Först när jag satte mig på lika höga hästar genom att hävda att vi rekryterade duktigt folk var vi än fann dem, i eller utanför den akademiska hierarkin, föll de till föga. Det var därför med igenkännandets glädje jag läste den brittiske journalisten Peter Gumbels vidräkning med franskt elittänkande och utbildningsarrogans,Élite Academy – Enquête sur la France malade de ses grandes écoles. I boken, vars titel anspelar på den franska varianten av tv-tävlingen Idol, Star Academy, driver Gumbel tesen att det franska elittänkandet leder till stagnation inom ekonomi, vetenskap och näringsliv, liksom det orsakar idétorka i samhället i stort.

Att allt inte står rätt till i ett lands utbildningsväsende när hälften av en årgång lämnar grundskolan utan att kunna läsa, skriva eller räkna ordentligt säger sig självt. Att samtidigt hälften av studenterna vid de vanliga universiteten överger studierna efter sitt första år, måste dessutom ses som ett stort slöseri. Liksom att det är en så snävt avsmalnande tratt som leder till högre utbildning för vad som ska utgöra landets styrande elit. De som rekryteras till de fem så kallade stora skolorna – Polytéchnique, ENA (École nationale d’Administration), ENS (École NationaleSupérieure), HEC (École des Hautes Études commerciales) och École Centrale Paris och Sciences Politiques – väljs ut bland bara fem procent av eleverna i gymnasiets avgångsklasser. I jämförelse antas vid USA:s åtta elituniversitet i den så kallade murgröneligan (Ivy League) 50 gånger fler till grundutbildning än vid de franska motsvarigheterna; och då talar vi om ett land som är bara är fem gånger större än Frankrike.

Andelen studenter ur lägre samhällsklasser som antogs till fyra av de fem stora prestigeskolorna, sjönk från närmare 30 procent 1950 till strax under 10 procent 1998, detta trots att de då utgjorde nästan 70 procent av en årskull. Samtidigt förstärktes tendensen att ju mer välbärgade föräldrar, desto bättre lyckades barnen i skolan.

Peter Gumbel rekryterades som informationsdirektör vid Sciences Po av skollans förre rektor, som hade gjort sig känd som progressiv då han hade öppnat skolan för elever från så kallade underprivilegierade förorter genom en särskild antagningskanal. Han frapperades av underdånigheten och ogenomskinligheten i beslutsprocessen och av en auktoritär direktstyrning in i minsta detalj från rektorns sida, en passivt lojal men i praktiken omyndigförklarad lärarkår och stort godtycke vid sättande av löner och andra ersättningar. Inga väckarklockor hade tillåtits ringa och inga varnande fingrar hade höjts av någon innan skandalen med rektors och styrelses höga arvoden briserade i medierna. Detta fick Gumbel att fråga sig hur de franska eliterna skiljer sig från andra länders – i synnerhet de anglosaxiska, som sägs vara utsatta för en omfattande offentlig insyn och kontroll och kringskurna i sin handlingsfrihet.

Gumbel uppdagar en determinism i det franska elitsystemet som har stelnat i formerna. Från att ha varit revolutionär i sitt hävdande av intelligens och talang oavsett social bakgrund, har den franska eliten urartat till att i stor utsträckning ständigt reproducera sig själv.

Paradoxalt nog ter sig, enligt Gumbel, den brittiska eliten som långt in i vår tid byggde på pengar och anor, nu mera demokratisk, vilket delvis sammanhänger med att skolmeriter bara är en av flera möjliga vägar till framgång.

De som utexaminerats från de stora skolorna garanteras livslånga karriärer med säkrade reträttposter längs en snitslad bana som för dem direkt till de så kallade stora kårerna : Förvaltningsrådet (Conseil d’Etat), Finansinspektionen (Inspection des Finances) och Revisionsdomstolen (Cour des Comptes), eller till de stora tekniska kårerna som Gruv- respektive Väg- och vattenbyggnadsstyrelserna. Väl där inleder de nyutexaminerade, utan något ansöknings- eller antagningsförfarande, sin bana på höga poster, i ministerkabinetten eller på nyckelbefattningar i näringslivet.

I USA och Storbritannien har elitens sociala härkomst debatterats mycket de senaste decennierna, menar Gumbel, något som också har utmynnat i verkliga förändringar. Tävlan om platserna inom den brittiska statsbyråkratin är också den hårt utsållande, men den involverar numera en bredare bas och i öppen, tuff konkurrens ute i offentlighetens ljus. I den högsta statsförvaltningen sjönk andelen ”oxbridgare” från 62 procent av ämbetsmännen i ledande befattningar 1974 till bara 42 procent 2007. Likaså levererar Oxford och Cambridge nu bara en femtedel av de hundra största företagens chefer, vilket innebär en minskning från mer än två tredjedelar 1987.

De fem hundra största amerikanska bolagens chefer uppvisar också alltmer varierade bakgrunder; fyra hundra kom 2012 från andra och mindre prestigefyllda universitet än murgröneligans, medan ett trettiotal inte alls hade genomgått någon universitetsutbildning, i likhet med Steve Jobs, Apples skapare, och Bill Gates med sitt Microsoft, som båda lämnade universitetet utan någon examen.

