Stigande matpriser är politiskt sprängstoff. Bränsle för revolutioner. Och i vår tid och i vår del av världen, åtminstone en plåga för folkvalda.

Vintern 1972 samlade sig ett antal husmödrar – med 23-åriga Anne-Marie Norman i spetsen – i Stockholmsförorten Skärholmen för att protestera mot stigande matpriser. Protesterna växte till en medial storm och blev en politisk fråga med potential att påverka valet 1973.

Från hösten 1970 till januari 1972 hade det rått prisstopp på en rad varor. Denna ordning hade ersatts av ”utvidgad och intensifierad prisövervakning”. Det räckte inte. Skärholmsfruarna tvingade regeringen Palme – lagom till jul 1972 – till ett nytt prisstopp på mjölk, grädde och ost.

Under två decennier skulle det svenska svaret på inflationen vara politiska försök att kontrollera prisbildningen. Priser förhandlades med myndigheter, marginaler och prisförändringar skulle rapporteras, särskilda spioner strök omkring i butikerna, handlare polisanmäldes och en omfattande statlig prisbyråkrati växte fram, med Statens Pris- och Kartellnämnd (SPK) som juvelen i kronan.

”Stigande matpriser är politiskt sprängstoff.”

Vintern 1990 föll Ingvar Carlssons regering när riksdagen stoppade ett kombinerat pris-, löne- och aktieutdelningsstopp toppat med ett strejkförbud som prisreglerad grädde på moset. Stoppandet tog till slut stopp.

Att detta fick pågå så långe hade flera förklaringar. En var att prisregleringar var vanliga inslag i den ekonomiska politiken. Hela sektorer som bostads- och jordbrukssektorerna var avskärmade från fri prissättning. Att SPK hovrade i mjölkkylen uppfattades som fullt naturligt.

Men framför avskräckte alternativet. Ekonomen Lars Jonung – som redan från början pekat på det futila i prisregleringspolitiken – konstaterade i en krönika i DN 2006 att ”priskontroller införs av politiker som saknar kunskapen eller modet att angripa inflationen med åtstramande och därmed impopulär politik”.

I valet mellan priskontroll och åtstramning fanns det dock en tredje väg: Att prata och hoppas på det bästa.

I oktober 1974 – två månader efter att han tagit över efter Richard Nixon – förklarade den amerikanske presidenten Gerald Ford inför kongress och tv-kameror hur inflationen skulle bekämpas.

Ford vände sig till tv-publiken och satte på sig en kampanjknapp med förkortningen ”WIN” och sa att ”The symbol of this new mobilization, is the button which I am wearing on my lapel. It bears the single word ’WIN’ ”.

WIN var inte bara en uppmaning att vinna i största allmänhet, utan framförallt en förkortning för ”Whip Inflation Now”, dvs ”Piska Inflationen Nu”. Med inspiration från det politiska ledarskapet under andra världskriget ville Ford mobilisera en gräsrotsrörelse.

Amerikanska medborgare kunde skicka in ett särskilt formulär där man skrev under följande försäkran: ”Dear President Ford: I enlist as an Inflation Fighter and Energy Saver for the duration. I will do the very best I can for America.”

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

I retur fick man en helt egen WIN-knapp.

Det fanns en rad utsökta kampanjprodukter med WIN-tema. Väskor, klistermärken, tröjor, örhängen. När familjen Ford på juldagsmorgonen 1974 öppnade sina julklappar i vinterhuset i Vail i Colorado syns presidenten i en alldeles hiskelig stickad tröja med WIN-mönster. Tröjan ska ha skickats in av en idag tyvärr okänd WIN-aktivist och går enligt uppgift att beskåda på Gerald Ford-museet i Michigan. Ser ut att vara värt en resa.

Inflationen var dock inte en fiende av samma kaliber som Hideki Tojo eller Adolf Hitler. Mobiliseringen uteblev och kampanjen väckte snabbt löje. Bland annat kunde man vända på knappen och få fram förkortningen NIM, som i sin tur kunde läsas som ” No Immediate Miracles” eller ”Need Immediate Money”. Alan Green­span – som var ekonomisk rådgivare till Ford och sedermera legendarisk amerikansk riksbankschef – dömde senare ut kampanjen som ”ofattbart korkad”.

Den omedelbara entusiasmen avtog, men Ford ska i alla fall ha hunnit överlämna en WIN-knapp till förre Beatlesmedlemmen George Harrison, som i sin tur gav presidenten en knapp med det hinduiska mantrat ”OM” (”Aum”). Förhoppningsvis hade Ford större nytta av den.