nikopolis, i dagens Grekland.

Med kristendomens uppkomst och successiva hegemoni försvagades stoicismen som levande filosofisk och ideologisk kraft. Istället kom stoiskt tankegods att absorberas av andra riktningar och tänkare. Från kyrkofadern Thomas av Aquino via Arthur Schopenhauer till dagens kognitiva beteen­deteorier finns starka spår av stoicism.

Ett talande exempel är sinnesrosbönen som utgör filosofisk ryggrad inom 12-stegsrörelsens verksamhet. Denna text, som dagligen och stundligen används på självhjälpsmöten världen över, skrevs ursprungligen av den amerikanske prästen Reinold Niebuhr 1926. I de välkända raderna önskas sinnesro att acceptera och inse skillnaden mellan det man kan och inte kan påverka, rader med släktskap till Epitektos i dennes Handbok i livets konst: ”Somliga saker kan vi bestämma över, andra inte. Vi bestämmer över våra åsikter och vår inställning, vårt begär och vår motvilja […] Men kroppen bestämmer vi inte över, inte våra ägodelar heller, vårt an­seende och vår ställning.”

En nutida stoisk uttolkare, som fördjupar denna tankefigur, är den italiensk-­amerikanske professorn Massimo Pigliucci. Sedan länge verksam i New York men uppväxt i Rom, har Pigliucci en närhet till det stoiska arvet, vilket beskrivs i bästsäljaren How to be a Stoic. Ancient Wisdom for Modern Living (2017). Det tog dock en bra bit in i vuxenlivet innan Pigliucci omfamnade stoicismen, framkallat av sin fars bortgång och överhuvudtaget en tilltagande vilsenhet i livet.

Pigliucci, som först doktorerade i genetik och sedan i filosofi, har länge utmärkt sig som en stridbar förespråkare för att sekulära och vetenskapliga principer ska råda i samhället. Likafullt kände han behov av en filosofisk bas, vilket efter starkt övervägande blev stoicismen. Enligt Pigliucci medför särskiljandet mellan påverkbara och opåverkbara faktorer flera fördelar. Dels skänker det sinnesro, dels stärker det hoppet och tilltron till ens egen förmåga. Mycket av dagens politiska polarisering, extremism och bitterhet har sitt ursprung i människors upplevda maktlöshet – inför sig själva, sina medmänniskor och inför de globala hoten.

Liknande tankegångar finns hos den danske psykologiprofessorn Svend Brinkmann i bästsäljaren Stå fast. Vägra vår tids utvecklingstvång (på svenska 2015). Här uppmanas vi att ha rötter istället för fötter, att odla måttfullhet och integritet, speciellt då planeten drabbats av klimatkris och många slits sönder av psykisk ohälsa, liksom bitterhet över ouppnådda mål och ideal. Eller för att anknyta till Marcus Aurelius: ”Levnadskonsten liknar snarare brottning än dans på så vis att du står beredd och orubblig inför det som drabbar dig och det som är oförutsett.”

Minst samhällskritisk och mest retoriskt skicklig av dagens nystoiker är amerikanen Ryan Holiday, en tidigare marknadsföringsguru och författare till bästsäljande böcker. Med videobloggen The Daily Stoic följs han av miljontals människor. Senast är det coronakrisen som kan hanteras med stoiska verktyg. The Daily Stoic är också titeln på en uppmärksammad bok, med texter av olika stoiker, som Holiday gav ut 2016 med Stephen Hanselman.

Hos Holiday finns en förkärlek för att namndroppa kända och framgångsrika människor, vilket tycks rimma bättre med amerikansk framgångsdyrkan än stoicism. Likafullt är det inte ovanligt i stoisk litteratur att uppmärksamma inspiratörer och välgörare. Exempelvis ägnas de första sidorna i Självbetraktelser åt föregångare, nära och kära. Marcus Aurelius visar tacksamhet inför sina barns dugliga lärare, att han själv ännu har hälsa och inte lever i materiell nöd.

Om stoicismen råder delade meningar. Vissa uppfattar den som lyxfilosofi hos redan priviligierade, andra ser en vägledning i att uppskatta och leva i nuet, oavsett hur detta ter sig. Marcus Aurelius ger rådet att älska det som har fallit på vår lott och inte jaga det omöjliga, två saker som naturligtvis varierar mellan personer och epoker.