Frankrike går tvärs emot denna tendens med krav som har blivit än mer elitistiska. 1972 hade 80 procent av cheferna för de största företagen examen från de fem stora högskolorna. 30 år senare var det hela 84 procent av de 546 företagsledarna i CAC 40 som hade sina examina därifrån.

Resultaten som den franska eliten frambringar är också nedslående. Företagen vars ledningar har gått i samma stora skolor är både lägre värderade på börsen och drivs mindre effektivt än andra. I dessa bolag är man också mindre benägen att byta ut en skolkamrat till VD vars resultat inte lever upp till de uppsatta målen. Ett annat uttryck för denna klanmentalitet är att bara 16 procent av CAC 40-VD:arnas sammanlagda ersättning 2011 var resultatrelaterade!

Samma negativa effekter av en liten, konform styrande klick visar sig i bristande effektivitet också i Frankrikes offentliga sektor. Europeiska centralbanken listar den på tjugonde plats av 23 med sina rekordhöga 56 procent av BNP och samtidigt hög skuldsättning och kroniska budgetunderskott. Frankrikes ekonomiska konkurrenskraft kommer först på plats 21 bland de 144 länder som rankas av Världsekonomiskt forum i Davos.

Varken en antielitär president som Nicolas Sarkozy eller Sciences Pos tidigare rektor lyckades i nämnvärd grad reformera ett system som klassar människor för livet efter deras skolprestationer vid 20 års ålder. Detta berövar samhället all den talang som återfinns hos dem som har arbetat sig upp trots frånvaron av formella meriter eller har uppnått framgångar inom de fria yrkena. Och det leder unga människor till att bortse från sin läggning och sina intressen till förmån för detta fåtal högt ansedda utbildningar. Den starka tonvikten vid katederundervisning, rangordningen av elever efter resultat enligt några få kriterier från tidiga skolår som får dem att hellre hålla tyst än att ge fel svar, gör att auktoritära mönster och principer är så seglivade i Frankrike. Samtidigt förklarar de fransmännens problem med auktoriteter, enligt Gumbel. Dessa yttrar sig i låga prestationer på arbetsplatserna, där man både fruktar och avskyr sina överordnade.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

I sanningens namn medger Gumbel dock mot slutet av boken att vissa reformer håller på att prövas, som till exempel att sammanföra undervisning och forskning från flera institutioner till så kallade excellenspooler. Det går dock trögt och långsamt på grund av det invanda revir-, belönings- och prestigetänkandet. Franska lärosäten har heller inte mer än knappt börjat fundera på distansundervisning.

Det märkliga, menar Gumbel, är att man samtidigt som man avskyr dem tycks vara så fäst vid sina eliter. Han jämför dem i ett entusiastiskt utbrott av typiskt brittisk France bashing med den gamla förrevolutionära adeln: en hertig är den som både har ENA- och Polytéchnique-examen, markiser och grevar är de som har anslutit sig till någon av de stora statliga kårerna, medan de från Sciences Po bara kan stoltsera med en riddartitel …

Man kan fråga sig om det är samma verklighet som beskrivs av Alain Finkielkraut i dennes nyutkomna L’identité malheureuse. Enligt honom sviker skolan sin plikt att ”vägleda nya generationer in i de mänsklighetens kulturella traditioner som bär upp våra tankar”, när ungdomen har blivit seg selv nok och ses som färdiga varelser som inte behöver uppfostras utan bäst själva avgör sina intressen och hävdar sina åsikter. Inget fattas dem. Inga gränser får längre sättas mellan skolgård och klassrum, inte heller mellan det förgångna och framtiden. Nuet härskar oinskränkt med sitt och hela det dagliga livets lock och pock och invaderar skolan med sina koder, moden, märkesvaror och tecken på tillhörighet och status. Men där man inte längre får undervisa ungdomen om det förgångna, kan man knappast heller lära den att förhålla sig till framtiden. Alla murar rasar. Och med dem raseras den franska nationella identiteten och i slutändan den kollektiva sammanhållningen. Efter att ha läst Finkielkraut, kan man verkligen undra om det finns så mycket av elit-och privilegiesamhälle kvar när eliten, enligt honom, sänker sig i självförakt och i förakt för grammatik, form och stil, då man till och med i kommunikéer från Elyséepalatset uttrycker sig med vad han kallar barnspråk. De egalitära och multikulturella strömningarna ställer alla på jämlikt låg nivå. Och istället för att rätta till orättvisan med att elever med ett rikt kulturarv fått bättre skolresultat genom att bredda basen av ”arvtagare”, gör man alla urarva i ett nytt förakt för kunskap, auktoritet och erfarenhet.

Vad är detta? En äldre generations veklagan över ’O tempora, o mores’? Det återstår att se om de franska elitskolorna går under med den västerländska kulturen eller om de – reformerade – återuppstår som Fågeln Fenix i vad Finkielkraut förutspår blir en utslätad framtid i en platt värld.